Recension: Deathstalker II - 1987

Deathstalker II

Regi: Jim Wynorski

1987

Fantasy

Den här gången ska vår hjälte hjälpa Reena the Seer med några småsaker. Snart vill hon att han ska hjälpa henne med ett betygligt större problem. Det är nämligen så att hon egentligen är Prinsessan Evie! Hon beklagar sig och påstår att en elak trollkarl klonat henne och att den kvinnan som nu sitter på tronen är falsk! Alltsammans är egentligen en plan av den mäktiga trollkarlen för att ta makten i riket.

Jag gillade verkligen den första filmen i denna tetralogi. Självklart såg jag därför fram emot att bekanta mig med den andra delen av den när jag ändå hade den i hyllan. Min besvikelse gjorde sig genast påmind när jag upptäckte att man ersatt huvudrollsinnehavaren med en figur som verkligen inte passar in i konceptet. I denna uppföljare är det John Terlesky som spelar Deathstalker och hans uppenbarelse är verkligen inget som får mig att tänka på kraftfulla barbarer! Det är inte det att han saknar muskler, men har är heller inte det muskelberg som man förknippar filmer av det här slaget med!

Men det är inte bara det heller. Det finns en helt annan nivå av skämt i den här filmen jämfört med den första. Här handlar det uteslutande om trams även om den första filmen heller inte var utan humor. Jag gillar inte det här alls även om jag inser att tramset/humorn är högst medveten. Jag gillar inte att man försöker driva med något på detta sätt. Det finns helt enkelt ingen själ bakom och det blir bara plumpt. Det känns enbart som att man försöker utnyttja något som redan finns och göra en uppföljare bara för sakens skull. Det enda de två filmerna har gemensamt är faktiskt namnet!

De utspelar sig förstås i samma miljö också. Men det finns inte lika gott om annorlunda varelser här. Soldater med gris/vildsvinshuvud finns dock kvar. Det är också lite längre mellan de barbröstade scenerna som passade så bra in i första filmen. Något enstaka tillfälle exploateras väl kvinnokroppen även här med det känns långsökt och konstgjort jämfört med vad vi kunde ta del av i första filmen. Det här är mera en komedi mer barbaringredienser medan första filmen var en barbarfilm men viss humor. Det är en stor skillnad! Jag är fortfararen sugen på att se även del tre och fyra men efter den här katastrofen har jag inte lika bråttom längre…

2/10

Recension: Robin Hood - 1973

Robin Hood

Regi: Wolfgang Reitherman

1973

Animerad

Robin Hood lever i Sherwoodskogen tillsammans med munken Broder Tuck, Lille John och alla de andra laglösa. Hans brott är att han vågat sätta sig upp mot Prins John, som i sin brors – Kung Richard Lejonhjärta, frånvaro styr riket med järnhand och med enda ambition att utöka sina egna rikedomar. Till sin hjälp har han Sir Väs och den trogna sheriffen i Nottingham som utför Prins Johns minsta befallningar. Robin Hood å andra sidan är trött på att folket slås ned, fängslas och får gå hungriga när den girige prinsen fyller sina skattkistor och börjar istället stjäla från de rika och ge till de fattiga. Dock planerar prinsen att fånga honom och arrangerar en bågskyttetävling där han hoppas att Robin Hood ska avslöja sig genom sin notoriska skicklighet med detta vapen. Givetvis ställer Robin, under förklädnad, upp. Han kan inte försitta någon chans att få se sin älskade Marion…

Det här tillhör definitivt en av Disneys klassiker och en film som var och en borde ha en personlig relation till. Det är lite mera ”grabbig” än vad man kanske är van vid om man jämför med de mer romantiska och ”söta” filmerna som Törnrosa och Askungen och som kille värmer det kanske mitt hjärta lite extra.

Att karaktärerna är tecknade som djur förhöjer historien också. Var och en är av den art som passar så perfekt in i sammanhanget. Robin Hood Själv är en listig räv, både prins John och Kung Lejonhjärta är givetvis Lejon som sig bör och armén består bland annat av noshörningar, men även andra djur som passar sammanhanget. Vilken är till exempel bättre lämpad att sköta fanfarerna än elefanter? Icke att förglömma är förstås heller inte den utsökta Sir Väs, som namnet insinuerar naturligtvis är en orm. Han får stå ut med mycket och avslöjar egentligen både den ena och den andra kuppen mot prinsen utan att för den skull ha möjlighet att avstyra något då prinsen, i sitt högmod, är mer upptagen av sig själv och av det smicker och fjäsk som finns runt omkring honom än att lyssna på rim och reson.

När det gäller de svenska rösterna brukar jag med bestämdhet hävda att man alltid för att se en film i så nära originalskick som möjligt. Disneyfilmer av det här måttet är dock undantagna från den tumregeln och jag ser dem helst med det svenska språkalternativet faktiskt. Den svenska språkensemblen är nämligen helt perfekt. Rolf Bengtsson som Allan-i-Dalen – trubadurtuppen som egentligen står för hela berättelsen, Ingvar Kjellson som den självkäre Prins John, Björn Gustavsson som Broder Tuck, John Harrysson Som den elaka sheriffen av Nottingham och Birgitta Andersson som Lady Kluck för att bara nämna några. Den enda nackdelen är kanske att Beppe Wolgers, som gör rösten åt Lille John, låter precis som om han fortfarande var Baloo i Djungelboken…

Hur som helst så blir det ett lyckligt slut på historien, den har en sensmoral som är lätt att ta till sig och några sköna skratt där emellan. Det här är helt klart en adaption av den klassiska historien som står sig i mängden om man bara tar den för vad den är

Bilder © Disney

Recension: Postal - 2007

Postal

Regi: Uwe Boll

2007

Komedi/Action

Det går inget vidare för filmens huvudrollsinnehavare Zack Ward, som bor i en sliten husvagn med en smällfet fru som bedrar honom med i princip alla som vill ha ett skjut och dessutom är arbetslös utan en spänn på fickan. Till slut går det för långt och det brister totalt för honom. Han söker upp sin Morbror Dave för att försöka låna lite pengar av honom för att kunna komma ifrån allting. Dave har förstås inte allt mjöl i påsen helt rent och driver ett slags domedagssekt där han utnyttjar situationen för att få så mycket sex som möjligt med de läckraste brudarna i församlingen. Till råga på allt har Dave problem med skattemyndigheten så något lån kan det inte bli tal om. Istället börjar de planera tillsammans för en stor kupp där de ska stjäla några über-dyra dockor för att sedan sälja till skyhöga priser och tjäna en massa pengar. För att krångla till det ytterligare vill terroristen Osama Bin Laden komma åt samma dockor för att verkställa sin plan om total utplåning av västerlandet…

Som jag tidigare varit inne på en smula så verkar det finnas en inbyggd avsky mot Uwe Boll i många filmfreaks och hans filmer avfärdas ofta utan någon annan egentlig grund än att det är han som ligger bakom dem. Visst, man kan väl tycka om olika filmskapares stilar eller inte med det agg som verkar finnas mot just honom är nästan lite löjligt många gånger. Men det är bara min åsikt!

                                 

I vilket fall som helst liknar det här inte någon av de andra filmerna Boll har gjort, åtminstone inte de jag har sett och kan komma på här och nu på rak arm: House of the Dead, BloodRayne, Seed och Bloodrayne 2. Visserligen är det åter igen frågan om ett filmatiserat TV-spel men där slutar också likheterna. Jag har inte en aning om hur detta TV-spel ser ut och ska sanningen fram så har jag lite svårt att förstå hur man kan göra ett TV-spel utifrån den handling som filmen har. Det känns liksom inte riktigt lika mycket TV-Spel som till exempel House of the Dead gjorde där allting var ganska uppenbart.

Hur som helst är det här en helsnurrig och galen komedi som för tankarna både till parodier som Scary Movie, Silence of the Hams och The News Movie eller för den delen mer seriösa politiskt inkorrekta filmer. Man refererar bland annat till 11 september attacken på ett ganska provokativt sätt, vilket jag tycker är ganska modigt. Det har gått några år med det är fortfarande en mycket het potatis och att man insinuerar President George W. Bushs inblandning i det hela gör förstås inte saken sämre. Inte för att det egentligen är någon särskilt ny teori men i alla fall.

Rent visuellt finns det också scener som borde får hela Hollywoodetablissemanget att sparak bakåt. Vissa heliga kor visar man helt enkelt inte i bild om det inte handlar om extrema produktioner från de små independentbolagen förstås. Barn som dör en våldsam död är vi inte bortskämda med men här är ingenting heligt. Det är förstås en av filmens styrkor, att den inte ryggar tillbaka för något utan visar en naken underhållning utan krusiduller.

Det är samtidigt en satir emot det amerikanska samhället och den amerikanska drömmen och satirer, oavsett om de är subtila eller inte, är oftast mycket underhållande på ett eller ett annat plan. Tyvärr tappar filmen lite av detta framåt slutet och även om det fortfarande är underhållande finns inte det där lilla extra kvar framåt slutet och det tenderar att bli lite för mycket pang-pang av det hela för min smak. En bra och underhållande film men som inte riktigt räcker alla sina 102 minuter.