Last Chance Harvey - 2008 - Blir du lika imponerad som jag?

Last Chance Harvey

Regi: Joel Hopkins

2008

Drama

Dustin Hoffman spelar den åldrade Harvey Shine som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Det kan vara en mycket lukrativ sysselsättning men nu verkar det som om Harvey mist lite av sin känsla och hans arbetsgivare tvekar på om de ska behålla honom som anställd eller inte. Mitt i allt detta ska hans dotter gifta sig, fast i London och Harvey ska förstås närvara. Detta råkar sammanfalla med att en av hans viktigaste klienter ska bestämma sig för vilken musik de ska använda och Harvey behöver vara där också. För att göra en lång historia kort så är relationen mellan honom och dottern inte den bästa, för att inte tal om den med ex-frun. Och Dotterns styvpappa har en bättre relation med dottern än honom. Spiken i kistan blir när hon avslöjar att hon hellre vill att styvpappan ska föra henne till altaret, samtidigt får Harvey veta att han blivit av med sitt jobb henna i staterna. Han har nu inget kvar och söker sig till en bar för att dränka sina sorger. Detta visar sig vara en lyckoträff eftersom han då stöter på Kate Walker (Emma Thompson) som han snabbt utvecklar en vänskapsrelation med. De kommer från liknande erfarenhet och de är båda ensamma själar. Mot alla odds växer de allt närmare varandra på bara någon dag. Slutligen inser Harvey att hans arbetsgivare faktiskt haft helt rätt, det här är hans sista chans, fast inte riktigt på det yrkesmässiga sätt som den ursprungliga meningen var, utan på ett mer personligt och romantiskt plan. Harvey lever upp och börjar plötsligt känna sig mer levande igen!

Jag har inte sett min gamle favorit Dustin Hoffman göra något vettigt de senaste åren, eller rättare sagt jag har inte sett honom göra någonting de senaste åren som intresserat mig tillräckligt mycket för att se. Han är han dock fantastisk! Det är de små medlens skådespeleri och även om det kan tyckas vara rutin för en skådespelare med hans begåvning blir jag ändå mycket imponerad! Även Emma Thompson lever ut rollen på ett mycket trovärdigt sätt och jag har inget att klaga på där heller! Dessutom är manuset fullt av roliga och/eller tragikomiska situationer och händelser som gör att man sitter med det lilla fåniga leendet, som jag alltid brukar ta upp, på läpparna.

På pappret är det kanske inte mycket att komma med och filmen är kanske egentligen en romantisk bagatell som man redan sett många många gånger förut men jag tycker den är charmig. Det spelar ingen roll om man känner igen sig och kan räkna ut slutet långt i förväg. Det är själva resan dit som är det intressanta och jag tror filmen hade kunnat hålla på hur länge som helst utan att bli dryg eller seg. Det vill sig om man bara hade hållit samma tempo som man gör i största delen av filmen. Lite karaktärsutveckling i början hade väl kanske kunnat göras lite annorlunda och roligare men man kan ju inte få allt.

Sålunda är det ingen överraskning att Harvey och dottern slutligen kommer närmare varandra och att respekten för honom ökar från alla håll i sällskapet. Det verkar till och med som om ex-frun mjuknar lite på slutet men det är ju egentligen inte det filmen handlar om. Min tolkning är i alla fall att det är den egna inre freden som är det intressanta. Är man bara till freds med sig själv och vad man vill eller tycker är viktigt i livet spelar det ingen roll vad andra tycker.

Hur som helst så hade jag inte väntat mig en så bra film när jag läste handlingen och det visar bara ytterliggare en gång att man inte alltid ska döma boken (eller filmen i det här fallet) enbart på dess omslag, utan faktiskt skapa sig en egen uppfattning med innehållet i beaktande. Så se filmen, du kanske kommer att bli lika imponerad som jag?

La Pianiste - 2001 - avancerade sadomasochistiska lekar

La Pianiste

Regi: Michael Haneke

2001

Drama

Erika Kohut (Isabelle Huppert) är en medelålders professor vid Wienkonservatoriet. Hon lever med sin kontrollerande och övervakande mor och de sover till och med i samma säng. Hennes strikta och disciplinerade vardag består i att ge privatlektioner i pianospelandets ädla konst till mer eller mindre begåvande elever, samt att leva efter de normer som hennes mamma satt upp som passande för en dam i hennes ställning. För att fly undan denna trista vardag tar Erika sin tillflykt till porrbiografer där hon kan få sina lidelser tillfredställda, åtminstone delvis. Allt förändras dock när Walter Klemmer (Benoît Magimel) kommer in i hennes liv. Det är en framfusig och självsäker yngling som förälskar sig i henne och som stöter ganska tydligt på henne. De inleder snart en relation där avancerade sadomasochistiska lekar står i centrum, har Walter gett sig in i något han inte klarar av att fullfölja?

Första halvtimmen eller så går åt enbart för att utveckla Erikas karaktär. Detta sker förvisso i ganska grova drag och vi får snällt ge oss till tåls för att få ut de innersta detaljerna. Detta fungerar mycket bra eftersom karaktären vid första anblicken kanske inte är så mångfacetterad som man senare kommer underfund med. Små detaljer avslöjas och pusslet läggs långsamt bi för bit tills man kommer fram till en helhetsbild. Det är vad man tror i alla fall, men faktum är att karaktären aldrig slutar att växa och man är aldrig helt säker på var man har Erika. Det verkar vara en kamp mellan hennes stela yttre och hennes mer lidelsefulla och perverterade böjelser.

Det är mycket intressant att ta del av den här kontrasten och Isabell Huppert gör en fantastisk insats när hon gestaltar förvandlingen från förtyckt lite mus som blommar ut i och med det sexuella uppvaknandet. Paradoxalt nog är hennes innersta drömmar att bli förnedrad och behandlad som om hon inte var värd någonting, något som påminner väldigt mycket om det liv hon lever till vardags.

Haneke visar också att han inte enbart duger till att bygga upp en karaktär långsamt utan även är mycket framgångsrik provokatör. Den sexuella sidan av Erika passar verkligen inte hop med hennes yttre och när hon går på porrbio läggs det in riktigt hårda pornografiska sekvenser för att liksom belysa hennes ensamhet eller böjelse för att bli dominerad. Jag kan tänka mig att mången pryd filmtittare satt i halsen just under dessa sekvenser om man inte i förväg vetat vilka tricks Haneke kan bjuda på när ha är på det humöret. Hur som helst finner jag det vara ett särdeles effektivt och mycket intressant grepp som jag önskar fler regissörer vågade prova. Det handlar inte om pornografin i sig utan snarare om att våga bryta mot de invanda mönster som vi vanligtvis matas med.

Men även om handlingen centrerar sig kring en enda person så är det inte den enda viktiga karaktären i filmen. Modern är förstås av stor betydelse och kanske till och med att anklaga för att den inlåsta person Erika gömmer under sitt tittar fram. Utan vidare kan man tolka det som ett tecken på förtryckets rekyl där Erika instinktivt intar en trotsig ställning mot det som förväntas av henne. Självklart är också den framfusiga ynglingen Walter som blir en den av kärleksäventyret av stort intresse. Jag tycker dock inte att Benoîts rollgestaltning är lika intressant som Isabelles men det är väl kanske inte så konstigt heller. Han har inte den typen av inre kamp att handskas med utan ska egentligen bara anpassa sig till Erika nycker och bestämma sig för om han får ut någonting av hennes sadomasochistiska lekar eller inte. Slutligen är det heller inte helt klart om hon får ut det hon förväntat sig heller, eller om det i själva verket är hon som tagit sig vatten överhuvudet. Slutet är minst sagt öppet för tolkningar!

Hur som helst är det en fantastisk film som förtjänar alla mina djupaste rekommendationer!

Recension: Lady Snowblood - 1973

Lady Snowblood

Regi: Toshiya Fujita

1973

Drama

Yuki (Meiko Kaji) existerar för ett enda mål i livet, att utkräva hämnd för sin mors räkning. Några skurkar har nämligen utrotat nästan hela Yukis familj redan innan hon fötts och dessutom förlustat sig med modern. Det enda som håller modern vid liv efter denna händelse är den hämnd som hon senare ska utkräva via sin dotter. Hon ser till att bli med barn men även om hon dör i barnsäng är redan Yukis uppväxt arrangerad. Hon tränas redan från sina första spröda och staplande barnsben i hämndens ädla konst.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade speciellt stor koll på den här filmen när jag såg den inför recensionen. Visst kände jag väl till Tarantinos sagda inspiration till Kill Bill men mycket mer än så var det inte. Med detta i åtanke och med trailern i minnet hade jag förväntat mig en actionfylld svärdsballet där blodet skvätte riklig omkring a la Shogun Assassin, men det var inte riktigt vad jag fick mig till livs.

                               

Visserligen kan man inte sticka under stol med att blodet faktiskt skvätter omkring en hel del och att det faktiskt förekommer blodsfontäner i samma stil som nämnda Shogun Assassin, men tempot uteblir. Det är en mer stabilt berättad historia, där effekterna finns till mer för att illustrera våldet snarare än för att exploatera det. Detta innebär naturligtvis inte att filmen inte är stilistiskt vacker, för det är den absolut. Det är bara det att det ligger mer fokus på handlingen och på karaktärernas relationer till varandra än vad jag hade förväntat mig. Detta är väl i sig ingen negativt, även om det också förekommer en hel del överspel i filmen.

Hämnden gestaltas inte som svart eller vit och även de skurkar som Lady Snowblood, kanske med all rätt, hämnas på har anhöriga såsom döttrar och söner som i sin tur påverkas av hennes handlingar. Man får sig en tankeställare om hur långt man kan driva saker och ting, finns det verkligen ingen plats för förlåtelse och måste man verkligen kämpa till sista blodsdroppen?

Filmen berättas i fyra tydligt uppdelade kapitel, där varje del har en början och ett slut. Allt knyts naturligtvis samman i slutändan och vägen dit är kantad av en berättarröst som ger oss vissa detaljer och som förklarar en del av bakgrunden för oss. Denna berättarröst finns med redan från början och ger intrycket av att det vi får se är en verklig händelse, möjligen dramatiserad i efterhand men trots allt med en verklighetsbaserad förlaga. Jag har dock ingen aning om det verkligen förhåller sig så. Faktiskt så tvivlar jag på det, men tekniken är intressant.

Är det här bra då? Jo, det måste jag nog påstå att det är, även om det inte nödvändigtvis är otroligt underhållande. Skulle jag säga att jag satt trollbunden skulle jag ljuga, men visst var den intressant och den episka historien lyfte filmen en hel del. Dessutom är det här en av de blodigaste dramafilmer jag har sett, vilket ger ett extra plus när samurajer, svärd och hämndteman är inblandade!