Recension: Prince of Persia: The Sands of Time - 2010

Prince of Persia: The Sands of Time

Regi: Mike Newell

2010

Action/Fantasy

För länge sedan i ett mytomspunnet land som hette Persien härskade en kung. Det var en vis kung som en dag imponerades väldeliga av en ung pojkes mod på gatan när Kungen och hans följe råkade passera. Han blev så pass imponerad att han adopterade den föräldralösa pojken på stört och åren gick. Pojken växte upp och blev tillsammans med sina två adoptivbröder Prins av Persien. Tillsammans intar de en helig stad mot Kungens vilja och Dastan, som adoptivsonen heter, visar störst mod av alla. På banketten som sedan följer blir kungen dock mördad och Dastan får skulden. Han flyr hals över huvud och får så småningom veta hela hemligheten bakom invasionen av den heliga staden. Det är mycket tjuv och rackarspel i kulisserna och ingenting är som han först trodde. Vän har blivit till fiende och den magiska kniv, vars innehåll har förmågan att backa tiden, får en avgörande betydelse.

Man ska ha klart för sig att den här filmen vänder sig till en åldersgrupp som med nöd och näppe klarar elvaårsgränsen filmen har. Och som sådan kan jag inte påstå att den är direkt misslyckad. Ja, den är förutsägbar. Ja, den har en del riktigt träiga och stereotypiska karaktärer och en hel del överspel också kanske. Men den berättar en historia som är underhållande att följa trots att det inte sker några större överraskningar någonstans egentligen. Det är ett bra tempo och effekterna är oftast riktigt välgjorda. Jag får lite känsla ac The Mummy och dess uppföljare när jag ser filmen och då menar jag förstås filmen från 1999, inte de gamla skräckfilmerna med Boris Karloff och Christopher Lee, det här är ju en ren actionfilm egentligen.

Man har förstås vävt in lite fantasy, men det är inte så mycket egentligen. Det är en smula magi i det här med att stoppa och vrida tillbaka tiden, men jag gillar när man berör det ämnet. Det är svårt att få till det riktigt bra och fullt ut lyckas det kanske inte här heller, men man har i alla fall inte fastnat i fällan att göra det för komplicerat. Det här är nämligen en ganska enkel film och det lär inte finnas några vändningar i den som gör att man ligger sömnlös om nätterna för att finna en lösning vilket annars kan vara fallet när man blandar inte tidsparadoxer. Men vi kan väl säga att man hoppat över paradoxen här då för att göra resonemanget enkelt för oss.

Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen och jag tycker han gör det bra. Han ser lagom ädel ut för rollen och Ben Kingsley, som verkligen tycks fattat vilken filmens målgrupp är, gör också bra ifrån sig. Prince of Persia är ju från början ett spel, men jag har aldrig spelat det. Jag har ingen aning om vilka karakteristiska egenskaper som borde finnas med för att påminna den mer erfarne spelaren om just spelet. För min egen del kan jag säga att jag inte tycker att filmen påminner direkt om en spelfilm. Alltså en film som bygger på ett dataspel, sådana brukar man känna igen ganska enkelt. Samtidigt så förstår jag hur det kan vara möjligt att berätta samma historia som här i spelform, det skulle inte vara särskilt svårt. Likheten kanske rent av ligger i det skrala manuset som inte ger något större svängrum åt handlingen. Det är en ganska rak väg från start till mål och inga krusiduller.

Men det är som sagt en underhållande film även om den inte kommer att belönas med en massa Oscarsstatyetter och det finns inte mycket död tid i den. Det finns mycket glimten i ögat även om den förstås inte är gjord på skämt på något sätt. Jag gillar den, men något mästerverk är det inte!

Bilder: © Disney

Recension: Renny Harlins Prison - 1988 - Viggo Mortensen

Prison

Regi: Renny Harlin

1988

Horror

Charles Forsythe avrättas i den elektriska stolen trots att han inte begått det brott som han anklagats för. Åratal senare, när fängelset åter slår upp sina portar, vaknar hans hämndlystna ande till liv igen och börjar genast sin blodtörstiga vendetta mot dem som gjort honom orätt. Samtidigt dyker också en förstagångsförbrytare (Viggo Mortensen) upp på fängelset, vars utseende fängslar både interner och kanske framförallt fängelsedirektör Sharpe (Lane Smith). Det verkar vara en rättskaffens man, med tillräckligt civilkurage för att sätta sig upp mot orättvisor och mod att gripa in när fängelsets vakter inte vågar gå till aktion.

Jag har aldrig riktigt förstått varför Renny Harlin få göra film efter film och varför folk dessutom tycker om det han gör. Visst, några av dem gillar jag också (Cutthroat Island, som floppade rejält och Long Kiss Goodnight, också den med Geena Davies) men knappast allt jag sett och några av den är rena frågetecken för mig – Die Hard 2, Deep Blue Sea och Exorcist: The Begining måste till exempel vara bland det sämsta som gjorts överhuvudtaget!

                                                

Här märks det att Renny inte riktigt är färdig som regissör och att han inte riktigt har den erfarenhet som krävs för att göra en riktigt effektiv skräckfilm. Jag älskar filmer i fängelsemiljöer och jag älskar skräckfilmer. Men ändå blir det här en ganska bedrövlig film. Det kanske inte är Renny Harlins fel, åtminstone inte enbart, för många av filmens fel och brister går att spåra till manuset, som är sprängfyllt med ologiska situationer och korkade händelseförlopp som knappast känns realistiska ens på vykort!

Nu känner jag att det här är på väg att bli en sågning utan dess like och det är inte riktigt meningen, för Viggo Mortensen i en tidig roll, detta även om jag inte tycker att han utmärker sig så mycket. Det finns också ett helt gäng av andra skådespelare man känner igen men inte nödvändigtvis kan placera ett namn på utan vidare. Chelsea Field och Tommy ”Tiny” Lister för att bara nämna ett par. Och har man inte sett så mycket skräckfilm som undertecknad kanske man blir överraskad av några av filmens vändningar och överraskningar.

filmen har förstås positiva egenskaper också. Till exempel så är det självklart roligt att se

Några av effekterna ser faktiskt förvånansvärt bra ut och om man glömmer bort att filmen är från slutet av åttiotalet kommer man undan med en hel del av det. Dessutom har filmen ett bra tempo och historien, den lilla historia som finns, berättas på ett ganska bra sätt. Man avslöjar inte för mycket för tidigt så att säga. Problemet är bara att den är så Ooriginell att man hela tiden känner till händelseförloppet i förväg och definitivt om man skulle ha råkat se en annan fängelsefilm från samma år – The Chair, som, i princip, berättar exakt samma historia.

Nä, det här blev jag inte imponerad av. En kul film att ha – för komplettisterna helt klart, men inte mycket mer än så… tyvärr.

10:e juni i filmhistorien

Judy Garland

Judy Garland dog ganska ung, vid 47 års ålder av en överdos sägs det. Idag skulle hon blivit 91 år!