Tucker & Dale Vs. Evil - 2010 - En fantatiskt rolig skräckfilm!

Tucker & Dale Vs. Evil

Regi: Eli Craig

2010

Komedi/Horror

Ett gäng collageungdomar ska åka ut i vildmarken för att festa och kanske ha en del sex också. Samtidigt har Tucker köpt en sommarstuga i närheten som han och hans kompis Dale ska fixa till. Dale och Tucker, eller framför allt Dale har lite problem med det motsatta könet och när de träffas på en bensinstation i närheten gör han bort sig så pass att ungdomarna blir rädda för honom. Efter en kväll vi lägerelden med tillhörande läskiga historier om galna mördare som härjar i skogen bär det av för ett dopp i sjön. Det bär sig dock inte bättre än att en av tjejerna – Alison, ramlar och slår i huvudet. Tucker och Dale som är i närheten och fiskar räddar henne från att drunkna men det är för sent att stoppa missförstånden. Ungdomarna tror att Tucker och Dale är två mordlystna galningar som bara är ute efter att mörda dem, en efter en och gör sig beredda på att attackera först…

Jag ska erkänna att jag inte trodde mycket på den här filmen. Skräckkomedier är inte min grej och så enkelt är det faktiskt! Men faktum är att den tog mig med storm! Det är ingen skräckkomedi som alla andra, den lyckas med bedriften att inte ta sig själv på fullt allvar samtidigt som den är smart och har ett välskrivet manus. Dialogen är emellanåt klockren! Det är helt sanslöst vad språkliga kommunikationssvårigheter, tillsammans med fördomar och förutfattade meningar kan leda till för missförstånd. Det är väl inte direkt svårt att klura ut vad som kommer att hända, åtminstone inte när man kommer inte en bit i filmen och förstår hur de har tänkt när de har skrivit den. Det är klichékomik på hög nivå utan att det någon gång blir så där tramsigt och flamsigt som parodier kan vara. Faktum är att det dröjer ett tag innan man ens märker att det finns en komisk intention med filmen.

                                        

Men jag vill inte påstå att det är en parodi egentligen. Det finns visserligen referenser som ett vant skräckfilmsfan kommer att känna igen, jag tolkar det som hommage i olika form, men mer än så är det inte. Man har inte tagit efter någon enstaka film och man har definitivt inte gjort någon Scary Movie av det hela – tack och lov! Det finns en närvaro och en kunskap bakom själva filmen som är imponerande. För att kunna härma och förvränga, nyttja sig av klichéer och så vidare måste man först förstå det man ska härma och förvränga och det har Eli Craig verkligen gjort.

Själva skådespelarearsenalen är kanske inte Oscarsmaterial men jag tycker de gör ett riktigt bra jobb! Framför allt de båda bondlurkarna Tucker och Dale är riktigt bra! Jag kan väl i och för sig inte klaga på collageungdomarna heller men det känns som om de har ett lite lättare jobb.

Eftersom det handlar om en slasherkomedi egentligen tillhör det ju en del blodiga mord. Och det får vi det också! Skräckkomedier brukar ju annars ha en tendens att fega ur lite – och i synnerhet om man vill kunna sälja in filmen till den breda massan. Här fegar man dock inte ur! Det skvätter och sprutar rikligt med blod i flera scener och det är absolut inte så överdrivet att man får en komisk effekt. Nej, det skulle lika gärna kunnat ha varit en ”riktig” slasher på det planet. Det här är en film som jag gärna rekommenderar!

Thanatomorphose – 2012 – Självbefläckelse!

Regi: Éric Falardeau

Horror

På baksidan av filmomslaget kan vi läsa att det rör sig om en så kallad extrem skräckfilm. Och det är det kanske? Det är bara det att det inte är helt självklart vad extrem skräck egentligen är. Oftast brukar denna ytterlighetsterm tillskrivas de filmer som innehåller mer splatter- och goreeffekter än vad som egentligen är nödvändigt för att föra handlingen framåt. Dock ska vi vara väldigt försiktiga med att kalla dessa filmer för splatter eftersom de inte riktigt faller inom den komiska subgenren där dessa oftast hör hemma. Snarare är det precis tvärtom faktiskt. Extrema skräckfilmer tenderar att ha en handling som är långt över det vanliga där själva existensen ställs på sin spets. Man kan också säga att många ”vanliga” skräckfilmstittare ibland har problem att ta till sig extremfilmerna. De är ofta mer äckliga än vad de är skrämmande. Där fick jag nog till det tror jag.

Och visst är filmen ganska äcklig. Effekterna är bra men tempot är plågsamt långsamt. Det är väl inget problem i början kanske, när det fortfarande finns en spänning om vad som händer, en frågande handling där man kan ana symbolik i bilderna.

Det är onekligen en sexuell film. Kvinnan vi får följa är inte bara intresserad av män utan även av att tillfredställa sig själv och man kan möjligen se filmen som en slags gammaldags varning mot självbefläckelse. Gamla myter om att man blir grön mellan fingrarna eller att hår kommer att växa ut i handflatorna om man håller på för mycket med sig själv känns adekvata. Men här han man tagit det lite längre. Kvinnan håller helt enkelt på att ruttna bort.

En dag när hon vaknar upptäcker hon att hon har ett mystiskt blåmärke. Nästa dag är det ännu värre och dagen därpå ytterligare värre. Snart finns det ingen skönhet kvar om det nu fanns någon från början förstås. Filmen är synnerligen destruktiv och den går ett vidrigt öde till mötes, liksom kvinnan. Snart lossnar naglar och på den vägen är det.

Detta leder oss tillbaka till inledningen på den här texten. Vad är egentligen extrem skräckfilm? Kvalificerar sig den här? Ja, det gör den definitivt och för att använda den gamla klyschan, det är inte en film för alla. Bara det som verkligen behöver något att rygga tillbaka inför lär ha något utbyte av denna. Personligen fann jag den inte vara något för mig. Det är en alldeles för långsam film. Den har visserligen bra effekter och helt ok skådespelare. Kvinnan som spelar huvudrollen är naken nästan hela tiden och har en jävligt cool tatuering på revbenen. Det är nog det jag tar med mig mest av allt från filmen faktiskt.

4/10

Polisen i Strömstad: Polisen som Vägrade Ge Upp – 1984 – Mer Nostalgi!

Den här är gjord två år efter föregångaren Polisen som Vägrade Svara. Det är en klart bättre historia och det märks att alla de inblandade har lärt sig lite av den förra serien. Överlag är skådespelarna bättre i den här jämfört med föregångaren och jag gissar att man haft tillgång till en bättre regissör den här gången. Det finns fortfarande några scener eller klipp som är rejält töntiga men det var kanske inte bättre ställt med svensk TV på den tiden?

Den röda tråden men Larssons medverkan i Pistolskytte VW för poliser är bibehållen och han kommer inte iväg den här gången heller. Jag tycker nog att hans kollegor är lite väl elaka mot honom. Visst är han lite bakom men han har ändå en tendens att springa på just de bevis som saknas för utredningen.

Den här gången handlar det om ett försvinnande som anmäls någon vecka efter att frugan har varit borta. Vi som åskådare vet att hon egentligen är död men polisen vet ingenting. Misstankar om att allt inte riktigt står rätt till väcks dock tidigt hos Jörgensson som inte riktigt kan sätta fingret på det. Och för den delen har vi inte alla pusselbitarna heller. Det dröjer innan vi får veta precis hur alla turer kring fallet ligger till och Kronborg får till och med åka på en tjänsteresa till grekland för att följa upp ett av spåren.

Det är mycket svartsjuka och utpressning inblandat i den här historien som är mer lik en deckarhistoria än den föregående serien. Här handlar det ju trots allt om att lösa ett fall snarare än att vänta ut några rånare.

7/10