Recension: Rififi - 1955

Rififi

Aka: Du rififi chez les hommes

Regi: Jules Dassin

1955

Thriller

Tony har suttit i fängelse de senaste fem åren. När ha återvänder hem till Paris har hans kvinna övergivit honom för en annan gangster. Han träffar snabbt på en gammal kumpan som försöker övertala honom att göra ett inbrott i den lokala juvelerarbutiken. Han menar att de ska göra en så kallad ”smash and grab” och sno åt sig allt som finns i skyltfönstret. Tony avböjer men föreslår senare att de faktiskt ska göra en sista kupp. Men bytet får inte vara småpotatis och planerna ändras till att istället bryta sig in i butikens kassaskåp för att komma åt de riktigt värdefulla grejorna.

Jag hade väl inte riktigt koll på vad det här var för en film. Jag visste att det var en klassiker men inte riktigt varför och jag hade fått för mig att det var en noir av stora mått. Men det var i alla fall inte stereotypen bland noir-filmerna. Fast å andra sidan finns det väl få typer av film som är så svåra att sätta fingret på som just noir. För min egen personliga del förknippar jag dem snarare med en privatdetektiv och berättarröst än men en hårdkokt historia om ett inbrott.

På omslagets baksida finns att läsa om hur inflytelserik filmen varit och jag ser ingen anledning till att betvivla detta. Att man valt att nämna Tarantinos namn åter igen finner jag förvisso vara en aning irriterande då min inställning till honom torde vara allmänt känd numera. Hur som helst så syns det tydligt att det finns element här som senare har återanvänts på ett eller annat sätt i andra filmer. Till och med i Jönssonligan som också nämns som referens på baksidan. Självklart är det här så längt ifrån komedi man kan komma och i det avseendet kan man förstås inte jämföra överhuvudtaget.

Det är minutiösa förberedelser och ett ytterst välplanerat brott och det är alltid intressant att se hur planerna står sig när de verkligen ska till att sätta dem i verket. Det finns dock en tendens till att man valt att berätta själva stöten lite väl långsamt och det som skulle vara spännande blir istället aningen segt och långtråkigt att se. Skådespelarmässigt finns det dock inget att klaga på och inte på hantverket i övrigt heller. Det verkar som om man har brytt sig lite extra mycket om att hitta lämpliga skådespelare till rollerna för de passar alla in helt perfekt i produktionen.

Jag finner det svårt att göra jämförelser till och referera till andra filmer eftersom det här tillhör en genre som jag normalt sett inte är väldigt intresserad av. Jag tycker dock att det är vansinnigt intressant att bilda mig en uppfattning om klassikerna och något annat kan man ingalunda hävda att det här är. Man måste till och med sätta ett stort K framför epitetet och det är få filmer förunnat att kunna skryta med!

Recension: Black Cobra Woman - 1976

Black Cobra Woman

Regi: Joe D’Amato

1976

Drama

Laura Gemser anländer till en ny orientalisk stad och genomför en erotisk dans med en orm fattar den förmögne men socialt eftersatte Jack Palance tycke för henne. Han spelar någon slags rik excentriker som erbjuder Laura Gemser ett liv i lyx utan förbihåll, ett erbjudande hon förstås inte kan tacka nej till! Han har ett enda stort intresse här i livet och det är hans ormar. Han har dem i olika glasmontrar i sin lyxvåning och fascineras av den rädsla vi människor instinktivt har för dessa djur. Han har också en assistent som orsakar hennes lesbiska älskarinnas död, ett brott som kräver hämnd!

Som brukligt är i erotiska eller kanske snarare sensuella filmer av Joe D’Amato, förekommer det ganska långa händelsefattiga sekvenser som enbart fokuserar på att visa kvinnas former eller hud för den delen. Det blir här aldrig pornografiskt, och faktiskt knappt ens softcore, även om Herr D’Amato gjorde sig känd för en hel del av den varan, åtminstone från hans senare och sista år. Men det finns som sagt mycket hud som kan betraktas av den som känner för det. Det påverkar inte historien nämnvärt men eftersom den undersköna Laura Gemser medverkar tackar jag sannerligen inte nej!

                                     

Men den roll hon spelar här är inte paradrollen, den som journalistfotografen Emanuelle. Skillnaden är väl att hon inte har ett undersökande uppdrag och att hon inte använder någon kamera. På ett sätt hade jag velat att det här verkligen var en ”Black Emanuelle” rulle. Det är något visst med de voyeuristiska betraktelserna som detta har med sig. Men å andra sidan så kvittar det, det är inte den djupa handlingen som är charmen med en film som denna, det är i och för sig inte exploateringen av kvinnokroppen heller, men den bidrar i alla fall till filmens stämning.

Förutom Laura Gemser medverkar alltså även Jack Palance i en mindre roll och jag antar att han är dragplåstret, åtminstone i ett retrospektivt sammanhang. Han gör varken från eller till, den är de nakna kvinnokropparna som har huvudrollen här. Om han klämmer ur sig ett par repliker här och där förändrar inte de långa scenerna där kvinnorna tvättar varandra kärleksfullt eller de många scener på ormar av olika slag. Hur en dödar en lite vit mus eller hur en orm själv blir slaktad på en marknad och hackad i småbitar – som mat. Ska man kalla det här för snakesploitation rent av?

När över halva filmen har gått är det ännu inte klart vad den egentligen handlar om. Det är dansande nakna flickor och det är väldigt mycket transportsträckor. Egentligen är hela filmen en transportsträcka och borde väl kanske inte tilltala någon, men det är en charmig transportsträcka som man kan titta på med ett sådant där fånigt leende på läpparna och undra om det någonsin kommer att hända något intressant. Ett mycket märkligt fenomen!

Men, vad ska vi säga, de sista femton minuterna kanske, kommer filmen igång och hela poängen kommer. Det är ingen jätteklimax på något sätt men mer laddade snakesploitationscener än så får man nog leta efter. Det är en hämnd som jag aldrig någonsin hittills sett och även om man får tänka sig den är den något alldeles extra. Som grädde på moset råkar den absoluta slutscenen också vara något överraskande. Rent skräp naturligtvis, men underhållande skräp!

Oasis of Fear -1971 - En kultrulle, men är den bra?

Det här var en ganska tråkig film på många sätt och vis faktiskt. Inte en giallo i konventionell mening och det är väl det som gör att jag inte gillar den lika mycket som jag kanske borde heller. Historien är lite smårörig och om man är lite trött när man ser filmen så är det inte helt självklart att man sätter ihop storyn på det sätt som det är meningen att den ska vara. Det är kanske en fördel också i och för sig, att filmen inte är helt enkel och presenterar sin handling på silverfat. Åskådaren ges tid att tänka lite själv och det är något som jag allt som oftast ha förespråkat i mina recensioner och omdömen! Lite kvinnobröst finns med men överlag är den inte överdrivet sleazy, vilket innebär, som jag ser det, att man antingen tagit i för lite eller för mycket. Handlingen i sig är väldigt sexanspelande men jag vet inte riktigt om filmen skulle tjäna på att bli mer sexuellt explicit eller inte. Hur som helst så fann jag filmen i slutändan vara godkänd men inte så mycket mer och jag ser inget direkt värde i att se om den igen, den typen av underhållningsvärde är nästan helt från varandra. Det skulle i och för sig vara en poäng om man inte förstod handlingen första gången, men inte annars. 

6/10