Recension: The Gray Man - 2007

The Gray Man

Regi: Scott Flynn

2007

Thriller

Albert Fish är en grå gammal man som verkar alldeles harmlös och lurar samhället. I själva verket är han en blodtörstig seriemördare och kannibal. Han finns nöje i smärta, både tillfogad på sig själv och på andra. 1928 följer han tioåriga Grace Budd till en fest. Det är sista gången någon ser henne och Fish försvinner spårlöst. Men en envis detektiv på avdelningen för försvunna personer vägrar släppa fallet. Flera år senare lyckas han äntligen spåra Fish, bevisa hans skuld och få honom fälld för dådet.

Jag tror att de flesta skulle kalla Albert Fish för ett depraverat svin om de fick chansen. Men jag tror inte att han är så känd som en del av de andra seriemördarna och dårarna. Det finns hur många filmer som helst om Ted Bundy, Jeffrey Dahmer och John Wayne Gacy men så vitt jag vet bara en enda om Albert Fish. Jag tycker det är konstigt om man tänker på hans mentala hälsa. Det kanske har något med hans brott att göra, de är förstås tabubelagda eftersom de inkluderar att döda barn och äta av dem. Det är inget man kan exploatera hur som helst. Det faktum att offren var ganska få om man jämför med några av de mer kända seriemördarna kan förstås också ha något med saken att göra.

Jag tycker att Patrick Bauchau gör ett strålande jobb i rollen som Fish. Han är helt perfekt och håller intresset uppe när kameran flaxar iväg och förbjuder oss att se vad som egentligen händer offren. Och eftersom det inte finns ett enda tillfälle när man ser någon visualisering av vad som händer offren, är det behövligt med en stark skådespelarinsats. Han kan förvandlas från den älskvärda äldre mannen till en riktig skitstövel på ett ögonblick och det är snyggt porträtterat. De andra roller fungerar bra också men inte om man jämför med titelrollen.

Jag tycker det är synd att filmen är uppdelad i två filmer. Vi har storyn om Fish, som är helt ok även om jag skulle vilja ha lite mer spänning inbakat i handlingen. Sen har vi den andra halvan av filmen, berättat i fragment samtidigt, om detektiven som arbetar med försvunna personer och som slutligen fångar Fish. Dessa delar är så noir-iga att de stör det naturliga flödet av filmen. De passar inte in med huvudhandlingen men jag hade inte brytt mig lika mycket om det inte var så mycket noir hela tiden.

Så på det hela taget var jag ganska besviken. Jag tycker det borde finnas en mer revolterande film om Fish och det borde inte vara så svårt att uppnå om man betänker vilka brott han gjorde. Jag behöver en kompaktare historia och en psykologisk djupanalys av hans psyke, men jag antar att det får duga så länge…

Grimm Love aka Rohtenburg - 2006 - Inspirerad av den "tyske kannibalen" Armin Meiwes

Grimm Love

Aka: Rohtenburg

Regi: Martin Weisz

2006

Drama/Thriller

Katie Armstrong (Keri Russell) har precis valt ämne för sin uppsats. Att hon bestämde sig för det bisarra Hartwin-fallet som grund, var föga förvånande då detta har fascinerat henne under många år. Allt eftersom hennes undersökningar exponerar fler och fler sanningar av de kannibalistiska omständigheter som historien centrerar sig kring, hur kannibalen Oliver Hartwin (Thomas Kretschmann) och det villiga offret Simon Grombeck (Thomas Huber), träffades och gjorde upp sina makabra planer, desto mer besatt blir hon av fallet. Hon skyr inga medel i sin kamp att verkligen förstå vad som hände och vad som föranledde dådet. Snart uppvisar hon ett liknande levnadsmönster som sitt examensarbete, hon blir mer och mer isolerad och är snart helt i greppet på Oliver Hartwin arv…

Om det inte framgår tydligt nog här ovan så bygger den här filmen på samma verkliga historia som filmen Cannibal med Marian Dora i regissörsstolen. Nämligen den om kannibalen Armin Meiwes som satte in en annons efter ett offer, villigt att låta sig ätas – och fick inte bara ett svar! Jämförelser med Cannibal är väl därför oundvikliga även om jag ska försöka låta den här filmen stå på så egna ben som möjligt.

Till att börja med så berättas historien den här gången ur en åskådares perspektiv, det vill säga den som undersöker fallet inför sitt stora examensprojekt (Keri Russell). Att man lyckats få med en skådespelerska som Keri Russell i en så här pass makaber filmen är väl för övrigt anmärkningsvärt. Nu menar jag inte att hon skulle vara någon favoritskådespelerska eller ekvilibrist i sammanhanget, nej bara det att hon trots allt är ganska otippad under de här omständigheterna. Det här är ju trots allt en bra bit från TV-serien Felicity. Cannibal berättas jämförelsevis ur ett jagperspektiv och ur kannibalens synvinkel. Vilken variant som gör starkast intryck är väl en smaksak men något som jag verkligen gillar med den här filmen är på vilket sätt alla tillbakablickar smälter in i historien. Vi får följa både förövarens och offrets uppväxt och filmen tycks gärna vilja göra en psykologisk utvärdering av varför det gick som det gick. Det är förresten också en av filmens grundvalar, att utröna varför de bådas ensamhet blev så stor och vilka extrema förfaranden människan är villig att ta till för att komma ur detta utanförskap.

Jag vill nog också påstå att den här är något mer trovärdig i sin betraktelse än sin systerfilm, som möjligen är mer grafisk och blodigare, utan att ha någon egentligen information av vad det korrekta händelseförloppet (förutom det man kunna läsa i tidningen) är. Jag känner mer avsky efter att ha sett den här och även om förövaren och kannibalen framställs som lite mesig även i denna gestaltning vill jag nog påstå att det här är den starkare skildringen av de två. Det finns heller inte lika homoerotiskt laddade scener, med undantag av några kärleksfulla kyssar, i den här som koncentrerar sig mera på orsak än verkan.

Att Katie (Russell) blir mer och mer besatt av fallet kan väl tolkas som en reflektion av filmens egen publik. Att fascineras av det makabra dådet till den milda grad att man uppsöker och slukar mer än en filmatisering av händelsen talar kanske sitt tydliga språk. Om man är helt frisk som älskar att låta sig äcklas är väl upp till var och en att bedöma men jag rekommenderar naturligtvis filmen som den milstolpe inom kannibalfilmen den är och ser fram emot nästa motbjudande alster på ämnet!

Se den idag!

Recension: Guinea Pig: He Never Dies - 1986

Guinea Pig: He Never Dies

Regi: Masayuki Kuzumi

1986

Horror

En man sitter instängd i sin lägenhet, deprimerad och tyngd av att ingen tycks sakna honom. När han till slut har sjunkit så djupt man överhuvudtaget kan sjunka återstår bara för mannen att ta livet av sig. Han börjar skära sig i handlederna bara för att upptäcka att han faktiskt slutar blöda och att det inte alls gör ont. Frustrerad över det han upptäcker hos sig själv, att han inte kan dö. Börjar han vanställa sin kropp på alla möjliga sätt. Han ringer också till en arbetskollega som han ber plocka med sig lite saker till honom. Kollegan har ingen aning om varför han ska plocka med sig t.ex. en yxa och en häcksax men gör det i alla fall. Synen som möter honom i mannens lägenhet är en groteskt lemlästad man som fortfarande lever.

För de av er som läst mina andra recensioner på de tidigare filmerna i serien kan jag säga att det här inte ens kommer i närheten av att vara chockerande på nåt sätt. Visst är de sekvenser där riktigt med blod förekommer välgjorda men lika ofta kan man direkt se hur det är konstruerat och trickfilmat, någon som inte varit alls lika påtagligt i de tidigare delarna.

Filmen har heller inte den amatörkänsla som återfinns i de tidigare två filmerna även om man inleder med att berätta lite om olika seder och bruk runt om i världen. Detta är en trovärdig inledning som ser ut precis som om en collageprofessor ska redogöra för en ny upptäckt. Man påstår i denna inledning att tittaren ska få se en film av en händelse som ägt rum och att det som syns i filmen är på riktigt. Det blir nästan lite komiskt och det känns nästan som om man driver lite med sig själv eller kanske rent av mondo genren, eller åtminstone det som mondo förknippas mest med idag – Faces of Death.

Tror du att du ska bjudas på samma motbjudande film som tidigare är du helt fel ute. Det här påminner mycket mera om de mest komiska inslagen i Faces of Death än något annat. Visst blir man säkert chockad av det här om man inte är insatt, men de personerna skulle å andra sidan aldrig införskaffa det här. Guinea Pig har ju ord om sig att vara bland det värsta som finns att uppbringa men det stämmer absolut inte in på den här filmen. Jag gillar stark film men det här blir bara för komiskt. Skådespelarinsatserna är inget vidare och även om det kanske inte är på just dessa som filmen byggs, är det trots allt en viktig del av förklaringen till att det tyvärr inte blir trovärdigt.

Nu ska det väl sägas till filmens försvar att den trots allt är nästan tjugo år gammal och när den kom mottogs den med all säkerhet i en helt annorlunda filmklimat.

Jag vill ha tillbaka amatörkänslan!