Recension: Slakta dem alla - 2003

Bread and Circus

Aka: Slakta dem alla

Regi: Martin Loke

Horror/Komedi

2003

”Alla sjuka eller väldigt friska, dumma eller kloka – alla de andra som kunde tänkas farliga för systemet, skickas ut i skogen för att avrättas av soldater…” Moder Jord föder en son som genast infogas i systemet. I Vuxen ålder han att hans liv är en illusion – ett liv i bojor. Han flyr undan systemets brutalitet och jagas av soldater i tjänst för att eliminera alla drägg som inte passar in. Innan han slutligen frigörs från sin krävande existens lyckas han karva in sin insikt i sten för framtida generationer. Ett budskap som väcker revolten till liv och får de avvikande att ladda vapnen.

Det här är antingen väldigt dumt eller en obegripligt genomtänkt film och det är faktiskt svårt att sätta den i en korrekt genre. Det är ingen regelrätt splatterfilm men ingredienserna från denna genre får ändå betraktas som starkast. Vill man läsa in metaforer som ”meningen med livet” eller ”kampen mot systemet/samhällstrukturen” i filmen finns det gott om möjlighet till detta. Själva storyn är synnerligen surrealistisk och splatteringredienserna som fungerar lite som extra krydda är egentligen överflödiga.

Enligt regissören har den här filmen mest fått negativ kritik av dem som dessutom erkänner att de inte förstår den. Jag kan förstå det, filmen är svårtydd och det finns gott om möjligheter till tolkning. Problemet är att man inte alltid kan vara säker på om man överanalyserar den eller om det verkligen finns så mycket budskap i den. Moder Jords vagina är förresten en modell av äkta vara. Det var regissören Martin Loke’s dåvarande flickvän som fick vara förebild. Vad hon tycker om att visa upp denna intima del över hela dvd-fodralet förtäljer inte historien.

Om man ser till de uppenbara delarna i filmen, bildspråk, ljudspår och effekter etc. så ser man tydligt hur mycket inspiration Martin Loke hämtat från Peter Jackson och kanske i synnerhet hans första film - Bad Taste. Det är komiskt och underhållande, att sen skådespeleriet inte håller allra högsta klass gör inte så mycket. Det är ändå absurditeterna som håller filmen vid liv. Effektmässigt är filmen mycket bra och med tanke på att hela filmen tog fem år att göra och kostade ungefär 600.000 svenska kronor att spela in känns det som välinvesterade pengar.

Men ska du se den här filmen, så gör ett försök att verkligen förstå dig på den, istället för att passivt titta på

Recension: Red State - 2011

Red State

Regi: Kevin Smith

2011

Thriller

Tre collagekillar bestämmer träff med en medelålders kvinna för att ha gruppsex med henne. Allt verkar frid och fröjd och hon verkar sannerligen med på noterna men plötsligt faller killarna ihop en efter en. De har blivit drogade! De vaknar upp inplastade i gladpack bland en församling religiösa fundamentalister som ser synden i den mesta, och definitivt i ett sexuellt avvikande beteende. Det blir snart uppenbart att de inte kommer att släppas levande därifrån…

Filmer med religiös anknytning brukar alltid vara intressanta på ett sätt eller ett annat. Den här är inget undantag! Vi måste förstås särskilja vad som är religiös övertygelse eller fanatism och när det handlar om rent bibliska berättelser. I den senare fallet kan man väl hävda att det finns en objektivitet och att historierna oftast berättas utan att någon tar ställning för rätt eller fel. När det gäller fundamentalism och/eller fanatism finns det två sätt att förhålla sig. Antingen tar man ställning för eller emot det som händer i filmen. Här är det uppenbart att man vill höja ett varningen pekfinger för vad som kan hända om man inte stävjar sådana beteenden i ett tidigt skede. Man får en sektliknande struktur på församlingen och allting kan förklaras med religiösa föresatser.

Åsikterna som dessa fundamentalister uttrycker i den här filmen är så absurda och ålderdomliga, rent av korkade, att man får en något komisk effekt av dem. Inte att man skrattar som åt en komedi och kanske inte heller som om det vore traditionellt tragikomiskt men man kan inte låta bli att skaka på huvudet och känna ett visst medlidande för de som låtit sig förledas av predikanten.

Men det är inte en film enbart om denna fanatism även om den ligger till grund för allt annat som händer också. Det finns en spaningsverksamhet som pågått en längre tid och som tills slut innebär att man slår till mot kyrkan med misstankar om olaga vapeninnehav. Hela helvetet bryter ut och eldstriden som följer eskalerar till dess att order kommer att kyrkan och dess medlemmar ska anses vara en terroristcell. Att det finns barn i byggnaden gör inte så mycket. Cellen måste helt enkelt utrotas!

Har kommer alltså problematiseringen om huruvida det är rätt att verkligen döda alla dessa människor på grund av sin religiösa övertygelse, även de barn som uppenbarligen bara har blivit itutade av sina äldre släktingar vad som är rätt och fel. Det kan absolut tolkas som en bitsk kommentar till hur terroristlagarna fungerar och när man närmar sig slutet ännu mer blir det till och med ännu tydligare att myndigheterna säger en sak officiellt och gör en annan i det fördolda. Men det är i filmens värld, hur det ser ut i verkligheten har jag ingen aning om (sic!).

John Goodman gör en bra roll som det operativa befälet vid tillslaget och de religiösa fanatikerna kunde vara hur äkta som helst. Det är helt enkelt en bra rollbesättning och en utmärkt personregi. Underhållningsvärdet är kanske inte jättehögt, men det finns en hel del att tänka på efter att man har sett filmen och det finns även underliggande ironier och poänger som man kanske vid första ögonkastet inte lägger märke till.

6/10

Recension: Breathing Room - 2008

Breathing Room

Regi: John Suits

2008

Horror

En naken kvinna vaknar upp i ett instängt rum tillsammans med en massa karlar. Hon får snabbt reda på att hon är nummer fjorton och att spelet strax kommer att börja. Ingen verkar dock veta någonting förutom att om man bryter mot reglerna som kommer man att straffas. Ett straff som verkställs genom det elektroniska halsband som samtliga deltagare bär. Att reglerna inte är speciellt tydliga eller ens står i proportion till själva straffet – döden, verkar inte spela någon större betydelse för det ansikte som då och då dyker via en TV-sändning, själva arrangören av spelet – eller?

Innan jag såg filmen räknade jag med att det här skulle vara någon sorts blandning av Cube, Saw och kanske Wedlock med Rutger Hauer och den föresatsen var inte så dum faktiskt. Stora delar av filmen går ut på att deltagarna i den dödliga leken ska pussla ihop ledtrådar som det matas med från arrangören. Det finns dock inget som säger att alla ledtrådar är sanna eller att deltagarna själva avslöjar allt för varandra. Vem vet vem man egentligen kan lita på? Paranoian är helt klart en betydande del av handlingen och nästan det som gör filmen värd att se.

Vi som publik vet kanske något mer än deltagarna då vi får ta del av ett större antal ledtrådar än vad var och en av de instängda människorna får, men vi är fortfarande famlande i mörkret. Febrilt försöker man att lägga ihop den ena ledtråden med den andra bara för att komma fram till att den ena teorin efter den andra visar sig vara fullständigt ologiskt och falla på ett grepp som gör att något annat istället är fullt möjligt.

                                                          

Persongalleriet är rikt och jag tror detta består till viss del i att paranoian är så påtaglig, men också på att det nästan är nödvändigt när filmen utspelar sig på i princip samma plats hela tiden. Det är helt enkelt en stor lagerlokal eller liknande och det krävs något extra för att få det att fungera, det är så lätt att man tappar intresset och att det blir långtråkigt men så är alltså inte fallet här.

Nu vill jag inte gå så långt som att påstå att det här är en nyskapande film, för som jag nämnde inledningsvis så finns det gott om tidigare filmer som byggstenar. Det jag däremot vill hävda är att det här helt klart är en av de mest lyckade filmerna på temat och som om det inte vore nog med dem som dör under våldsamma förhållanden som bjuder filmen också på ett riktigt oväntat slut. Hur många teorier man än formulerat under filmens gång visar det sig att de alla var fel och när det dessutom avslöjas att det finns en pedofil, en mördare och en våldtäktsman bland deltagarna får man än mer att spekulera kring. Det är så filmen funkar, det är aldrig en sak att ta hänsyn till, det är flera olika som gör att det är svårt att knyta ihop säcken till en enda helhetsbild.

Rekommenderas!