Changeling - 2008 - En riktigt bra film!

Changeling

Regi: Clint Eastwood

2008

Thriller

När Christine Collins (Angelina Jolie) kommer hem från jobbet hittar hon inte sin son. Han finns inte att finna någonstans och det finns inga spår som leder någonstans. Det blir en mardröm för Christine i fem långa månader tills polisen påstår sig ha hittat sonen. Allt vore frid och fröjd om det inte var för en liten detalj – det är inte hennes son! Mardrömmen blir allt värre och att övertyda polisen om att de gjort ett misstag blir lättare sagt än gjort. De vill inte alls höra talas om det utan försöker istället övertyda Christine att det är hon som har gjort ett misstag, att det är hon som är förvirrad och att hennes son förändrats under de fem månader han har varit borta. Man menar att det är hans traumatiska upplevelse som gjort honom lite annorlunda men Christine vägrar låta sig övertalas. Till slut ser den korrumperade polisen inga andra möjligheter än att tvångsomhänderta henne och låsa in henne på en psykiatrisk anstalt. Men någon tror henne och tillsammans tar de upp kampen mot systemet!

Det är inte svårt att förstå varför Clint Eastwood tilltalas av den här historien. Jag tycker mig känna själva historien på något sätt, ett barn försvinner spårlöst och saken redas aldrig upp. Jag vet inte om det är bara jag, men jag får lite vibbar av Mystic River. Den var, liksom den här filmen ett riktigt skickligt hantverk men det kändes som om det var något som saknades och det är samma sak här. Det är inget jag kan sätta fingret på och kan mycket väl vara Clint Eastwoods stil. Det är bra och det är spännande, det är välskrivet och det finns inga direkta luckor i händelseförloppen men ändå är det nåt som inte finns där..

Initialt tyckte jag inte att Angelina Jolie gjorde ett så bra jobb här. Jag tyckte hon var ganska menlös i rollen som mamman som förlorar sitt barn spårlöst. Men efter ungefär halva filmen vänder det och hon briljerar istället fullständigt! John Malkovich, som också medverkar i en betydande roll, är betydligt jämnare men hans roll är å andra sidan betydligt mindre och oviktigare än Angelina Jolies. Det vill säga att han naturligtvis inte är oviktig, men inte har den typen av huvudroll som Angelina Jolie.

En del av problematiken är kanske att Clint Eastwood inte riktigt klarar av att trollbinda sin publik såsom många andra mästerregissörer gör. För jag räknar absolut Clint Eastwood som en mästerlig regissör. Han tar inte tag i något halvdant och levererar alltid en mycket hög kvalitet. Men det tar ett tag innan man blir riktigt intresserad, kanske är hans val av historier av en sådan karaktär de måste berättas långsamt eller så är det helt enkelt hans sätt att berätta på. Hur som helst är filmen faktiskt ganska tråkigt de första tjugo minuterna och hade jag haft en dag med dåligt tålamod hade det absolut kunnat räcka för att stänga av och se något annat istället.

Men jag är glad att jag stod ut. Historien som utspelas blir mer och mer komplex, fler och fler element blandas in och förutom korruptionen, som från början tar upp en stor plats, framträder en mera våldsam och tragisk historia fram. Jag måste förstås erkänna att jag är svag för filmer som sägs bygga på verkliga händelser och som sådan är den här lite extra intressant. Hur mycket som är sagt är som vanligt öppet för spekulation, men filmens karaktär gör att jag faktiskt tror på det mesta. Man har förstås ändra på namn och plats och sådana saker, och kanske på tiden också. Men förmodligen är själva grunden, att polisen hittade fel pojke helt sann. Och är den inte det så tror jag på filmen i alla fall för det är som sagt ett riktigt sjutusan till bra hantverk som alla borde se!

Recension: The Chair - 2007

The Chair

Regi: Brett Sullivan

2007

Horror

Danielle (Alanna Chisholm) hyr ett gammalt hus med anor lyckligt ovetande om de hemskheter som en gång försiggått i huset. Snart blir hon dock varse att de ondskefulla krafterna ingalunda lämnat platsen och att mystiska saker inträffar under de stunder hon får oförklarliga minnesluckor. Systern Anna (Lauren Roy), som känner till Danielles psykotiska bakgrund misstänker att hon börjat slarva med sin medicin men trots hennes misstankar kan hon inte hitta några rationella förklaringar till det som inträffar. Danielle å sin sida bedyrar att hon inte inbillar sig och att det som händer verkligen är på riktigt. Sent, alltför sent inser Anna att Danielle faktiskt har helt rätt och att husets mörka historia är på väg att upprepa sig!

Till att börja med måste man ju bara kommentera en ologisk detalj som hela filmen egentligen bygger på. Eller… vänta nu… det måste innebära att det faktiskt inte är någon egentligen detalj utan en fundamental byggsten? Nåja, det handlar i alla fall om själva tillgängligheten av pengar. Så vitt jag förstår är studenter ganska fattiga som regel, vilket naturligtvis inte måste vara fallet, men det ter sig för mig ganska ologiskt att en student, som ju är filmens huvudperson, skulle ha råd att hyra hela det enorma huset som filmen utspelar sig i. Ignorerar man dock detta är filmen faktiskt riktigt effektiv och faktiskt lite skrämmande även för en luttrad filmtittare som undertecknad.

                                           

Visst, man har sett det mesta förut, det finns inget nytt under solen och det är från början inte ställt bortom allt tvivel om det verkligen spökar eller om det är Danielles mediciner, eller frånvaro därav, som ställer till det. Detta ändrar sig dock snabbt och vi får njuta av en rolltolkning som steglöst stegrar mot vansinnets eller besatthetens eufori. Det är inte särskilt många skådespelare inblandade och det kanske är på gott och ont, men det gör åtminstone att handlingen blir mera koncentrerad och det blir heller inte en massa onödiga utflykter hit ock dit. Det mesta utspelar sig inne i huset, och bara ett få tal scener är inspelade på annan plats och då enbart i mycket korta segment.

Nu menar jag inte att alla skådespelarna är jättebäst, även om det är få av dem. Nej, det vore att ta i, men det fungerar i alla fall och Alanna Chisholm, som spelar huvudrollen gör det riktigt bra. Man kan nästan ana ett sådant där litet listigt leende som man brukar få sig till buds ibland utan att hon egentligen visar det, om ni förstår vad jag menar. Hon gestaltar helt enkelt galenskapen, eller den eventuella galenskapen bra!

Effektmässigt är det kanske ingen märkvärdig film, men så bygger den heller inte på inälvor och andra chockerade effekter. Det är mera en psykologisk thriller än en skräckfilm i många avseenden och det är väl egentligen den övernaturliga biten som får den att bli rubricerad som någon form av Horror, i alla fall i min bok. Fast, det är klart, eftersom handlingen också rör vid tortyr och då av små barn blir det kanske också lite extra skrämmande. Kanske har man tagit inspiration från Colombias ökände seriemördare Luis Garavito, som erkänt mord och sexuella övergrepp på 140 unga pojkar.

Sättet man blandar in hypnos på påminner mig också lite om Edgar Allen Poes Fakta i Fallet Valdemar, nästan lite för mycket för att jag ska kunna avfärda det som ren slump. För den som inte är bekant med den novellen eller de filmatiseringar som gjorts av den, inte minst Romeros zombievariant i Two Evil Eyes, så handlar det om hypnos i själva dödsögonblicket, vilket leder till… ja, vad ska man säga… ovilja eller oförmåga att lämna denna värld.

Hur som helst så gillar jag den här filmen, att man lagt inte arkivbilder från en svunnen tid (fejkade såklart) gör att intrycken av vad som en gång hänt bara blir starkare. Att de sedan är riktigt bra gjorda, även om det inte riktigt är i klass med vad man åstad kom i Peter Jacksons Forgotten Silver, gör inte saken sämre! Nä, nu har jag rabblat länge nog och det finns egentligen bara en sak att säga. Se den här filmen för den är riktigt jävla bra!

Recension: Cecil B. Demented - 2000

Cecil B. Demented

Regi: John Waters

2000

Komedi

Filmen tar sin början med den outhärdliga divan Honey Whitlock (Melaine Griffith) som utåt visar upp en älskvärd fasad. Hennes riktiga jag är däremot van att få som hon vill och hon skändar sannerligen inte orden när hennes ego talar. Redan från början planeras hennes kidnappning av den excentriske regissören Cecil B. Demented (Stephen Dorff). Han håller på att göra revolution mot hela studiosystemet i Hollywood med sin film. Till en början tvingas hon medverka mot sin vilja, men efterhand inser hon mer och mer att budskapet i filmen faktiskt är det rätta och så småningom blir hon mera medgörlig och tar mer och mer aktiv ställning mot mainsteamfilmen.

Det här är en film som driver med hela etablissemanget och kanske framförallt de stora breda hollywoodproduktionerna. Man slutar emellertid inte där, utan John Waters driver också ganska kraftigt med sitt eget filmskapande. Allt i en salig röra av sarkasm, ironi och framförallt dålig smak.

Jag kan inte låta bli att tycka om det här eftersom jag helt och fullt håller med om observationerna som görs. Det kanske inte alltid är den stora breda kommersiella filmen som är bäst, utan man kan faktiskt försöka att vidga sina vyer ibland och se lite längre in i filmdjungeln. Detta gäller förstås på andra hållet också, bara för att en film har kostat en massa miljoner behöver den ju inte vara dålig och oartistisk.

Det här är en film som kanske kräver lite mer kunskap av tittaren än genomsnittsfilmen. Den får ytterliggare en extra dimension om man är bekant med de olika kontroversiella filmskapare som det refereras till och jag gillar när man inte underskattar tittaren genom att förklara för mycket hit och dit.

Filmens skådespelare gör ett bra jobb, framförallt är det Melaine Griffith och Stephen Dorff som bär upp filmen rent skådespelarmässigt. Detta innebär naturligtvis inte att de andra inte är bra, för det är de! Karaktärerna är tydliga och alla väldigt speciella, nästan karikatyrer. När filmen är slut sitter man fortfarande och tänker på hur bra karaktärerna refererar till filmskaparna. Det här är en film som sitter kvar länge och som växer när man fått smälta den lite.

Demented Forever!