Recension: Boogeyman - 2005

Boogeyman

Regi: Stephen T. Kay

2005

Horror

Utåt sett verkar Tim (Barry Watson) vara som vilken normal 20-åring som helst men i hans inre gömmer sig en fruktansvärd traumatisk händelse han råkade ut för som barn. Hans pappa drogs in i garderoben och dödades av vad som föreföll att vara ett monster. På grund av detta är han numera livrädd för garderober och lyckas bara med nöd och näppe kontrollera sin rädsla - eller egentligen inte faktiskt! Mer och mer inser han att han måste konfrontera sin rädsla och återvända till föräldrahemmet. Han måste inse att det inte finns något farligt i garderoben. Men är det så enkelt eller väntar boogeymannen på honom när han till slut återvänder?

För de av er som har sett Ulli Lommels film från 1980 med samma titel och förväntar er en regelrätt remake kanske det här blir en besvikelse. Det är inte någon remake i vanlig bemärkelse och kanske inte någon remake alls egentligen. Det filmerna har gemensamt är den traumatiska barndomsupplevelsen och konfrontationen av densamma som vuxen och inte mycket mer, dessutom har man ju vänt på genus.

Boogeyman är en film som inte fokuserar så mycket på själva dödandet som man är van vid nuförtiden (och förr också för den delen), utan mer på skräcken för det okända. Jag tycker den gör det på ett ganska bra sätt även om man hade velat ha en ännu starkare spänning. Kanske kunde man ha skapat en mer klaustrofobisk stämning och inte förlitat sig så mycket på plötsliga överraskningar, men smaken är ju som bekant - delad.

Att detta är en modern film råder det absolut ingen tvekan om, det märker man inte minst på den fladdriga kameran som swishar runt till synes på måfå. Det verkar vara inne att filma på det viset nu, men jag kan inte påstå att jag gillar det. Det känns som ett påtvingat sätt att göra filmen intressantare, lyckas inte story och manus får man väl ta till nåt annat tycks filmskaparen resonera.

Vad jag däremot tycker är riktigt bra är att man blandar ihop handlingen lite grand så att man inte ska veta riktigt vad som har hänt och i vilken ordning. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag skulle kalla filmen för fragmenterad, men åt det hållet är det emellanåt i alla fall. Blandar man upp detta med lite minnesförlust och andra trevliga ingredienser kan man faktiskt skapa många intressanta frågeställningar och slutresultatet blir att man inte är helt säker på vilken utgång historien har. Teorier har man dock gott om och de flesta håller faktiskt nästan ända in i mål.

En visuellt rörig film med halvt om halvt fragmenterad handling, jag tror filmen passar de flesta fans av moderna skräckfilm faktiskt!

Recension: Shrek – Forever After – 2010

Den första filmen i den här sviten tog mig med storm men de två första uppföljarna lämnade mig aningen besviken. Det var inte att det var dåligt eller inte roligt utan att det blev lite för typiskt och inte tillräckligt mycket ”utanför lådan”. I sanningens namn är väl den här heller ingen innovativ historia där man biter på naglarna av spänning för att man vill veta hur det ska gå, men det känns ändå som att man har hittat tillbaka lite till ursprunget. Skönt tycker jag som var rädd för att det här var sista urmjölkningen ur succén. För det påstås ju att det här är den sista del och det får vi nästan hoppas. Att plocka ut mer nu känns aningen hopplöst. Man har vant sig vilken typ av historia det är som berättas, vilka små justeringar man kan göra i de klassiska sagofigurernas värld för att få det aningen vuxnare och vilka referenser hit och dit som kan antas användas. Det här var ett uppsving från del 2 och del 3 men nu får det räcka. Det här var en värdig avslutning, låt det vara det!

7/10

Recension: The Sting II - 1983

The Sting II

Regi: Jeremy Kagan

1983

Komedi

Lonnegan är medveten om att han har blivit blåst och allt mer av hans tid går ut på att söka hämnd. Hans plan är genial, inte nog med att han kommer att lura lurendrejeriarna, han kommer också att lyckas skylla på någon annan. Kid hittas torterad till döds och Hooker och Gondorff planerar en stöt för att hämnas hans död. Lonnegan gnuggar sina händer när allt går enlighet planerna men vem är det egentligen som sitter inne med all information och vem är det som lurar vem – egentligen?

Den här tillhör de filmer som man verkligen inte kan göra en fortsättning på med hedern i behåll. Första filmen är bland det bästa jag har sett – någonsin, och att ens försöka sig på att upprepa succén är för mig ett mysterium. Faktum är att det är så långsökt att jag inte ens kände till den här filmens existens förrän Studio S Entertainment bestämde sig för att släppa den nyligen. Att säga att jag har några som helst positiva förväntningar vore en grov överdrift och jag var oerhört kritisk mot varenda replik, ögonkast eller vändning i filmen. Det här kunde bara inte lyckas!

Och det gjorde det inte heller. Initialt var den enda behållningen kalkonvärdet. Man har kopierat en hel del rakt av och inte nog med det, man har tagit kopian och gjort den sämre än originalet. Det är förutsägbart och uselt agerat men det är inte det största problemet. Jag kan stå ut med dåliga skådespelare men manuset är verkligen under all kritik också. Dessutom tror jag inte att det är skådespelarnas problem egentligen. Det är snarare Jeremy Kagan som inte har förmått att instruera dem tillräckligt.

Men allt eftersom filmen går vänjer man sig vid kalkon-tonen i den. Den blir väl egentligen inte bättre på något plan men man stör sig mindre och mindre på att man har bytt ut alla förnamnen på karaktärerna. Kan detta ha med rättigheter att göra? Ganska tramsigt i så fall eftersom det är helt uppenbart vem som är vem i alla fall! Dt spelar ingen roll om Gondroff heter Henry eller i Fargo i förnamn, vi fattar än då!

Man har försökt att väva in Scott Joplins musik lite här och där men på det hela taget ger jag inte mycket för filmens soundtrack. Även på detta plan är filmen en oerhörd besvikelse. I sann heist-anda är det förstås oklart vem som vet mest och vem som i slutändan kommer att lura vem, men är man någorlunda klyftig och har koll på vad för slags film det egentligen handlar om bör det inte vara något stort problem. Visst är det lite rörigt emellanåt, precis som det ska vara, men inget som man inte genomskådar ganska snabbt.

Men jag ska inte totalsåga filmen. Den har sina ljuspunkter och framåt slutet är det riktigt underhållande. Kanske mest på grund av sin ambition att ”leka-lika-bra-som-ettan” där den misslyckas kapitalt och kalkonvärden ska inte underskattas heller!

4/10