Recension: The Last House on the Left - 1972

The Last House on the Left

Regi: Wes Craven

1972

Horror

Mari (Sandra Cassel) och hennes kompis Phyllis (Lucy Grantham) ska gå på rockkonsert. Inne i staden får Maris föräldrar, som ogillar Phyllis, vatten på sin kvarn när de båda ungdomarna oförsiktigt söker efter hasch före konserten. De blir lurade upp i en lägenhet där de förrymda fångarna Krug (David Hess) och Fred (Fred Lincoln) gömmer sig, med i sällskapet finns också Krugs flickvän Sadie (Jeramie Rain) och sonen Junior (Marc Sheffler). I förövarnas våld blir flickorna snart förda ut på landet och i skogen nära Maris hem fortsätter deras förnedring. Det är en förnedring som tar sig grymmare och grymmare former och till slut. Som en konsekvens av den yttersta förödmjukelsen, återstår bara liken av de båda tjejerna. Gärningsmännen tar nu sin tillflykt till ett närbeläget hus som, av en tillfällighet, råkar vara den unga Maris hem och när föräldrarna inser vilka som gästar deras hem och vad de gjort med deras dotter är det dags för hämnd…

Till att börja med går det helt enkelt inte att komma ifrån att kommentera den smått genialiska strof som säkerligen hjälpte till att göra filmen till den kultklassiker den är idag. To avoid fainting, keep repeating "It's only a movie...It's only a movie..." Faktum är att den pseudodokumentariska stil filmen är gjord i faktiskt är väldigt realistisk. Åtminstone när den gäller den centrala handlingen, det vill säga filmens våldsammaste och grymmaste scener. Både David Hess, som nått kultstatus mycket på grund av rollen som Krug Stillo, och de övriga skådespelarna levererar sina roller med bravur och bidrar till den otäcka och obehagliga stämning som genomsyrar filmen och det gör att denna tagline kanske inte var helt missvisande när allt kommer omkring trots allt.

                                                                  

Men filmen är mer än bara en serie förnedrande och våldsamma scener. I första delen av filmen skiftar till exempel berättelsen skickligt mellan dotterns äventyr på stan (som slutar i katastrof) och de älskvärda föräldrarnas idylliska hem där de förbereder sin dotters födelsedag. Det ger en kontrast som, dels framhäver filmens senare grymheter och som dels ger en extra dimension åt de lugna och älskvärda föräldrarnas hämnd framåt slutet.

Filmen har också ett synnerligen genomtänkt soundtrack, skrivet av David Hess. Det är ofta paradoxalt med bilderna som visualiseras. En okonventionell blues med ovanliga ackordsföljder ackompanjerar till exempel en av de grymma våldtäktsscenerna och det gör att filmen höjer sig ytterliggare en eller två kvalitetsklasser. Faktum är att David redan före filmen var en erfaren musiker och låtskrivare som levererat låtar till både Elvis, Conway Twitty och Pat Boone. Den senares enorma hit Speedy Gonzales kommer till exempel från David Hess penna.

Som avslutning måste jag åter igen betona skillnaderna mellan bra film och underhållande sådan. Det här är inte underhållande och våldet är ultrarealistiskt, så realistiskt att Sandra Cassel, som spelar Mari, faktiskt var genuint livrädd under inspelningen. Dock är den mycket bra och om filmens intention var att vara frånstötande och kanske rent av lite varnande mot vissa typer av aktiviteter från ensamma unga tjejer är den smått genialsikt.

Det här är en film man bara måste ha!

Recension: The Tower Heist – 2011

Bara titeln borde få fans av Heist-filmer att intressera sig! Det är nämligen precis vad det utger sig för att vara – åtminstone till en början. Ben Stiller spelar manager för ett stort bostadskomplex – kallat The Tower. Säkerheten är den högsta tänkbara och han månar om alla de boende på bästa sätt. Högt upp bor den ofantligt rike Arthur Shaw spelad av Alan Alda som en dag blir gripen av FBI för förskingring. Josh Kovacs (Ben Stiller) tror förstås att det rör sig om ett missförstånd som kommer att reda up sig. Senare inser han att denna Arthur Shaw också tagit hand om och investerat hela personalens pensionspengar – som nu är borta. Han bestämmer sig för att iscensätta ett inbrott i takvåningen för att skaffa tillbaka de förlorade pengarna.

Ben Stiller har väl aldrig varit min favorit men faktum är att Eddie Murphy (jodå, han är med!) är bättre än vad jag har sett honom på mycket länge! Det här är en film som visserligen är en komedi men som inte kommer i närheten av det trams han varit involverad i de senare åren. Medverkar gör också Casey Affleck och Matthew Broderick. Jag har inget att klaga på hos någon av dem.

Men filmen då? Jodå, den är kul och en sådan där film som man troligen kan se om och om igen med ett par veckors mellanrum bara för att den är underhållande. Det är som en korsning mellan en trevlig familjefilm och en mer renodlad matinekomedi (om det nu var någon som såg någon skillnad där?). Det är inte någon kollosant genomtänkt film på något sätt men den förmedlar i alla fall feelgoodkänslor.

Och det här med heist då? Nja, det är väl en god intention men hela vägen går det inte. Det är halvskojiga förberedelser och är man uppmärksam kan man finna melodislingor som för tankarna till Mission Impossible. Men om man är van vid att det ska vara kluriga upplösningar där man inte är säker på vem som har blåst vem ens när eftertexterna börjat rulla är man illa ute. En stund får man kanske fundera på vilka som är med på rånet och vilka som inte är det men det varar inte hela vägen och slutet är faktiskt en besvikelse även om vägen dit är underhållande!

7/10

Recension: The Tall Man – 2012

Inte för att jag har hört talas om det tidigare men The Tall Man är tydligen någon slags legend i still med The Boogeyman som rövar bort barn från sina föräldrar. Mer än så behöver man egentligen inte avslöja av handlingen. Inte för att det egentligen handlar om några övernaturligheter, vilket jag nog hade föredragit – omslaget är ju som gjort för det dessutom – men barn som försvinner är det gott om. Det hela utspelar sig i ett litet samhälle där en stor mängd barn har försvunnit. Man skyller på The Tall Man…

Sanningen är förstås någon helt annan men inte ens när filmen är slut kan man med hundraprocentig säkerhet säga hur det ligger till, vem som egentligen är skyldig och motivet bakom dåden (om det nu finns något då förstås?). Det finns gott om twists i filmen och de förvaltas väl, men trots detta är det, åtminstone till en början, en ganska tempofattig film. Man vill veta mer men förvägras information. Det kunde ha varit hur spännande som helst men alla möjligheter slarvas bort.

Efter halva filmen ungefär händer något och det blir plötsligt oerhört spännande och intressant och jag tänkte – NU äntligen kommer det loss! Tyvärr vara det inte många minuter och man börjar istället fundera över hur man ska lyckas fylla ut den återstående tiden med vettig historia som kan förklara alla händelser. Mjo, eftersom jag till slut ändå inte får alla svaren drar jag slutsatsen att allt man fyller denna tid med inte är ”vettigt” eftersom det inte är förklarande. Missförstå mig inte, jag tycker om när man får fundera lite extra och när allting inte serveras på silverfat men här är det alldeles för många onödiga frågetecken för att jag ska känna mig helt nöjd.

5/10