Master And Commander - 2003 - Star Trek referenser? Coleridge?

Master And Commander

Aka: Master and commander: the far side of the world

Regi: Peter Weir

Äventyr

2003

Det här är berättelsen om Kapten Jack Aubrey (Russel Crowe) eller Lucky Jack som han också kallas. Hans skepp blir anfallet av en större och snabbare fransk fregatt och då det råder krig mellan Frankrike och England måste motståndet krossas till varje pris. Lucky Jack är en erfaren kapten som är älskad av sin besättning. Tillsammans börjar de jaga den franska fregatten till världens ände om så skulle vara.

Samtidigt får vi följa vänskapen mellan kaptenen och hans vän doktorn som gång på gång ifrågasätter beslut och ventilerar sina egna åsikter. Men trots att vänskapen dem emellan består så finns det något större som vajar i bakgrunden… Plikten är viktigast utav allt! Eller är den det egentligen?

Till en början känner man inte riktigt att man verkligen befinner sig ombord på en båt. Miljön känns aningen främmande och nästan lite surrealistisk. Efterhand så vänjer man sig dock vid detta och man sjunker djupare och djupare in i handlingen. Märkligt nog så tycks stämningen av båt stärkas längre in i filmen, detta kanske för att Peter Weir är konsekvent och inte svävar ut från konceptet.

Skådisarna gör alla makalösa prestationer ledda av Peter Weir bakom kameran. Nu tillhör jag inte dem som har sett mängder av hans filmer men jag vågar trots det påstå att man ganska tydligt känner igen hans stil här. Karaktärsutvecklingen är strålande och man lär verkligen känna personerna ombord. Bra gjort alltså!

Manuset skulle egentligen kunnat ha varit skrivet för Star Trek och Russel Crowe spelat Kapten James T. Kirk. Mycket känns tydligt igen från denna kultserie och framförallt relationen mellan kaptenen och doktorn skulle kunna vara hämtad därifrån. För mig är inte detta något negativt då jag verkligen gillar den gamla serien men det kanske vore skojigare om det hade känts nytt och fräscht!

Detta är heller inte den enda referensen man hittar. För de som är bekanta med Samuel Taylor Coleridge’s Poem från slutet av 1700-talet, Rime of the ancient mariner, finns ytterligare ett par referenser. Kanske inte så tydliga med de finns där trots allt.

Recension: Luther the Geek - 1990

Luther the Geek

Regi: Carlton J. Albright

1990

Horror

När Luther var barn såg han en man i bur bita halsen av en höna och dricka blodet. Nu flera år senare ska han släppas ut från mentalsjukhuset och återanpassas in i samhället. Genast börjar han sin nyfunna frihet med att ta livet av inte ont anande människor. Han följer efter en kvinna till hennes hus och håller sen henne fången där och när kvinnans dotter och dennes pojkvän dessutom anländer måste Luther försvara sig på det enda sätt han känner till, han måste döda…

Ibland, inte allt för ofta, lyckas man få tag i en film som faktiskt är bättre än förväntat. Det händer ganska sällan men när det väl händer belönas man med en hel del personlig tillfredställelse. Luther the Geek är en sån film. Spänningen hålls på en bra nivå och det blir aldrig sådär fjantigt att se Luther döda som det allt för ofta blir i filmer av det här slaget.

I början känns skådespeleriet omotiverat och aningen töntigt men det går strax över när filmen har kommit gång och Luther påbörjar sina härjningar. Han dödar sina offer med hjälp av sina ståltänder eller genom det sätt som just för tillfället råkar ligga närmast till hands. Men det finns mer substans kring den här mördaren än bara mord, han dödar inte urskiljningslöst och hans motiv är inte glasklara.

Filmens offer, om man nu ska kalla dem för det, är till en början inte alls lika stereotypiska som de brukar vara och kan t.ex. frambringa ljud trots att de har en munkavle för munnen. Det gör att filmen får en mer realistisk känsla än genomsnittsfilmen i genren, men i nästa stund förundras man över hur korkade karaktärerna är och illusionen spricker även denna gång.

Luther själv är konsekvent framställd och Edward Terry gör ett strålande jobb med den kycklingkacklande galningen. Det enerverande kacklandet kan göra vem som helst vansinnig och det förhöjer filmens atmosfär betydligt. Ofta med hjälp av den smått irriterande musiken som på något konstigt sätt passar in.

Recension: Lurking Fear

Lurking Fear

Regi: C. Courtney Joyner

1994

Horror

Den lilla staden Lefferts Corner har under decennier plågats av omänskliga varelser. Få människor finns kvar i staden men bland dem som ännu dröjer sig kvar och som bekämpar den onda som gömmer sig under kyrkogården finns bland annat; en präst, en läkare och en gravid kvinna. De har barrikaderat sig inne i kyrkan och t.o.m. spikat för ett stort hål i golvet med plankor och brädor. Samtidigt följer John Martense en karta som tydligen ska leda till familjeskatten och ska finnas någonstans på kyrkogården. I hans fotspår följer några skurkar som också vill lägga vantarna på skatten. Oundvikligen stöter alla dessa grupper ihop och de groteska varelserna väntar bara på rätt tillfälle att sätta in sin slutstöt på.

Ytterliggare en film som aldrig borde ha gjorts. Poängen med filmen är väl, så vitt jag förstår, att visa de deformerade monstrerna i en så dålig dager som möjligt.

Något som slår en efter filmen är att man fortfarande inte har full koll på vad filmen egentligen handlade om, något som inte kan vara ett bra tecken. I ett fall där en komplicerad historia ska vävas tillsammans och själva syftet är att konfundera tittaren kan jag mycket väl förstå poängen med detta, men i en sån här simpel produktion är det alltså endast ett tecken på filmens misslyckande.

Redan i filmens första scen slås man av de usla skådespelarna, som faktiskt bättrar sig ju längre filmen går - det ska erkännas. Eller också dör de av en efter en och ersätts med skickligare kollegor. Jag tror i mångt och mycket att detta beror på regissörens undermåliga yrkesskicklighet då även erkänt duktiga skådisar inte gör sig själv full rättvisa. Namn som Ashley Laurence som kanske är mest känd för sin roll som Kirsty i Hellraiser-serien kan mycket bättre än så här. Men framförallt klarar Jeffrey Combs (Re-animator, The Frighteners, Castle Freak, Fortress etc. etc.) av betydligt mera än så här. Det känns visserligen som om han går på tomgång och inget riktigt bryr sig om vad han gör och kanske tyckte varken han eller de andra skådespelarna att de hade speciellt intressant material att jobba med.

Filmen bygger på en berättelse av H.P.  Lovecraft och såna filmer brukar vara ypperligt intressanta, åtminstone tycker jag det. Hans historier har ofta det där lilla extra som gör att man får en extra touch på produktionen. Andra filmer byggda på denne mans berättelser är t.ex. nämnda Re-Animator och From Beyond. Tycker du förresten att det finns likheter mellan Lurking Fear och Hemaglobin, (eller Bleeders som den också kallas) med bland andra Rutger Hauer är det inte så konstigt, det är nämligen samma novell som ligger i grunden.

Sminkjobben som är väldigt viktiga i monsterfilm av det här slaget är i det närmast helt misslyckade. Det som borde vara skrämmande ser endast löjligt och skrattretande ut. Nu tror jag inte att filmen har fått ett speciellt stort uppsving om dessa saker hade varit i ordning, men det hade sannerligen inte blivit sämre.

Finns det överhuvudtaget någon vits med att se filmen, så ska det vara för en få se Jeffrey Combs i helskägg…