Recension: Mother of Tears - 2007

Mother of Tears

Aka: La Terza Madre

Regi: Dario Argento

2007

Horror

Under en utgrävning hittar man en mystisk kista som kedjats samma med en ännu gåtfullare urna. De hemlighetsfulla symboler som pryder urnan skvallrar om dess innehåll, men kräver ockulta kunskaper för att tolkas korrekt. Kistan beordras att åter begravas medan den lilla urnan förseglas och skickas vidare till en expert på mysticism och ockulta legender. Tyvärr hinner den öppnas innan den når rätt händer vilket orsakar att något ondskefullt släpps ut och Roms våldsbrottslighet plötsligt ökar dramatiskt. Det visar sig att den tredje modern – Tårarnas Moder, fått nya krafter och nu sprider sin ondska över Rom. Den enda som står mellan henne och världen är nu konststudenten Sarah Mandy (Asia Argento), ättling till en av de mäktigaste motståndarna av ”de tre mödrarna” och som verkar besitta mycket användbara, och övernaturliga, förmågor.

Jag har sett samtliga av Dario Argentos filmer utom hans enda komedi – The Five Days of Milan från 1973, och hans senaste film – Giallo, före den här. Det var min första favoritregissör som jag upptäckte när mitt filmintresse fortfarande var ungt och oförstört av en massa referens material och de flesta av hans tidiga filmer står sig än idag som favoriter. Tyvärr måste jag säga att det här inte är en av filmerna som han kommer att bli ihågkommen för som stor regissör… Tvärtom är det, tillsammans med Phantom of the Opera, bland det svagaste som har kommit från Mäster Argento – någonsin!

                          

Hade filmens intention varit att hylla sig själv eller sin livsgärning inom filmskapandet genom att driva med sig själv och stapla så mycket klichéer ovanpå varandra som det bara är möjligt hade det här varit en fantastisk film. Men jag tror inte alls att det är meningen att det ska vara en löjeväckande film men värdelösa gore-effekter och intetsägande, för att inte säga uselt, skådespeleri och en handling som är så grund att det knappt skulle duga till en serietidning av enklare modell.

Asia, regissörens egen dotter, som spelar huvudrollen kanske inte är den bästa skådespelerskan genom tiderna men nog brukar hon kunna prestera bättre än så här. Och med tanke på att det verkligen inte bara är hon som är oinspirerad lägger jag hellre skulden på Dario själv som inte verkar ha kunnat motivera sina skådespelare! Våldssekvenserna som brukar vara Argentos stilistiska storhet har hamnat i fällan att vara alldeles för överdrivna och driver filmen ännu närmare löjet. Det är splatter utan finess på ett sätt som gör att det bara blir löjligt och verkar vara där för att försöka tillfredställa dem som trots allt tycker att detta ursäktar de andra problemen som filmen har.

Som tredje filmen i en trilogi, även om filmerna egentligen inte har mycket samband med varandra, har naturligtvis en hel värld av fans sett fram emot den här filmen. Inferno, den andra delen i serien är det väl ingen som tänker på direkt men Suspiria, trilogins första del brukar ju anses vara ett mästerverk och bland det bästa som någonsin skapats i hela skräckfilmsgenren och jag tycker det här inte är något mindre än ett hån mot dem som verkligen sett fram emot filmen.

Recension: Månguden - 1988

Månguden

Regi: Jonas Cornell

1988

Thriller

Flera bestialiska mord inträffar i bygden och polisen står lamslagen. Till sin hjälp kallar man in psykiatrikern Erland Salander (Per Myrberg), som har den unika förmågan att sätta sig in i mördarens tankebanor, att bli mördaren. På så sätt hoppas de kunna ringa in och fånga den som ligger bakom. Men först måste man förstå varför morden inträffas och efter att man finner en film som mördaren själv lämnat inte anonymt för framkallning, där de groteska morden filmats börjar ledtrådarna falla på plats. En speciell mask, som enligt sägnen inte bara döljer mördarens identitet utåt utan även döljer mördaren från sig själv har använts. Fallet döljer flera bottnar och mysteriet med Månguden är på väg att lösas.

Så länge jag kan minnas har det pratats om den här filmen i olika fanatiska filmsamlarsammanhang. Jag har personligen sett den förut, då den visades på SVT för rätt många år sedan, men minnena efter den var inte många. Det var därför med stor intresse jag införskaffade den i samband med att den äntligen fick DVD-release nyligen. Den är en mytomspunnen film som man lätt skapar sig höga förväntningar av. Och höga förväntningar hade jag även om jag faktiskt mindes vem mördaren var.

Infriade den då dessa förväntningar? Nja, det kan jag väl inte säga att den gjorde. Bildspråket är väldigt daterat till sin tidsperiod och den är ofta kanske slarvigt gjord. Förväntar man sig någon spänning så erbjuder inte filmen särskilt mycket av den varan. Själva morden, som man vid något tillfälle får se, i form av den filmsnutt mördaren själv spelat in, är inte särskilt explicita och det är väl på gott och ont kanske. Det blir väl mer realistiskt om man inte får se en massa blod stäcka hit och dit i närbild. Men å andra sidan kanske man kunde skapat lite mer panik hos offren. Man får se någon går till attack mot ett tält – ungefär.

                                     

Skådespelarmässigt fungerar filmen dock hyfsat. Jag kan väl inte påstå att det rör sig om aktörer som borde prisbelönas för sina insatser, men det känns trovärdiga i sina rolltolkningar och det är alltid en fröjd att se Heinz Hopf spela en riktigt slemmig typ! Man har också skapat någon form av mystik genom att helt enkelt mystifiera vissa rollkaraktärer och inte visa dem alls, åtminstone inte om man inte räknar siluetter och liknande. Rickard Wolff medverkar förresten i en liten roll utan repliker och det är ju alltid kul att se folk som senare lyckats med sina karriärer!

Dock är jag fortfarande glad över att filmen äntligen gavs ut och jag är glad över att den äntligen står i hyllan och samlar damm. Det är trots allt en kultrulle som varje sann filmentusiast borde ha sett. Inte för att den är särskilt välskriven, för det känns mest som en dålig kioskdeckare, men det finns ändå någonting mer bakom masken (Ha! Ha!) så att säga. Det finns ett mysterium som inte nödvändigtvis löser sig själv bara för att mördaren avslöjas, en psykologisk bakgrund som tål att funderas mer på!

Recension: Män Kan Inte Våldtas - 1978

Män Kan Inte Våldtas

Regi: Jörn Donner

1978

Drama

Eva (Anna Godenius) fyller fyrtio, är bibliotekarie och ute på krogen med sin arbetskamrat och väninna. När den trevliga kvällen börjar närma sig sitt slut blir hon uppbjuden till dans av an artig och trevlig herre (Gösta Bredefeldt) som hon senare följer med hem på kaffe. Han är dock ute efter mer än kaffe och efter att det ena har gett den andra blir hon tvingas till sex med honom mot sin vilja. Chockad, förnedrad och äcklad tar hon sig en annan identitet, klär ut sig och börjar följa efter och kartlägga mannen, som visar sig heta Martin Wester och vara framgångsrik bilförsäljare. Hennes tankar är besatta av hämnd, men hur hämnas man en förnedrande våldtäkt?

Trots sitt våldtäktstema är det här så långt ifrån exploitation man kan komma. Man vältrar sig inte explicit och visuellt i den initiala förnedringen utan fokuserar mer på brottets efterdyningar, om de sinnesstämningar och tankar offret går igenom samt de samhälliska värderingar som faktiskt är upphov till problematiken. Man kan säga att filmen debatterar könsroller dock utan att vara helt objektiv. Således är våldtäkten endast en liten del av det filmen vill förmedla och får betraktas som enbart en del av den uppenbara och ytliga handlingen.

                                          

Andra saker som tas upp handlar om skönhetsideal, varför kvinnor ska tvingas vara så utseendefixerade och om en man kan älska en kvinna som tvingats amputera ena bröstet på grund av cancer. Svaret på det senare är väl egentligen oerhört enkelt att svara på men betänker man att filmen är gjord 1978 så kommer kanske saken i ett annat läge. Dock vill jag påstå att filmen fortfarande känns aktuell när det gäller många saker i jämlikhetsprocessen. Det pratas om olika förutsättningar, både fysiska och psykiska. Vill man göra karriär som kvinna får man göra vissa uppoffringar, som man och barn, och existera i samhället på männens villkor. Det finns alltså gott om djup att analysera kring, publiken tvingas till tankeprocess av de olika interaktionerna och problematiseringarna vilket gör att man får nytta av filmen under betydligt längre tid än det tar att se den.

Som filmhantverk är den mycket gedigen och Jörn Donner visar att man via ganska enkla medel kan skapa sinnesstämningar utan att för den skull bli närgången och vulgär. Detta skapas till exempel med symbolik som möjligen kan tolkas som att alla män är hundar eller åtminstone djur. En viktig det av framgången är naturligtvis också skådespeleriet där Anna Godenius, men även Gösta Bredefeldt, får gå i bräschen. Även övrig skådespelarensemble är självklart stabil, med undantag av ett par mindre, i det närmaste statistroller, som verkligen levererar sina repliker på ett monotont och oengagerat sätt. Men även solen har sina fläckar och i övrigt har jag inget att klaga på.

Utan att veta vad framtiden bär i sitt sköte vill jag nog påstå att det här är årets Dvd-händelse i Sverige!

För att förtydliga menas förstås att det var årets DVD händelse det året recensionen skrevs, vilket sammanfaller med året när Studio S Entertainment gav ut den.