Recension: Scarlet Diva - 2000

Scarlet Diva

Regi: Asia Argento

2000

Drama

Anna Battista är en 24årig skådespelerska på toppen av sin karriär. Hon är dock trött på branschen och på sitt jobb som skådespelerska, hon vill göra så mycket mer, hon vill vara konstnären bakom filmen, regissera! Men överallt möter hon motstånd eller manschauvinism som hellre vill ha henne i säng och utnyttja hennes kropp än att lyssna på hennes idéer eller läsa hennes manus. Hon går ner sig i en värld av droger och bara den sanna förälskelsen – en rockstjärna, kan hjälpa henne på fötter igen. Snart inser hon dock att hon inte kan lita på någon annan än sig själv.

Låt oss vara fullständigt ärliga, Asia Argento hade inte varit där hon är idag om det inte vore för att hon är Dario Argentos dotter! Så fick vi det sagt och jag kommer sannolikt att få en del mothugg på det påståendet också! Därmed inte sagt att hon skulle göra ett dåligt jobb eller inte vara en duktig skådespelerska, för det tycker jag definitivt att hon är och jag sällar mig absolut inte till dem som tycker att hon inte kan agera för fem öre! Hon har det så att säga i modersmjölken!

Hennes mamma Daria Nicolodi spelar även hennes mamma i filmen och det är ju faktiskt lite roligt. Det är också kul att återse Daria Nicolodi som jag inte har sett i något sedan Opera 1987 eller så. Jag har förstås inte alla titlar i huvudet så jag kan mycket väl ha fel men här passar hon i alla fall in på ett mycket bra sätt!

Men kan Asia regissera då? Hon har skrivit och regisserat filmen samt spelar själv huvudrollen. Läser man på omslaget påstås det att filmen är halvbiografisk och det kan mycket väl vara så. Det är förstås svårt att veta vad som är sant och vad som är dikt men det känns i alla fall som en oerhört ärlig film! Den är närgången och skitig och faktiskt ganska påträngande, rent av obehaglig vid flera tillfällen! Det påverkar definitivt mig som åskådare och då måste jag hävda att: ja, hon kan verkligen regissera!

Jag har velat se den här filmen i många år men det har liksom inte blivit av. Man kan kanske skylla på att distributionen inte har tillåtet mig att införskaffa ett ex. utan en för stor arbetsinsats i förhållande till min lättja. Men när Njutafilms bestämde sig för att distribuera den fanns inga svepskäl längre! Och jag är väldigt glad att jag äntligen såg den. Den motsvarande absolut inte mina förväntningar. Jag hade räknat med en ganska sötsliskig historia som omslagsbilderna kanske lurar en att tro men lyckligtvis fick jag något mycket bättre. Jag fick en film som känns in i märgen, som behandlar ett viktigt ämne och som känns väldigt utelämnande. Det här är riktigt bra! Fantastiskt bra!

Recension: Deathstalker II - 1987

Deathstalker II

Regi: Jim Wynorski

1987

Fantasy

Den här gången ska vår hjälte hjälpa Reena the Seer med några småsaker. Snart vill hon att han ska hjälpa henne med ett betygligt större problem. Det är nämligen så att hon egentligen är Prinsessan Evie! Hon beklagar sig och påstår att en elak trollkarl klonat henne och att den kvinnan som nu sitter på tronen är falsk! Alltsammans är egentligen en plan av den mäktiga trollkarlen för att ta makten i riket.

Jag gillade verkligen den första filmen i denna tetralogi. Självklart såg jag därför fram emot att bekanta mig med den andra delen av den när jag ändå hade den i hyllan. Min besvikelse gjorde sig genast påmind när jag upptäckte att man ersatt huvudrollsinnehavaren med en figur som verkligen inte passar in i konceptet. I denna uppföljare är det John Terlesky som spelar Deathstalker och hans uppenbarelse är verkligen inget som får mig att tänka på kraftfulla barbarer! Det är inte det att han saknar muskler, men har är heller inte det muskelberg som man förknippar filmer av det här slaget med!

Men det är inte bara det heller. Det finns en helt annan nivå av skämt i den här filmen jämfört med den första. Här handlar det uteslutande om trams även om den första filmen heller inte var utan humor. Jag gillar inte det här alls även om jag inser att tramset/humorn är högst medveten. Jag gillar inte att man försöker driva med något på detta sätt. Det finns helt enkelt ingen själ bakom och det blir bara plumpt. Det känns enbart som att man försöker utnyttja något som redan finns och göra en uppföljare bara för sakens skull. Det enda de två filmerna har gemensamt är faktiskt namnet!

De utspelar sig förstås i samma miljö också. Men det finns inte lika gott om annorlunda varelser här. Soldater med gris/vildsvinshuvud finns dock kvar. Det är också lite längre mellan de barbröstade scenerna som passade så bra in i första filmen. Något enstaka tillfälle exploateras väl kvinnokroppen även här med det känns långsökt och konstgjort jämfört med vad vi kunde ta del av i första filmen. Det här är mera en komedi mer barbaringredienser medan första filmen var en barbarfilm men viss humor. Det är en stor skillnad! Jag är fortfararen sugen på att se även del tre och fyra men efter den här katastrofen har jag inte lika bråttom längre…

2/10

Recension: Robin Hood - 1973

Robin Hood

Regi: Wolfgang Reitherman

1973

Animerad

Robin Hood lever i Sherwoodskogen tillsammans med munken Broder Tuck, Lille John och alla de andra laglösa. Hans brott är att han vågat sätta sig upp mot Prins John, som i sin brors – Kung Richard Lejonhjärta, frånvaro styr riket med järnhand och med enda ambition att utöka sina egna rikedomar. Till sin hjälp har han Sir Väs och den trogna sheriffen i Nottingham som utför Prins Johns minsta befallningar. Robin Hood å andra sidan är trött på att folket slås ned, fängslas och får gå hungriga när den girige prinsen fyller sina skattkistor och börjar istället stjäla från de rika och ge till de fattiga. Dock planerar prinsen att fånga honom och arrangerar en bågskyttetävling där han hoppas att Robin Hood ska avslöja sig genom sin notoriska skicklighet med detta vapen. Givetvis ställer Robin, under förklädnad, upp. Han kan inte försitta någon chans att få se sin älskade Marion…

Det här tillhör definitivt en av Disneys klassiker och en film som var och en borde ha en personlig relation till. Det är lite mera ”grabbig” än vad man kanske är van vid om man jämför med de mer romantiska och ”söta” filmerna som Törnrosa och Askungen och som kille värmer det kanske mitt hjärta lite extra.

Att karaktärerna är tecknade som djur förhöjer historien också. Var och en är av den art som passar så perfekt in i sammanhanget. Robin Hood Själv är en listig räv, både prins John och Kung Lejonhjärta är givetvis Lejon som sig bör och armén består bland annat av noshörningar, men även andra djur som passar sammanhanget. Vilken är till exempel bättre lämpad att sköta fanfarerna än elefanter? Icke att förglömma är förstås heller inte den utsökta Sir Väs, som namnet insinuerar naturligtvis är en orm. Han får stå ut med mycket och avslöjar egentligen både den ena och den andra kuppen mot prinsen utan att för den skull ha möjlighet att avstyra något då prinsen, i sitt högmod, är mer upptagen av sig själv och av det smicker och fjäsk som finns runt omkring honom än att lyssna på rim och reson.

När det gäller de svenska rösterna brukar jag med bestämdhet hävda att man alltid för att se en film i så nära originalskick som möjligt. Disneyfilmer av det här måttet är dock undantagna från den tumregeln och jag ser dem helst med det svenska språkalternativet faktiskt. Den svenska språkensemblen är nämligen helt perfekt. Rolf Bengtsson som Allan-i-Dalen – trubadurtuppen som egentligen står för hela berättelsen, Ingvar Kjellson som den självkäre Prins John, Björn Gustavsson som Broder Tuck, John Harrysson Som den elaka sheriffen av Nottingham och Birgitta Andersson som Lady Kluck för att bara nämna några. Den enda nackdelen är kanske att Beppe Wolgers, som gör rösten åt Lille John, låter precis som om han fortfarande var Baloo i Djungelboken…

Hur som helst så blir det ett lyckligt slut på historien, den har en sensmoral som är lätt att ta till sig och några sköna skratt där emellan. Det här är helt klart en adaption av den klassiska historien som står sig i mängden om man bara tar den för vad den är

Bilder © Disney