Recension: Python - 2000

Python

Regi: Richard Clabaugh

2000

Horror

Dr. Anton Rudolph (Robert Englund) har under åratal arbetat med att genmanipulera fram det perfekta levande vapnet för militärens räkning. Resultatet är en gigantisk pytonorm som i princip kan svälja allt som kommer i dess väg – en fulländad mördarmaskin helt enkelt. Denna fruktansvärda best har nu sluppit lös nära en liten amerikansk stad och alla som kommer i dess väg är chanslösa och får betala ett högt pris. En liten grupp människor, däribland Dr Rudolph och den militära säkerhetsexperten Bart Parker (Casper Van Dien), bestämmer sig för att kämpa emot och försöka att förgöra ormen för deras eget, stadens och kanske mänsklighetens bästa.

Man ska ha en sak klart för sig innan man sätter sig och tittar på en så här film. Man bör veta ungefär hur mediokert det kommer att se ut och förväntningarna bör inte vara alldeles för höga. Man bör heller inte räkna med att man kommer att ägna många sömnlösa nätter åt att fundera på filmen. Har man dessa grundförutsättningar klart för sig och man förstår att det här helt enkelt är underhållning för stunden, med mycket skratt och inte nödvändigtvis mycket spänning, kan man med gott samvete slösa bort en och en halv timme på den.

Det första man helt enkelt måste kommentera är själva monstret – ormen, något som ofta är den här typen av films akilleshäl. Jag måste säga att man lyckats över mina förväntningar den här gången och även om det naturligtvis är av skiftande kvalité så lyckas man vid några tillfällen till och med göra det riktigt trovärdigt. För en gångs skull så irriterar man sig inte heller på storleken och det gör faktiskt inget att den är så gigantisk som den är, något som oftast snarare brukar stjälpa än hjälpa.

Den andra akilleshälen brukar inte helt ovanligt vara skådespelarna och de är heller inte speciellt bra här. Undantaget är väl Robert Englund som gör en trovärdig gestaltning av vetenskapsmannen bakom själva varelsen. Casper Van Dien funkar också väl i sin roll även om han inte får något direkt utrymme att jobba med. Man känner också igen många andra ansikten utan att man för den skull kan para ihop dem med deras namn så där utan vidare. Vi har till exempel; William Zabka, som medverkade i både Karate Kid 1 och 2 och Sean Whalen som vi bland annat känner igen från sin debutroll i People under the stairs. Lägg dessutom till Wil Wheaton och Jenny McCarthy. 

Den karaktärsutveckling man försökt sig på för att göra filmen mer seriös blir bara fånig och tröttsam, vi vill ju se ormen slingra sig fram och döda eller åtminstone försöken att förgöra varelsen och inte vilket förhållande den ena eller den andra just lämnat. Lyckligtvis försvinner dessa meningslösa försök efterhand och man ägnar mer helhjärtad tid åt själva grundhistorien.

En underhållande film om man ser den ur rätt utgångsläge.

Vem tar över efter Daniel Craig? Vem blir näste Bond?

Som jag förstår det har Daniel Craig kontrakt på ytterligare två filmer som James Bond men någon gång lär det ju bli dags att byta ut honom. Vem ska då efterträda honom? Bondfilmerna är ju en het potatis som tenderar att engagera folk till höger och vänster. Så till den milda grad att ett av vadslagningsbolagen – Ladbrokes – ordnat så att man kan satsa pengar på vem man tror ska bli efterträdaren.

 

Hugh Grant

Tittar man i deras lista hittar man namn som: David Beckham, Will Smith, Vinnie Jones, Jason Statham, Hugh Grant, Tom Cruise, Daniel Radcliffe och Jamie Foxx. Ingen av dessa verkar vara särskilt troliga efterträdare enligt vadslagningsföretaget eftersom de i skrivandets stund som minst ger 67 gånger pengarna. Jag kan personligen se problem i alla de nämnda men skulle jag välja någon av dem skulle det faktiskt bli Hugh Grant! Det räcker ju som bekant inte att vara en kompetent skådespelare, man måste ha lite av rätt utseende också. Vidare lär ju namn som Tom Cruise strykas omgående då jag inte ser någon rimlig möjlighet att en amerikan spelar den brittiske agenten. Det skulle bara bli fel!

Lika fel skulle det vara att låta Will Smith axla rollen, inte bara på grund av nationalitet utan även beroende på hans hudfärg. Det skulle helt enkelt inte funka med en svart man att spela Bond. Och det säger jag inte på grund av någon rasideologi, snarare handlar det om reaktionär traditionalism. Är det en Tautologi förresten?

Idris Elba

Därför är det i mina ögon lite märkligt att den som faktiskt i nuläget har sämst odds att spela på, alltså den som spelbolaget tycker verkar vara det troligaste alternativet är – IdrisElba. Jag kan helt enkelt inte få in i min skalle hur man ska kunna få det att fungera. Det skulle vara lika omöjligt som att låta Charles Bronson porträttera karaktären från andra sida graven. Det finns mycket man kan förändra inom Bondvärlden och det är mycket man har förändrat. De senaste filmerna med Daniel Craig har till exempel sett till att vi numera har en blond skådespelare som Bond. Judi Denchs intåg som M i serien gjorde att mycket förändrades; det blev inte en så hysch hyschig organisation som det hade varit tidigare. Teknologin har också tagit ut sin rätt naturligtvis. Det blir svårare och svårare för Q-branch att hitta på nya uppfinningar till Bond (eftersom allt redan verkar finnas i verkligheten numera). Slutligen kan inte ord beskriva hur mycket Desmond Llewelyns död kom att betyda för filmerna. Han var Q, ingen kommer någonsin att kunna axla rollen på ett bättre sätt!

Michael Fassbender

Tom Hardy

Ska vi prata om alternativ som också verkar sannolika enligt Ladbrokes så ligger både  Tom Hardy och Michael Fassbender bra till. Jag har inte mycket erfarenhet av någon av dem men jag vill minnas att jag förtjust i Tom Hardys insats i filmen Bronson där han spelar en legendarisk brittisk fånge! Fassbender har jag inga direkta minnen av även om jag har sett en hel del filmer som han har medverkat i: Prometheus, X-men:First Class, Jonah Hex, Centurion, Eden Lake och Inglourious Basterds för att nämna några. Ska jag dock utgå från vad jag personligen tycker Bond ska se ut som – charmen – så återfinns den inte hos en pojkspoling som Hardy utan snarare hos Fassbender. Så får det nog bli faktiskt… Men ska jag rösta med hjärtat så kommer jag att lägga mina pengar på Sean Connery! Jodå, han finns med i listan – till över 200 gånger pengarna!

Recension: V/H/S - 2012

V/H/S

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Glenn McQuaid, Radio Silence, Joe Swanberg, Chad Villella, Ti West, Adam Wingard

2012

Horror

Några ligister får i uppdrag att åka till ett hus och stjäla ett mycket ovanligt och speciellt videoband som ska finnas där. Väl där finner de en äldre man död framför ett antal brusande TV-apparater. Källaren är full av videoband och när de börjar undersöka dem ett efter ett visare det sig att det ena är underligare och mer skräckinjagande än det andra!

Först verkade det bara vara en film som hade hoppat på trenden ”found footage” som verkar vara så populärt nuförtiden. Eller rättare sagt, så är det till en början inget som är funnet utan det som sker sker – i realtid dessutom. Det är ligister som överfaller en tjej, drar upp hennes tröja och blottar brösten. De filmar också när de vandaliserar och sådana ”oskyldiga” påhitt. Min initiala uppfattning var att det var dessa personer som skulle eskalera sina upptåg till värre och värre företeelser men det visade sig istället vara dessa som ska åka och hämta det där ovanliga videobandet i huset.

Snart står det klart att de ”oskyldiga” påhitten inte är någonting jämfört med vad de kommer att hitta inspelat på band. Det är nu inte frågan om att blotta brösten på någon ung, söt och oskyldig tjej. Nu är det ond bråd död som gäller och i alla möjliga former. Det som följer är helt enkelt en antologi där regissörerna står för en del var. Jag har inget emot sådana påhitt även om risken är att man inte får något direkt sammanhang i vad som sker. Det är lite grand som noveller om man ska jämföra med det skrivna ordet. Det hinns liksom inte riktigt med att utveckla allt som borde utvecklas.

Men jag ser inte detta som något problem här. Jag gillar alla kortfilmerna som ingår i V/H/S, det jag däremot inte riktigt får ihop är det som händer mellan filmerna. Det som ska hålla ihop hela berättelsen är emellanåt helt obegripligt och jag är inte ens säker på att det händer i kronologisk ordning. Strunt samma, delarna är i det här fallet starkare än helheten och ett par av dem är så effektiva att jag faktiskt blir djupt imponerad! Det är spännande nästan hela tiden även om man hela tiden vet att något ”ont” kommer att hända de inblandade. Ibland är det till och med ganska så tydligt vad det är som kommer att ske.

Det finns i regel heller inte så mycket förklaringar i episoderna till varför det som sker sker. Det är inte riktigt adekvat kanske. Det är formen som är det viktigaste här. Att skrämmas är viktigare än att logisken ske fungera klockrent hela tiden. Jag gillar den här filmen och kan inte riktigt bärga mig innan jag får ta del av tvåan. Och för en gångs skull infriar omslagets citat The Scariest, Rawest Horror Movie of the Year förväntningarna. Det här är en riktigt otäck film!

8/10