The Man Who Sued God – 2001 – En underbart befängd idé!

Jag måste saga att jag tilltalas av tanken som titeln på filmen insinuerar. Att stämma Gud i domstol är ju så underbart befängt att surrealismen blir fantastisk! Nu är tyvärr inte filmen så full surrealistisk som man hade kunnat hoppas. Den är fortfarande väldigt bra och underhållande men har en lite mer komisk prägel i sin allvarsamhet än vad jag hade förväntat mig. För det finns definitivt en allvarlig sida av filmen trots att det i mångt och mycket är en komedi, en romantisk komedi till och med.

Jag kan ignorera romantiken och fokusera på de andra delarna utan problem. Det är nog därför den funkar så bra för mig. Det kanske är tillfälle att kortbeskriva vad filmen handlar om nu? Jo… I korthet är det historien om en man, en fiskare, som får sin båt förstörd vid en storm. Jag tror det är blixten som gör slut på den om man ska vara noga. Dock vägrar försäkringsbolaget att betala ut något eftersom man hävdar oförutsedd händelse – force majeure. Vi har väl ingen direkt motsvarighet i svenskan men eftersom detta på engelska kallas för Act of God får filmen sina grundförusättningar.

Fiskaren Steve Myers, som spelas av Billy Connolly, har bakgrund inom juridiken och tar det hela till domstol. Hans mål består i att om det verkligen är Gud som är ansvarig så borde i så fall kyrkan bli betalningsansvarig. Finns det teologer på försäkringsbolagen som avgör vad som är Guds handlingar? Ja, det är bara början på resonemangen.

Jag vill absolut inte kalla mig för ateist även om jag inte heller är religiös i ordets vanligaste betydelse. För mig finns det onekligen en hel del intressanta filosofiska aspekter på filmen. Det är den stora behållningen för mig. Det blir lite av en debatt om vem som är skyldig och om Guds verkliga existens också. Eller Icke-existens kanske man ska säga. Det blir några varv av självmotsägelser och kappvänderi från dem som sitter på kosingen.

Jag gillar filmer som utspelar sig i rättegångssalen. Den här har till viss del sin handling förlagd dit. Delar som inte hör dit är mer eller mindre romatiserad komedi. Det funkar och jag skulle gärna vilja rekommendera filmen till den som inte sett den. Filosofin upväger faktikst romantiken, precis som i verkliga livet. ;-)

8/10

Maid in Sweden – 1971 – En sexuellt orienterad handling

När man tittar på extramaterialet, och intervjun med Christina Lindberg, menar hon själv på att hon i princip spelade samma roll i de 15-20 eller om det var 25 filmer hon gjorde i raskt takt vid den här tiden. Som åskådare och autodidakt filmkritiker kan man inte annat än att hålla med. Jag har inte sett alla, långt därifrån, men tillräckligt många för att kunna hålla med om hennes egen slutsats.

Således handlas filmen om Inga, som spelas av Christina Lindberg. Hon åker iväg från det trygga föräldrahemmet för att hälsa på sin syster Greta (Monica Ekman). Där upptäcker hon vad hon är för hämmad att kunna upptäcka hemma kring sina föräldrar, ett sexuellt uppvaknande. Hon träffar en kille och på den vägen är det.

Samtlig dialog är på engelska och det ser verkligen dubbat ut, alltså pålagt eller påbättrat i efterhand. Det stör visserligen upplevelsen något men går att ignorera. Det engelska uttalet är allt som oftast bedrövligt men detta kan ses som en bidragande orsak till underhållningsvärdet. Musiken är klart tidstypisk och framhäver den sexuellt orienterade handlingen. En bra kombo med andra ord.

Det går ju heller inte att komma runt att kommentera den kvinnliga fägringen, tuttar alltså. Det finns några scener då de visas upp i all sin prakt och jag vore väl galen om jag påstod att det inte såg bra ut. Jag gillar det skarpt! Det ger filmen en tillbakalutad erotisk ton. Och för att inte bli missförstådd måste jag poängtera att det ingalunda finns några pornografiska scener i filmen. Den gökas här och där men det hela hålls klart rumsrent. Ok, man får väl se en buske här och där i ”full frontal nudity” shots. Detta är ju trots allt en film som gjordes i en tid när det rådde ett annat skönhetsideal och när porrtofsen, eller den helrakade musen ännu inte var uppfunnen.

Ska vi prata om teknisk kvalitet på själva filmen är den förhållandevis god, med tanke på hur lite material det finns att tillgång för själva överföringen till DVD. Jag måste åter igen lyfta på hatten för Klubb Super 8 som ger oss den ena kulturklenoden efter den andra!

7/10

Der Samurai – 2014 – Från Last Exit Entertainment

Först och främst måste jag konstatera hur glad jag är att vara medlem på Facebook. Utan det medlemskapet hade jag nämligen aldrig hört talas om Der Samurai och knappast kunnat kontakta distributören, det utmärkta svenska bolaget Last Exit Entertainment som vid det här laget har gett ut tre filmer om jag har förstått det rätt.

Der Samurai är ingen film för den breda massan, så mycket kan vi säkert komma överens om allihop. Faktum är att jag tror att få tyskspråkiga filmer går hem hos den stora publiken i Sverige. Och så sitter vi och gnäller på amerikanarna som inte orkar läsa undertexter och därför gör om filmerna till engelska. Nyinspelningar alltså. Vi kanske inte är bättre själva om vi inte kan öppna ögonen och se en bra film bara för att det råkar vara på ett ”udda” språk.

För hur man än vänder och vrider på det är Der Samurai bra! Den är udda och det kanske inte är helt tydligt vad som verkligen händer och vilken symbolik som laddar den. Men det finns en närvaro och en nerv i den som jag gillar. Faktum är att jag fick se den ett par gånger innan jag kunde tränga under skalet på den riktigt. Jag inser att detta på sätt och vis är en negativ upplevelse, att man som åskådare inte riktigt hänger med första gången. Men samtidigt kan man också se det som ett högre andrahandsvärde. Något som allt som oftast är tämligen långt när det gäller spänningsfilm, thrillers och liknande. När man väl vet hur det går är det liksom inte spännande längre. Här kommer man ifrån det.

Det beror också på att det faktiskt är en film som ser oerhört bra ut. Det är ingen stor hollywoodproduktion och förväntar man sig det är man fel ute. Det betyder att en film faktiskt kan se bra ut utan dyrbara explosioner varannan minut. Men det behöver jag förstås inte tala om för läsarna av den här bloggen. Det är väl ganska välkänt vid det här laget vad jag egentligen tycker om originalitet och hur originellt jag tycker det är med dussinactionfilmer.

Jag ska inte ens gå in på vad filmen handlar om eftersom jag tror att tolkningsmöjligheterna är så pass stora. Fast det är klart, den enkla ytliga handlingen är i tjuv och polis tema. Det är mindre viktigt. Det som är riktigt väsentligt är formen. Jag kan tänka mig att filmen kan verka oerhört provocerande på en del personer och är man homofob kanske man bör undvika den helt och hållet. Det finns nämligen ett erotiskt skimmer över hela produktionen och man räds inte för lite hederlig erektion heller.

8/10