Recension: Män Kan Inte Våldtas - 1978

Män Kan Inte Våldtas

Regi: Jörn Donner

1978

Drama

Eva (Anna Godenius) fyller fyrtio, är bibliotekarie och ute på krogen med sin arbetskamrat och väninna. När den trevliga kvällen börjar närma sig sitt slut blir hon uppbjuden till dans av an artig och trevlig herre (Gösta Bredefeldt) som hon senare följer med hem på kaffe. Han är dock ute efter mer än kaffe och efter att det ena har gett den andra blir hon tvingas till sex med honom mot sin vilja. Chockad, förnedrad och äcklad tar hon sig en annan identitet, klär ut sig och börjar följa efter och kartlägga mannen, som visar sig heta Martin Wester och vara framgångsrik bilförsäljare. Hennes tankar är besatta av hämnd, men hur hämnas man en förnedrande våldtäkt?

Trots sitt våldtäktstema är det här så långt ifrån exploitation man kan komma. Man vältrar sig inte explicit och visuellt i den initiala förnedringen utan fokuserar mer på brottets efterdyningar, om de sinnesstämningar och tankar offret går igenom samt de samhälliska värderingar som faktiskt är upphov till problematiken. Man kan säga att filmen debatterar könsroller dock utan att vara helt objektiv. Således är våldtäkten endast en liten del av det filmen vill förmedla och får betraktas som enbart en del av den uppenbara och ytliga handlingen.

                                          

Andra saker som tas upp handlar om skönhetsideal, varför kvinnor ska tvingas vara så utseendefixerade och om en man kan älska en kvinna som tvingats amputera ena bröstet på grund av cancer. Svaret på det senare är väl egentligen oerhört enkelt att svara på men betänker man att filmen är gjord 1978 så kommer kanske saken i ett annat läge. Dock vill jag påstå att filmen fortfarande känns aktuell när det gäller många saker i jämlikhetsprocessen. Det pratas om olika förutsättningar, både fysiska och psykiska. Vill man göra karriär som kvinna får man göra vissa uppoffringar, som man och barn, och existera i samhället på männens villkor. Det finns alltså gott om djup att analysera kring, publiken tvingas till tankeprocess av de olika interaktionerna och problematiseringarna vilket gör att man får nytta av filmen under betydligt längre tid än det tar att se den.

Som filmhantverk är den mycket gedigen och Jörn Donner visar att man via ganska enkla medel kan skapa sinnesstämningar utan att för den skull bli närgången och vulgär. Detta skapas till exempel med symbolik som möjligen kan tolkas som att alla män är hundar eller åtminstone djur. En viktig det av framgången är naturligtvis också skådespeleriet där Anna Godenius, men även Gösta Bredefeldt, får gå i bräschen. Även övrig skådespelarensemble är självklart stabil, med undantag av ett par mindre, i det närmaste statistroller, som verkligen levererar sina repliker på ett monotont och oengagerat sätt. Men även solen har sina fläckar och i övrigt har jag inget att klaga på.

Utan att veta vad framtiden bär i sitt sköte vill jag nog påstå att det här är årets Dvd-händelse i Sverige!

För att förtydliga menas förstås att det var årets DVD händelse det året recensionen skrevs, vilket sammanfaller med året när Studio S Entertainment gav ut den.

Recension: Mooseman - 2005

Mooseman

Regi: Konke & Callan

2005

Komedi

Forest har just gått ut superhjälteskolan som bäst i klassen. Han vill inget hellre än bli den stora hjälten Moosemans ständiga följeslagare och medarbetare. Samtidigt rymmer det beryktade superskurken Cock från fängelseön Crock Island. Hans förspiller ingen tid utan börjar genast smida sina ondskefulla planer. Ska Mooseman of Forest lyckas stoppa den illvillige superskurken innan det är för sent?

Den senaste filmen från CallKon Produktion! Den här gången är det ingen speciell lång film (ca 15 minuter) och mera som ett pilotavsnitt till en serie med tillhörande cliffhangerslut.

Man har den här gången av någon anledning valt att göra filmen på engelska och det var kanske inte helt nödvändigt. Visserligen finns det en del humor i hur karaktärerna uttalar orden och verkligen försöker att dölja sin skandinaviska accent men det känns ändå som att svensk amatörfilm gör sig bäst på svenska. Framförallt om man ska ägna sig lika mycket åt ordvitsar och dylikt som man skulle kunna hoppas.

Nu finns det inte alls lika mycket av ordvitsarna här som i föregående verk. Jämfört med dödligt hämnd 2 är det ganska magert och inte lika parodiskt heller, åtminstone inte i lika många riktningar. Det känns som om man valt att satsa på att driva med Batman-serien från 60-talet och nöjt sig med det. Det kanske var rätt väg att gå men risken finns också att man tömmer ut sina asocieringsmöjligheter och därmed hämmar sig själv i det långa loppet.

I vilket fall som helst är det en hysteriskt rolig amatörfilm där det verkligen märks att både folket framför och bakom kameran har roligt och det är väl precis det man ska ha med amatörfilm? Fortsättningen planeras att spelas in i sommar och vi får väl hoppas det inte dröjer alltför länge efter det innan vi får se den.

Rekommenderas framför allt om man är fan av gamla Batmanserien!

---

Med tanke på att recensionen vid det här laget har några år på sig ska man nog ta utlovade uppföljaren med en nypa salt!

Outpost: Black Sun – 2012 - Den andra filmen!

Den inledande scenen i filmen är 100 % trollbindande, den lockande mig in i filmen med ofelaktig magnetism. Det dröjde ett bra tag innan jag insåg att detta faktiskt inte var en film i samma anda som The Boys From Brazil utan snarare en uppföljare till 2008 års film – The Outpost! Jag kände igen sekvenser i tillbakablickarna och efter hand fick jag bilden av den föregående filmen fullständigt klar för mig. Det handlar alltså om nazizombies som genom en diabolisk plan skall ta över världen och infria löftet om det tusenåriga riket.

Film är klart bäst i början, efterhand blir det lite för mycket skjuta skjuta och man mister själva spänningen i historien. Idén bakom dessa nazizombies är intressant men hade man även fåt med de lite allvarligare bitarna och utvecklat handlingen mera hade man garanterat fått en bättre film! Visserligen blir slutresultatet klart underhållande men den initiala känslan av en fantastik film uteblir. Det är underhållande för stunden ungefär i samma utsträckning som den första filmen och det är kanske bra nog för en uppföljare av det här slaget?

6/10