Piggy – 2012 – mer utstuderat och explicit våld

I avdelningen filmer som jag förväntade mig skulle vara något helt annat, har jag idag kommit till brittiska Piggy. Visst ser det ut att vara en riktigt gastkramande skräckfilm? Och gastkramande kanske den är till en viss gräns, men så mycket skräck blir det inte. Det är mest drama och kanske en gnutta thriller.

Det handlar om Joe, en tillbakadragen yngling som egentligen inte trivs alls bland folk. Det enda som egentligen får ut honom är hans bror som Joe verkligen hyser tillit till. Men eftersom lagen om alltings jävlighet existerar i världen där den här typen av filmer utspelar sig bär det sig inte bättre än att brodern blir mördad av ett gäng ligister. Joe Isolerar sig och kan inte ta för sig något, förrän Piggy kommer in i bilden. Piggy, som egentligen heter något helt annat, vill hämnas Joes bror genom att kidnappar en av förövarna och plåga ur honom informationen om vilka de andra var. Joe är först passiv men tar efterhand allt större del i den utstuderade hämnden.

Det är inte en grafisk film i den bemärkelse det skulle ha kunnat vara om man betänker det våld som faktiskt åsyftas. Men det är klart att det inte är en blodlös betraktelse heller. Jag skulle gärna ha sett lite mer utstuderat och explicit våld faktiskt. Oftast gillar jag när filmskaparna håller oss i det fördolda men här tycker jag faktiskt att det hade varit på sin plats med lite mer tydlighet. Det är inte det att jag gillar själva hämnden mer än i någon annan film, det känns bara som att filmen är realistisk no att kunna bära upp ett realistisk visualiserande av våldsamheterna.

Det innebär att filmen faktiskt blir lite tråkig när den inte hade behövt vara det. Det brittiska sävliga tempot är oftast av godo men här blir det inte riktigt bra. Det blir inte så rysligt som jag hade hoppats på men det finns helt klart en poäng med filmen, en tanke! Det är absolut inte våldsamheter för sakens egen skull. Det finns en början och ett mål med historien som kanske inte blir uppenbar förrän precis i slutet. Med det sagt kan jag tillägga – stå ut med de långsamma partierna, det kommer att löna sig.

5/10

100 Feet – 2008 – Famke Janssen är ingen stor skådespelerska

Famke Janssen är ingen stor skådespelerska. Eller också har hon inte fått tillräckliga instruktioner av regissören. I båda fallen skyller jag på Eric Red som gjort filmen. Han är den som borde ha sett till att hon blev trovärdig. Han borde också ha sett till att dialogen blev mindre uppenbar och sökt. Det är synd att det förhåller sig på det sättet då historien i sig verkligen hade potential.

Filmen handlar om Marnie, som flyttas tillbaka till den lägenhet där hon dödade sin man. Hon ska sitta där i husarrest. Ingen har trott på hennes historia om att hon faktiskt dödade honom i självförsvar, att han misshandlade henne upprepande gånger och att hon fruktade för sitt liv. Nu ska hon, med fotboja, spendera sin tid i lägenheten och inte avvika mer än 100 fot från platsen.

Detta i sig gör väl ingen film kanske men det dröjer inte länge innan Marnie (Famke Janssen) upptäcker att det spökar i huset och det är här den stora potentialen finns. Hon har ju egentligen ingenstans att fly. Springer hon ut ur huset kommer polisen och tar henne och hon får tio år extra på sitt straff. Det som följer är en ganska gastkramande historia om ett spöke som till varje pris vill ha henne, straffa henne. Snart visar det också sig att det inte är någon mindre än henne före detta man som spökar, den hon dödade i självförsvar. Hur försvarar man sig mot ett spöke?

Men även om det finns en del riktigt skrämmande scener, några riktigt gastkramande faktiskt, känns det aldrig som att det är riktigt på riktigt. Det mynnar ut i vad jag inledde med – Famke Janssen! Hon förmår inte framföra rollen som något annat än just en roll. Det är som att hon är medveten om att hon spelar, hon lever sig inte in tillräckligt. Hon förstör filmens potential med sin medverkan.

5/10

Johnny Got his Gun – 1971 – Vidrigaste livsödet någonsin!

Hade det inte varit för att Metallica baserade sin låt One på den här historien och inkluderat delar av filmen i videon till låten hade nog inte filmen varit lika känd idag. För min egen del hade jag sett filmen tidigare även om det var länge sen. Och visst var det så även för min del, att jag blev sugen att se om den i och med den där låten och videon.

Filmen centrerar sig kring Joe, vem Johnny är har jag ingen aning om, som efter att ha förolyckats i första världskrigets fasor ligger lemlästad på en sjukhusbrits. Han har inte längre några armar, inga ben, kan inte tala, hör inte och ser inte. Det han kan göra är att göra på huvudet och känna vibrationen i marken. Åtminstone till dess att en sjuksköterska kommunicerar med honom genom att rita bokstäver på hans bröst med fingret, en efter en.

Det finns två sidor av berättelsen. Dels den där Joe ligger på britsen och har diverse sjukhuspersonal omkring sig och dels den där han minns vad som hänt honom före kriget. Hur han i sin barndom frågar sin pappa vad demokrati egentigen är och om hans pappa är beredd att offra honom för den. Repliken For democracy, any man would give his only begotten son. Är för mig klassisk och sätter lite tonen på vad filmen egentligen handlar om. För det är inte bara en djupt tragisk berättelse om den arm- och benlöse Joe som inte kan kommunicera med omvärlden. Det är också en film om värderingar. Med det sagt vill jag hävda att en hel del av replikerna i första halvan är snudd på pinsamma. De är så överdramaturgiskt återgivna att det nästan blir tramsigt. Snacka om att köra ner filmens sensmoral i halsen på åskådaren.

Då fungerar den andra halvan av filmen mycket bättre. Joe får efter ett tag en ny sjuksköterska som ska ta hand om honom. Hon gör det med bravur och är en av de få som faktiskt visar någon form av empati i filmen. Det är hon som får Joe att känna sig hel igen. Eller ja, hel är väl fel ord i sammanhanget. Han får i alla fall någon form av närhet i och med att just den där sjuksköterskan tar hand om honom.

Allt eftersom filmen går och vi får veta mer och mer om hans bakgrund ökar också hans frustration. Att han överhuvudtaget existerar är en pinsamhet för militären som inte ens vill veta av hans existens. Att man har hållit honom vid liv under så många år och trott att han var utan medvetande är något chockande för de inblandande. Joe bönfaller dem om att de ska låta honom dö, något som skulle vara det mest humana i sammanhanget. Det är i alla fall min åsikt. Det vidrigaste livsödet någonsin måste vara att vara fånge i sin egen kropp och inte kunna nå ut.

Som Joe, före amputationerna förstås, ser vi Timothy Bottoms och som hans far Jason Robards, även Donald Sutherland medverkar som en Jesusliknande figur och Diane Varsi som ”den där” sjuksöterskan. När filmen är slut är inte ett öga torrt, åtminstone inte hos den här recensenten!

8/10