Recension: The Road

Det här en av de filmer som jag på senare tid bollat upp till högst förväntningar på senaste tiden. Det gör också att det här blir en av de filmer som jag blivit mest besviken på under samma tidsrymd. Det innebär egentligen inte att filmen är dålig på något sätt, för skådespeleri och budskap är helt klart över genomsnittsnivån och filmen är också stilistiskt utförd och trovärdig nästan helt igenom. Det finns några scener när ruiner och liknande verkligen ser uppbyggda ut a la Full Metal Jacket och inte som raserade fastighetsspillror eller liknande men dessa går att ignorera. Jag mådde dock inte så dåligt av filmens postapokalyptiska kontext som jag hade förväntat mig och det tycker jag man ska göra av en film som tar sig själv på så stort allvar som jag finner att den här filmen gör. Det handlar inte om någon obskyr subgenre (postapokalyps) från det glada 70- eller 80-talet utan om en seriöst menad film som inte bara är ute efter att exploatera temat. Några överraskningar bjuds man dock inte på och det är väl ganska tydligt ungefär vad som kommer att hända redan från början. Det finns en tydlig nedåtgående spiral som förstärks allt mer medan hoppet försvinner för karaktärerna. Samtidigt finns det en medmänsklig faktor som känns uppfriskande och som gör att man någonstans i bakhuvudet kan förutsätta att det inte är slutet vi ser utan att det faktiskt finns möjligheter att kämpa vidare, bygga upp på nytt och, faktiskt, inte ge upp hoppet! 

6/10

Recension: Beatrice Cenci aka Conspiracy of Torture

Beatrice Cenci

Aka: Conspiracy of Torture

Regi: Lucio Fulci

1969

Francesco Cenci är en grym och hänsynslös adelsman som tar vad han vill ha och inte tar hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna behov.  Hur osmakliga och perversa de än må vara. Till och med hans egen dotter Beatrice är föremål för hans incestuösa perversioner, när hon inte sitter inläst i den mörka källaren, allt enligt hennes fars nycker. Hon får slutligen nog och planerar i samråd med sin styvmor och tjänare, samt en lokal buse, att mörda sin far. Handlingar som leder fram till deras arrestering och kyrkans grymma straff för brottet.

Det här är en av de makabraste filmer jag har sett på mycket länge. Det är mycket tortyr och realistisk sådan också! Det är brännmärkning och sträckbänkar och Lucio Fulci har verkligen haft fantasi när han har tänkt ut de olika metoderna som använts i filmen. Inget är over-the-top på något sätt och fällan att publikfria med våldet fastnas aldrig i, det är inga effekter för effekternas egen skull så att säga. Självklart finns det en stilistisk skönhet i hur det framställs, åtminstone för ett gammalt skräckfilms- och Fulci fan som undertecknad, men det är på en helt annan nivå än i mer publikfriande filmer.

Miljöerna, som ska föreställa medeltid fungerar utmärkt och manuset är också fint anpassat till den tidsperioden. Jag gillar atmosfären och skådespeleriet och jag gillar italienska filmer från den här tidsperioden. Den här är visserligen något äldre än var jag är van vid, men visst känner man igen stilen. Agerandet följer ett speciellt mönster och färgerna ser ut på ett speciellt sätt. Och jag ser ingen anledning till att inte tycka om det här om man är intresserad av: antingen Fulcis filmer, eller filmer som centrerar sig kring att exploatera sexuella perversioner eller tortyr. Är man dessutom intresserad av kyrklig rädsla för heresi och bestraffning därav, torde saken vara helt klar! Jag kan själv inte låta bli att fascineras av hur mycket ont människan kan hitta på att göra i Guds namn.

Filmen berättas inte helt linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Det blir lite förvirrande ibland eftersom karaktärerna inte är de starkaste, men följer man bara med ordentligt ska det inte vara något problem. Ett bekymmer är dock att man inte känner vare sig någon sympati för de inblandade eller avsky för de grymma handlingar som framställs och det är väl inte så bra kanske. Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på för allt är utfört enligt alla konstens regler och borde helt enkelt påverka på ett emotionellt plan.

Hur som helst håller jag det här för att vara en mycket mer seriös film än mycket av det som Fulci gjorde på 80-talet, vilket ju är det mesta kända bland de allra flesta skräckfilmstittare, lättillgängliga filmer såsom Zombie Flesheaters, House by the Cemetary och New York Ripper har inget att sätta emot den här klenoden från Lucio Fulcis skattkammare!

Recension: Hostel III

Hostel III

Regi: Scott Spiegel

2011

Horror

Under en svensexa i Las Vegas blir de fyra vännerna uppraggade av ett par snygga damer som lockar dem med sig till en klubb långt utanför stan. De får möjlighet at leva ut alla sina fantasier men morgonen efter saknas en av dem. De andra söker med ljus och lykta men lyckas inte hitta några spår. I alla fall inte till en början men allt eftersom pusselbitarna faller på plats kommer de ett steg närmare sanningen om hans öde. Snart befinner de sig alla inlåsta i källarvalven där rejäla vaktar avlägsnar dem en efter en. Föga anar de den underhållning som väntar dem, en sadistisk förströelse där de är offren…

Oavsett vilken inställning man har till de två första Hostel-filmerna, om man älskar eller hatar dem eller inte bryr sig speciellt mycket alls, så kan man inte förneka at Eli Roth skapade en ny trend i och med första filmen. Uppföljare ligger väl i tiden mer än någonsin så det är knappast förvånande att det nu kommer en tredje film i franchisen. Personligen har jag tagit första och andra filmen till mig i efterhand, när jag förs stiftade bekantskap med dem, framförallt första filmen var jag måttligt imponerad. Således var jag oerhört nyfiken på den här. Delvis också tack vara att jag tycker att det här är ett av de få tillfällena när uppföljaren faktiskt har varit bättre.

Skulle det här då visa sig vara ännu bättre? Nja, på sätt och vis kan man kanske säga det, men ändå inte. Det är en snyggare film och det finns, åtminstone i filmens första halva, en hel del situationer designade att lura oss – publiken att tro att saker och ting förhåller sig på ett helt annat sätt än vad det sedan visar sig göra. Man slänger helt enkelt ut vilseledande skådespeleri och berättarteknik. Jag gillar greppet och det gör att man blir lurad ett par gånger när man tror att man vet vad som kommer att hända och vilka som är ”skurkarna”. Det är kanske inte helt logiskt alla gånger men det gör inte så mycket, det blir pluspoäng för försöket att skapa något annorlunda i alla fall!

Men samtidigt är den snyggare filmen mera tillrättalagd och mindre ”skitig”. Det är inte samma fokus på tortyr i mörka fängelsehålor som det var till exempel i tvåan. Faktum är att det inte är mycket tortyr överhuvudtaget, visserligen är det säkerligen en plågsam död offren går till mötes men det känns inte som att det är för lidandet skull utan för dödandet. Det blir, visserligen plågsamma, rena avrättningar av det istället och det kanske inte var lika kul. Dessutom sker det i ett upplyst rum bakom en glasskiva med publik utanför, en publik som men snillrik apparatur kan satsa pengar på vad som ska hända i ”avrättningsrummet”. Vilka metoder som kommer att användas och hur offret kommer att reagera.

Kort sagt känns det som om den här uppföljaren har tagit ett litet kliv åt sidan när det gäller den ursprungliga idén. Man har förstås behållit det mesta, den hemliga ”Elite Hunting Club” med tatueringar etc. men ändå gjort det lite annorlunda. Det är inte lika gruvligt och inte lika revolterande i sin framtoning men trots detta ändå en värdig uppföljare, bara lite annorlunda.