Dredd - 2012 - En annan tolkning av seriehjälten.

Dredd

Regi: Pete Travis

2012

Action/Sci-Fi

I en framtida värld där polisen förutom att agera polis även är domare, jury och bödel är arbetslösheten 99 % och var och en av de 800 miljonerna som bebor Megacity 1 potentiella brottslingar. I denna stad för Dredd i uppdrag att utvärdera nybörjaren Cassandra Anderson. Hon ligger precis på gränsen under godkänt i akademin men man vill ge henne ytterligare en chans på grund av sin unika telepatiska förmåga. Tillsammans med Dredd hamnar hon mitt bland händelserna när de ska utreda ett trippelmord i en stadsdel där den ökända gangstern Ma-Ma står. Hon vill till varje pris att Dredd och rookien ska dö innan de lämnar kvarteret. Dredd och Anderson får kämpa för sina liv och kan inte lita på någon, inte ens sina egna kollegor!

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Ezquerra [källa: Wikipedia]. 1987 Gjorde hårdrocksbandet Anthrax låten I Am the Law om honom. Sylvester Stallone gestaltade honom 1995 i filmen Judge Dredd och nu, 2012, är det alltså dags för ytterligare en film! Det finns säker flera referenser att hitta både här och där men det räcker väl nästan så? Jag har aldrig läst serien men känner mig ändå bekant med storyn i det hela på något sätt. Det utspelar sig i en framtid där polisväsendet har en totalitär makt över folket, som alla är potentiella brottslingar.

Ska man tro seriens skapare John Wagner ligger där här filmen närmare serieförlagan än Judge Dredd från 1995 [källa: Wikipedia] men det bryr jag mig inte om. Jag struntar också fullkomligt i att Stallone nominerades till en Golden Raspberry för sämsta skådespelare för sin gestaltning. Det är i alla fall en mer underhållande film än denna! Jag säger inte att den här är dålig på något sätt. Det känns onekligen som att man lagt mycken möda på actionscenerna och illusionen av att det utspelar sig i en jättestad är fantastisk, men det är ändå något som saknas. Det finns ingen själ i den. Det som finns är helt och hållet utan humor och det finns inte tillstymmelse till serietidningskänsla i den. Kanske har serietidningen just den känslan?

Karl Urban spelar titelrollen men jag kan inte minnas att man får se hans ansikte en enda gång. Kanske tittade jag bort någon nanosekund när det var ointressant men jag kan inte minnas att hjälmen som täcker det mesta ansiktet togs av någon enda gång! Jag har förstått att detta är troget serien och jag bryr mig egentligen inte alls om det. Det symboliserar väl snarare den anonyma myndighet som ska hålla ordning i jättestaden. Men samtidigt ger det heller inte något utrymme för något direkt skådespeleri. Det är en stel domare som kör motorcykel och sedan tar känslolösa beslut endast med lagen som måttstock, något sunt förnuft eller medlidande finns inte! Dessutom hör jag inte repliken I Am the Law tillräckligt tydligt någon gång!

Jag tycker att det är lite för högteknologiskt för att vara riktigt underhållande. Det är action från början till slut (nästan) och det har jag inget emot, men det verkar ändå som att historien är fattig och att det saknas djup. Kanske är detta meningen eftersom de flesta serietidningar väl saknar djup i sina karaktärer? Själv hade jag varit tacksam för lite mer bakgrundshistoria, det fick vi ju i 1995 års filmatisering! Om nu denna inte var trogen den etablerade mytologin hade väl detta varit ett utmärkt tillfälle att rätta till problemet?

Men godkänt blir det ändå! Det är tillräckligt underhållande action för att fungera och det är tillräckligt mycket science fiction för att vara intressant. Jag tycker som sant att historien är lite tunn, droghandel och en ensam kvinnas raseri är på väg att sätta domare ur spel för alltid. Inte kvinnas personligen förstås men det är hon som bestämmer hela scenariot för belägringen och likvideringen. Hon är helt enkelt ledaren och hjärnan i organisationen. Hennes metoder är grymma och brutala och som skurk är hon tillräckligt hemsk att platsa in i den futuristiska där filmen utspelas!

6/10

Recension: Porcile - 1969

Porcile

Aka: Pigsty

Regi: Pier Paolo Pasolini

1969

Drama

Det här är berättelsen om en kannibal i en icke specificerbar dåtid mitt ute i öknen. Samtidigt berättas också historien om sonen till en tyck industrialist, tillika före detta nazist, i det moderna Tyskland. Denne son tillbringar heller sin tid med grisarna i svinstian än med sin fästmö medan den unge kannibalen blir tillfångatagen och dömd för sina brott. Han har dödat sin far, ätit människokött och varit alldeles utom sig av glädje.

Det här är absolut inte en film för alla och envar och jag tror man måste vara ganska envis för att se den. Med det menar jag att den inte bjuder på några enkla lösningar och att den är ytterst svårtydd. Att det är en intellektuell regissör som ligger bakom den här råder det inget som helst tvivel om och jag är helt säker på att Pier Paolo Pasolini hade haft svar på alla frågor man får i skallen efter att ha sett den här filmen.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns som om man var närvarande i filmen när man ser den. Kanske är det Pasolinis mycket raka vinklar och stadiga bildspråk som gör det, eller kanske det beror på de poetiskt vackra dialogerna som tycks påverka utan att man egentligen förstår varför. Detta gäller förresten resten av filmen också. Innan man ens börjar försöka förstå vad som egentligen menas infinner sig en känsla av olust, avsmak och förakt!

Skådespeleriet är kanske inte filmens och Pasolinis starkaste sida och trovärdighetsproblemen beroende på detta är emellanåt tydliga. Samtidigt tycks det finnas en tanke bakom de distanserade karaktärerna som om Pasolini vill berätta något för oss på detta sätt. Ett samhällskritiskt inlägg om omöjligheten att någonsin känna till någon annans allra innersta?

Som jag började skriva är den här filmen inte för alla, men om man vill se en film som verkligen utmanar ens intellekt ska man söka reda på den här. Jag tror inte det finns något sätt att tolka den här rätt eller fel och det är kanske just däri dess styrka sitter, de många möjliga lösningar  som erbjuds i den egna skallen.

En svår film!

Recension: Poseidon - 2006

Poseidon

Regi: Wolfgang Petersen

2006

Action

På nyårsafton, just efter tolvslaget, träffas den gigantiska lyxkryssaren Poseidon av en jättelik våg som bokstavligen vänder uppochner på skeppet. Fartygets kapten informerar om att deras position och status har gått ut per automatik till räddingsmyndigheten och att de kommer att bli räddade inom bara ett par timmar. Några få av passagerarna vägrar dock acceptera detta och beger sig på eget bevåg på upptäcksfärd mot en utgång. Deras väg går nedåt till skrovet (som nu ligger uppåt) från däck till däck och de måste modigt möta både de enorma mängder vatten och de explosioner som korsar deras väg.

Det finns katastroffilmer i full skala där hela planetens existens är i fara (t.ex. Armageddon och Deep Impact) och det finns katastroffilmer. Den här faller in i den andra kategorin där katastrofen är begränsad till ett relativt litet antal människor, som visserligen kämpar för sin egen överlevnad men i ett relativt litet område. Ett par av de allra mest kända filmerna av den här typen torde vara The Towering Inferno (Skyskrapan brinner) och Airport. Ja, rent av självaste Titanic faktiskt!

Den här kommer i gång ganska snabb och den lyckas sedan hålla ett förvånansvärt högt tempo rakt igenom. Tyvärr är den också ganska ospännande vilket kanske kan bero på att det inte finns nåt nytt under solen, eller under skrovet kanske om man får vara lite vitsig. Nu menar jag inte att jag jämför den här remaken med dess original, för i skrivandets stund har jag faktiskt inte snokat reda på och sett originalet, utan helt enkelt att det är lite väl mycket actionklichéer staplade på varandra. Man har visserligen försökt att skapa inbördes relationer mellan den lilla grupp som försöker ta sig ut men i grund och botten är det bara samma gamla mall.

Den gamle hjälten, (Kurt Russell) en gång New Yorks borgmästare som fortfarande vill vara hjälte. Hans dotter som tycker att han fortfarande vill kontrollera hennes liv trots att hon är vuxen och hennes pojkvän, som desperat försöker imponerade på sin blivande svärfar. Efterhand växer givetvis respekten för denna pojkvän för att till slut.. tja.. i alla fall nästan accepteras. Vi har också yngre hjälten som alltid vänder tillbaka för att hjälpa dem som kommit på efterkälken, även i de mest hopplösa situationer. En yngre pojke och hans mor finns också representerade tillsammans med den, åtminstone ombord på fartyg, obligatoriska fripassageraren. Slutligen finns den livströtta och homofila man som blivit övergiven av sin pojkvän (Richard Dreyfuss).

Den sistnämnda karaktären tycker jag är den mest intressanta, kanske för att det är just min gamla favoritskådis Richard Dreyfuss som axlar rollen. Inget ont om de andra skådespelarna på nåt sätt men jag anser ändå det vara klasskillnad på uppvisningen.

Duger som underhållningen men ger inga bestående intryck.