Recension: Super 8 – 2011

Super 8

Regi: J.J. Abrams

2011

Action/Sci-Fi

Till en början finner jag den här filmen relativt underhållande.  Det är charmigt med ungdomarna som försöker göra en egen film men det blir snabbt ganska tröttsamt ju närmare sanningen man kommer och ju mera information man får. Det är bättre att låta oss gissa än att avslöja vad som verkligen händer han man säga. Det är abslolut en välgjord film rent visuellt och jag har verkligen inget att klaga på när det gäller detta. Det har jag väl egentligen inte när det gäller själva handlingen heller, men det räcker inte riktigt ända fram. Det är lite som att ta The Goonies och försöka göra den vuxen. Man blandar in lite sci-fi och tror att allt är frid och fröjd. Det man glömmer bort att ett äventyr såsom detta (och the Goonies) inte ska vara för vuxet, då försvinner själva charmen med dem. Jag tycker dessutom att man har misslyckats med att ge en personlighet till den utomjording som det mesta av filmen fokuserar på. Det blir lite för enkelt av det hela när vi väl får informationen och det verkar inte som att man har haft någon direkt ambition av att problematisera trots att det fanns mycket hög potential och många möjligheter till detta. Nja, totalt sett en besvikelse som enbart får pluspoäng för sin välgjorda yta!

5/10

Recension: Blödaren - 1983

Blödaren

Regi: Hans Hatwig

1983

Horror

Tjejbandet Rock-Cats är på väg mellan spelningarna när deras turnébuss plötsligt havererar. Med scenkläderna på, bestående av högklackade skor, nitar och läder måste de ge sig ut i obygden för att leta efter hjälp. Men det de stöter på är inte den hjälp de så väl behöver utan en galning som skrämt bort alla andra människor från trakten, de stöter på blödaren…

Det här ett stycke svensk kulturhistoria som äntligen har hittat sin väg till ett ordentligt dvd-släpp. Den är riktigt underhållande även om det kanske inte alltid är av ”rätt” anledning. Storyn är långsökt och fånig men ändå precis rätt för den här typen av film. Det krävs helt enkelt ingen tegelsten till manus för att det här ska funka. Skådisarna är väl inte de bästa men med tanke på att samtliga egentligen var popartister när filmen spelades in kan man väl inte begära mycket mer av dem.

Ska man jämföra det här med andra filmer påminner den mest av allt om Joe D’Amatos klassiska anthropophagous, även om man här har förskonat tittaren från liknande makabra och grafiska våldsinslag som präglar den kannibalistiska betraktelsen. Man får helt enkelt nöja sig med lite blod rinnande från blödarens ögon och det är väl inte fy skam. Man måste ju inte alltid vräka på allt teaterblod man har för att göra en lågbudgetfilm. Influenser kan också hittas från andra pärlor, musiken är tydligt inspirerad från Halloweens enkla ledmotiv och inspelningsmiljön i småländska Mullsjö påminner kanske lite om the Shining.

Hans Hatwig, som vid den här tiden var chefredaktör för ungdomstidningen Okej, som ju förresten fyllde 25 år härom månaden (2005), använde tidningen inte bara för att hitta skådisar till filmen utan även för att marknadsföra den. Han erkänner till exempel att det var han själv som skapade ryktet om att det var Gene Simmons i Kiss som spelade monstret (blödaren) och på så sätt lockade han till sig fler intresserade tittare. Nu var det dock inte sant att Gene Simmons stod för rollen utan det var Åke Eriksson som vi kanske minns bäst i samband med gruppen Attack och landsplågan ”ooa hela natten”. Han gör faktiskt rollen mycket bra och ser härligt psykopatisk ut.

Tjejerna i bandet (i verkligheten hette de Revansch) beter sig just som man kan tänka sig att ett band som ständigt går varandra på nerverna gör och man får säga att de faktiskt mestadels lyckas se ganska rädda ut och att de skriker riktigt trovärdigt. Danne Stråhed är stabil som hjälte och det är ju faktiskt inte hans fel att rollen tycks finnas till enbart för att kunna ha med en hjälte i filmen. En hjälte för hjältens egen skull alltså.

Gillar du riktiga kultrysare med alla de klassiska ingredienserna ska du definitivt se den här!

Recension: The Bucket List - 2007

The Bucket List

Regi: Rob Reiner

2007
Drama/Komedi

Två dödssjuka män Edward Cole och Carter Chambers (Jack Nicholson och Morgan Freeman), träffar för första gången på varandra när de hamnar i sjukhussängarna bredvid varandra. Det är kanske ödets försyn för det är nämligen Edward som äger sjukhuset och han har länge hävdat att det är två patienter per rum som gäller - inga undantag! Inte för att han inte vill göra ett undantag för sig själv men han övertalas slutligen av sina advokater att inte falla i denna dubbelmoralistiska fälla. Det var nog hans lyckodrag, för annars hade han aldrig lärt känna Carter. Det är visserligen en relation som är ganska kylig till en början, med allt eftersom kommer de varandra närmare. Inte för att de egentligen är speciellt lika varandra, snarare tvärtom, och hade det inte varit för den dödliga cancern de båda kämpar mot vore de varandras totala motpoler. Hur som helst så blir de väldigt nära vänner, såna vänner som gör allt för varandra och när Carter börjar prata om sin "Bucket List" - en lista på saker man ska ha gjort innan man dör, en idé som kläcktes av en gammal filosofilärare denne hade på collage hakar Edward på. Han vill göra extravaganta saker och har också de ekonomiska medlen att klara av det med. Tillsammans försöker de nu beta av alla punkterna på den lista de gemensamt sätter ihop, allt från jordnära och emotionella önskningar om att skratta tills man gråter, till äventyrslystna idéer som skydiving. Ska de hinna göra klart sin lista?

Att Rob Reiner är kapabel att göra riktigt bra film har jag i och för sig inte betvivlat sedan jag såg This is Spinal Tao första gången. Då liksom nu är det en klockren betraktelse, denna gång av livets slutskede, av vad som egentligen är det viktigaste i livet och vad man egentligen kan köpa för pengar. Att lycka inte alltid är synonymt med ekonomisk oberoende behöver man väl inte vara någon Einstein för att räkna ut men filmen lägger fram det på ett bra sätt och den, till en början, girige Edward förändrar gradvis sitt beteende, ofta kanske utan att ens erkänna det för sig själv. Han behåller sin yttre fasad men man märker ändå, om man läser lite mellan raderna, att vänskapen med Carter betyder allt mer för honom.

Samma sak kan i viss mån gälla för Carter, även om han redan från början är den mer emotionella och mänskliga av de två. Han försöker vara rejäl och han har en karaktär som förbjuder honom att vara otrogen mot sin fru, även om de haft ett ganska knaggigt förhållande de senaste åren. Han är väl inte lika intresserad av de mest häpnadsväckande sakerna på listan som Edward, men hänger med och ställer upp för sin nyfunna kamrat.

Skådespelarmässigt fungera naturligtvis dessa båda giganter utmärkt i sina roller, men det är mer än så, de spelar på toppen av sina förmågor och jag som brukar hävda att Nicholsons bästa rollprestation är As Good As It Gets för tänka om, för han är minst lika bra här om inte bättre och jag vill påstå att Freeman här är den bättre av de två... Även kringliggande roller funkar utmärkt även om de mest av filmen centrerar sig just kring dessa två. Det här är deras film helt enkelt och det hade varit stor skada skedd om man hade bytt ut någon av dem.

Känslorna filmen genererar enbart på grund av sin historia, alltså utan att ta hänsyn till den oerhörda glädje man känner över de kvalitativa bitarna, svänger kraftigt och innan filmen är över han man gått igenom gapskratt, tårar, besvikelse och sympati - ja, hela spektrat av känslor skulle man kunna säga. Så oavsett vilken typ av känslor man är ute efter att bejaka
i och med att man ser den här filmen som kommer man att lyckas. ta tak i saken nu, du kommer inte att bli besviken!

Bättre än så här blir det inte!