Recension: Polisstyrka X7 - 2009

Polisstyrka X7

Aka: Newsmakers, Goryachie Novosti

Regi: Anders Banke

2009

Action/Thriller

Ett välplanerat rån eskalerar till blodiga eldstrider med polisen och då kan man fråga sig om det verkligen var så välplanerat? Kanske var det slumpen som gjorde att saker gick som de gick? Det som följer är en katt och råtta lek där media bevakar allt och när den ryska polisen utmålas som fega och dumma krävs det nya metoder för att ändra på deras image. Tillsammans med militären utvecklar man en idé som ska förändra allt. Man sätter helt enkelt kameror på hela specialstyrkan och planerar att göra en dokusåpa av alltihop, hur man stormar huset där banditerna håller en familj som gisslan och hur poliserna är riktigt bra poliser. Men frågan är hur mycket av materialet som är manipulerat och konstruerat för att ställa polisen i en bättre dager? Nu avgörs det inte längre med vapen utan i media…

Ska man se det här som enbart en actionfilm så är det fullt drag i ett antal minuter fram till filmen tar en lugnare vändning och blir ett gisslandrama. Det är svårt hur länge det pågår men det är i alla fall mycket bra genomfört! Och det säger heller inte lite när det kommer från mig som inte är särskilt förtjust i eldstrider egentligen. Här finns dock en närvaro och realism som gör det riktigt spännande och underhållande! Det är faktiskt en riktigt rå inledning på filmen!

                                

Men jag tycker inte att man ska se den som enbart en actionfilm eller thriller heller för den delen. Det finns flera nivåer av handling och metahistorier här. Jag gillar verkligen idén med en dokusåpa om polisens arbete. Inte för att det är något helt nytt, det är väl något som funnits ett bra tag och visas i andra delar av världen (läs USA) ett bra tag. Men det här är lite skillnad, inte bara för att det utspelar sig i ryssland och på ryska men det är onekligen en bidragande orsak. Jag vet inte riktigt när filmen utspelar sig men det måste i alla fall vara efter glasnost och det visar ett samhälle som håller på att gå överstyr med brottslighet som polisen inte rår på.

Ur detta kommer propagandan, som väl aldrig lämnat det ryska samhället, åtminstone inte enligt vår egen – västvärldens propaganda. Med andra ord kan man se det här som en politisk film ur många perspektiv. Man kan också se det som en film om hur allt måste visas på TV, hur mycket som egentligen är sant i dokusåporna och hur mycket som är vinklat för att ge så bra tittarsiffror som möjligt. Detta är naturligtvis självklarheter för de allra flesta men det är ändå kul att se hur man berättar historien.

Självklart kan man också välja att se filmen mer tvådimensionellt, som ett gisslandrama där möjligen någon form av Stockholmsyndromet avhandlas som bisak. Inte en förälskelse kanske men i alla fall en viss samhörighet med kidnapparna. Dessa kidnappare fungerar förresten också som avskräckande exempel för de barn som ingår i gisslan. De uppmanar själva dem att sköta sig så att de inte kommer att bli som kidnapparna. Det är lite kul och definitivt en gliring till samhället.

Jag gillar den här filmen men tycker inte att man får fullt utbyte av den om man inte tar tillvara på alla nivåer och tolkningsmöjligheter av den. Enda problemet som jag ser det är att det är lite svårt att hålla isär vem som är vem. Det är inte tillräckligt starka och genomarbetade karaktärer för det, med vissa undantag förstås. Men jag har å andra sidan inte sett Dai Si Gin som den här filmen är en nyinspelning av, det är kanske något man har försökt efterlikna?

Recension: Deathstalker - 1983

Deathstalker

Regi: James Sbardellati

1983

Fantasy

I en svunnen tid lever Deathstalker, en ofrivillig hjälte som i sitt sökande hamnar mellan en härskare och landets rättmätiga tronarvinge. Han vill egentligen inte lägga sig i men eftersom han är på jakt efter tre magiska föremål har han inget val. Han är redan i besittning av svärdet och den falske kungen äger den magiska bägaren och den magiska amuletten. Endast tillsammans blir makten total. Den som äger alla tre föremålen blir inte bara mäktig eller mäktigast utan blir till och med själva makten!

Nåja, det är kanske inte den mest välspelade fantasyrullen någonsin men jag gillar den. Den har en charm och en närvaro som många andra svärd- och sandalfilmer saknar. Den utspelar sig inte i det antika Grekland såsom peplum traditionellt anses göra. Men varför kan man inte tälja på gränserna en smula? Det är en barbarfilm att räkna med och en som – tyvärr – verkar vara aningen bortglömd.

Av alla länder så är det en samproduktion mellan Argentina och USA. Jag vet inte om detta påverkar någonting egentligen men antagligen gör det det eftersom den finns en större europeisk känsla över den än en amerikansk. Faktum är att jag trodde att det handlade om en produktion gjord av Spanien/Italien när jag såg den. Kul att man även lyckats att göra den här typen av kultiga filmer även i USA! Undrar hur mycket i den som egentligen är amerikanskt? Nordamerikanskt alltså.

Till skillnad från en del andra filmer finns det gott om fantasifulla varelser som bebor filmens universum. Det handlar alltså inte bara om monster utan om krigare med grishuvud och sådana saker. Det finns också en hel del varelser som påminner mig mer om troll än om något annat. Det finns helt enkelt en riklig flora av skapelser förutom människan i filmen. Ett utmärkt epitet på en fantasyfilm.

Männen är muskulösa, i synnerhet huvudkaraktären – Deathstalker – och kvinnorna är sårbara för det mesta. Det finns förstås de som påminner mera om amazonkvinnor också och som verkligen inte behöver någon man att försvara dem. Filmen utspelar sig i en tid då det kanske inte alltid var nödvändigt för en kvinna att skyla sina behag och de tuttar som visas upp i filmen gör det på ett väldigt naturligt sätt. Man tänker nästan inte på det, så naturlig del av filmen är det! Går kläderna sönder så gör de, inget klädesplagg håller i evighet för svärden och visst vore det ologiskt att kungens harem skulle vara skylda med för mycket kläder?

Rick Hill passar ypperligt i rollen som Deathstalker, blond och med rejält tilltagna muskler. Han gör rollen minst lika bra som Miles O’Keeffe gör Ator the invincible och man tror på honom. Skillnaden är väl att Deathstalker är något av en antihjälte som egentligen inte vill vara i händelserna centrum och som verkligen inte är ödmjuk på något sätt heller. Jag skulle rent av vilja kalla honom för självgod! Det är, till skillnad från Ator, helt enkelt ingen hjältetyp!

6/10

Recension: Rapport från Stockholms Sexträsk - 1974

Rapport från Stockholms Sexträsk

Regi: Arne Brandhild

1974

Dokumentär

På omslaget till filmen står det att den avslöjar allt och att den även visar allt. Det är enligt min uppfattning inte riktigt sant. Möjligen var den här sexdokumentären chockande när den först gjordes 1974 men 2013 är det här vardagsmat och minst lika mycket finns att se i public service TV. En otrolig utveckling egentligen på bara lite över 30 år! Det finns några utmanande scener i form av striptease men så där väldigt upphetsande eller upprörande är det inte. Var det här sexig och åtråvärt beteende 1974 så är det verkligen inte det längre. Jag antar att gränserna flyttas med tiden.

Eftersom jag inte bor i Stockholm får jag heller inte den nostalgiska känslan av historisk kännedom om ”min” stad. Men jag förmodar att det existerade liknande etablissemang runt om i Sverige även om det kanske inte var lika storstadstätt mellan kubbarna på mindre tätbefolkade orter. Jag har själv ingen som helst erfarenhet av sexklubbar och med det i bakfickan kan det vara intressant att på detta sätt få en inblick i vad för typ av underhållning som gick att få där.

Det är också ett dokument om en svunnen tid. En tid före diverse förbud, både lagförändringar och moraliska synsätt, tvingade bort industrin från de upplysta gatorna till de mörka bakgatorna. Förbuden förflyttade den legitima branschen till skumrasket. Idag är det ingalunda en rumsren bransch och jag funderar lite över vad som hade hänt om man inte moraliserat så mycket över den. Hade branschen i så fall utvecklats på samma sätt, hade gränserna flyttats på samma sätt som de har gjort eller skulle det fortfarande finnas en vis ”mysfaktor” över pornografin?

Jag kan inte säga att den här dokumentären var särskilt underhållande för mig. Den var intressant på sina ställen men på det hela taget hade jag nog föredragit en riktigt hederlig porrvåffla! Det är förvisso massor av pornografiskt extramaterial som hör denna svunna tid till som kan vara av intresse. Självklart endast som ren kuriosa!

4/10