Recension: House on the Edge of the Park - 1980

House on the Edge of the Park

Regi: Ruggero Deodato

1980

Horror

Alex (David Hess) och den aningen sinnesslöa kompisen Ricky (Giovanni Lombardo Radice) är bilmekaniker som mer eller mindre forcerar sig in på en privat fest, efter att ha hjälpt ett par från den rika överklassen att åtgärda ett enklare fel på bilen. Till en början går allt relativt städat till med efterhand som tiden går brister det mer och mer för Alex som tycker att överklassmänniskorna driver med dem och roar sig på deras bekostnad. Detta gör man inte ostraffat och med hjälp av sin skarpslipade rakkniv tar han befälet över människorna, nu är det deras tur att roa sig genom att förnedra, våldta och terrorisera sällskapet.

Det här är väl egentligen bara en i raden av filmer som på ett eller annat sätt borde stå i tacksamhatsskuld till Wes Cravens: Last House on the Left från 1972. För det första är ju själva titeln en omedelbar koppling till föregångaren, med tanke på att båda dessutom behandlar sadistisk terror och rape/revenge teman. För det andra stoltserar den här faktiskt med samma skådis i huvudrollen – David Hess och jag vill påstå att det faktiskt var tack vara denna repriserande roll som han befäste sin kultstatus och för alltid kommer att vara förknippad med de starkaste gestaltningarna av terroriserande våldsverkare på vita duken.

Men trots ovanstående likheter är det också mycket som skiljer de båda filmerna åt. House on the Edge of the Park är en mycket smartare film. Det finns flera underliggande nyanseringar som inte är helt olika den klasstillhörighetsproblematik som också präglar Night Train Murders. Vem som egentligen förnedrar vem är inte alltid helt självklart och denna typ av djupare kvalitéer förhöjer helt klart upplevelsen. Det finns en helt annan progressiv typ av berättarteknik, som lämnar tittaren lite undrande över vilket håll handlingen ska tas oss härnäst och att terrorn eskalerar till ett crescendo har sällan varit sannare än här. Stämningen utvecklas och tar oss steglöst till nya höjder.

Estetiken är erotiskt laddad och det säger jag inte bara för att filmen innehåller en hel del nakna scener. Självklart bidrar de vackra kvinnokropparna till detta men anledningen ligger nog närmare i den ömsesidiga och eggande lek en del av karaktärerna medverkar i. Brudarna är vackra, snyggt sminkade och inte rädda för att visa upp sin kropp för kameran.

Egentligen är det märkligt att Ruggero Deodato inte är mer ansedd än vad han faktiskt är i filmkretsar. Jag menar, självklart vet varenda kultfilmsnarkoman vem det är och att han skrivit in sitt namn i filmhistorien i och med rullar som den här och Cannibal Holocaust är ställt bortom allt tvivel, men han tycks ändå aldrig räknas till de allra största. Nämner man namn som Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava glöms han bort trots att han allt som oftast varit väldigt framgångsrik oavsett vilken subgenre han gett sig på. Det finns ofta en extra dimension i hans filmer som gör dem extra sevärda även om jag upplever att han kanske faktiskt tagit till en twist för mycket den här gången. Det är egentligen ett minimalt problem, knappt mödan värd att nämnas, och filmen är fortfarande snudd på genialisk, men den enda lilla detaljen som gör att det här inte blir det oklanderliga mästerverk det egentligen är!

Recension: Hell Ride - 2008

Hell Ride

Regi: Larry Bishop

2008

Action

Motorcykelgängen Victors och 666 ligger i konflikt med varandra. De letar bägge efter samma skatt som under mystiska omständigheter försvann för många år sedan och drar sig inte för att döda varandra på de mest sadistiska och baksluga sätt som står till buds. Allt för att komma över de nycklar som behövs för att öppna skattkistan om man någonsin kommer att finna den.

Det här är en film där handlingen absolut inte står i centrum och den är faktiskt ganska ointressant emellan varven. Det som snarare är av intresse är utförandet då man måste erkänna att det är av en mycket stilistisk natur. Det är grindhousekänsla så in i norden och de klatschiga machoreplikerna avlöser varandra hur titt och tätt som helst emellanåt känns det som. Något man inte heller har snålat på är sexuella anspelningar, eller anspelningar förresten, det är ganska tydliga dialogväxlingar om hur kättjan driver kvinnorna till vansinnighetens gräns ganska ofta faktiskt. De tycks finna en stor tillfredsställelse i att hetsa killarna med sina sexiga bakdelar eller bara bröst i alla tänkbara situationer men att männen är kåta svin som bara vill sätta på tjejerna är inte lika påtagligt faktiskt. På det hela taget blir detta lite tjatigt och faktiskt lite irriterande då jag menar att det är att underskatta tittaren en smula. Visst kan det ha sin charm, men det kan gå till överdrift också.

                     

Vidare är filmen en smula fragmenterad och omslaget lockar, som är brukligt numera, med Quentin Tarantinos namn. Han listas som exekutiv producent och inget annat men jag vill nog påstå att det är ganska stora vibbar av hans filmskapade tvärs igenom filmen. Det vill säga om man tar det på rätt sätt, mycket av filmen går mer ut på att presentera de olika rollkaraktärerna än att bygga någon vidare handling eller spänning. Man tar ingredienser som redan gjorts otaliga gånger på vita duken (och i synnerhet under grindhouse-eran) och trycker in dem tätt tillsammans och hoppas på ett gott resultat.

Skådespelarmässigt bjuder filmen på ett antal relativt stora namn, vilket kan vara en orsak att se filmen. Vi har till exempel både Dennis Hopper, som genom sin medverkan nästan på automatik innebär en referens till motorcykelfilmen nummer ett – Easy Rider, och David Carradine som får räknas till de allra största. Men även Michael Madsen, som visserligen känns oerhört förutsägbar i sin roll, och Vinnie Jones är självklart stabila i sina roller. Överlag är det lite för stereotypiskt, lite för skarpt kontrast mellan svart och vitt, rätt och fel eller yta och innehåll för min smak.

Lite för tramsigt, lite för förutsägbart och alldeles för mycket inspiration av Tarantino för min smak, men de som gillar hans filmer torde även finna ett intresse här. Inte för att den kanske håller samma filmtekniska klass, som Tarantinos filmer trots allt gör oavsett om man tycker om dem eller inte, utan snarare för att den kanske inte tar sig själv på fullt så blodigt allvar som jag kanske gett sken av på grund av min besvikelse och att den faktiskt i några scener är ganska roligt och underhållande – även om detta inte med nödvändighet är meningen på det löjeväckande sätt som jag nu avser.

Recension: Faces in the Crowd - 2011

Faces in the Crowd

Regi: Julien Magnat

Drama/Thriller

2011

Anna blir av en slump vittne till ett brutalt mord. Det är den notoriske och ökände seriemördare som enligt pressen går under namnet Tårdryparjack eftersom han verkar gråta över sina offer. I samband med det hon ser röjer hon sig själv och mördaren kommer efter henne. Hon lyckas dock undkomma med livet i behåll trots att hon faller högt uppifrån och dessutom får sig en rejäl smäll i huvudet innan hon landar. När hon vaknar efter att ha legat i koma i några dagar känner hon inte längre igen några ansikten, inte dem på sina bästa vänner eller den man hon bor tillsammans med. Vad värre är, hon känner heller inte igen mördaren! Han kan vara vem som helst i hennes omgivning, vem som helst i folkmassan och dessutom komma henne riktigt riktigt nära inpå livet innan han gör sitt nästa drag.

Jag har hört talas om diagnosen prosopagnosi tidigare men aldrig konnat sätta något namn på det förrän nu. En vanligare benämning är förstås ansiktsblindhet, det vill säga oförmågan att känna igen ansikten. I just det här fallet tar det sig verkligen extrema former och Anna känner inte igen någon alls, inte ens sig själv. Som mördarthriller betraktat öppnar detta förstås många intressanta möjligheter till berättande och man utnyttjar ett par av dem. Jag hade gärna sett att man hade tagit steget ytterligare längre och visualiserat ännu tydligare det som Anna ser, eller rättare sagt inte ser. Som det är nu går det ändå åt mängder av skådespelare för samma roll. Vi får nämligen sen en hel del från hennes synvinkel!

Skådespelarna är det verkligen inget fel på, varken huvudskådespelarna som vi oftast ser eller de som tar över i de ögonblick Anna ser ett nytt ansikte. Det finns några fantastiska scener där Anna inte heller känner igen sig själv när hon står framför spegeln som verkligen står ut. Men det blir till slut ganska upprepande! Jag gillar Milla Jovovich och vad hon gör med rollen, det är frustration ut i fingerspetsarna men trots allt blir det lite segt. Antingen är det lite för mycket drama och fokus på hennes ovanliga diagnos eller så blir det lite för lite thriller som ändå är det som ger filmen spänning. Jag vet inte vad det är men det är lite för långsamt tempo och jag kommer på mig själv med att bli en smula rastlös framför TV:n.

Dock måste jag hävda att själva slutscenerna faktiskt är att betrakta som smått fantastiska. Hur ofta har man inte sett en halvtaskig film som trots allt har haft intressanta premisser förstöras totalt i slutet? Här är det nästan tvärtom även om jag inte skulle vilja benämna filmen som halvtaskig överhuvudtaget, slutet är riktigt bra och tillför faktiskt något till filmen, höjer upp den en bit så att säga. Det blir en komplett historia och inte bara ett sätt att avsluta det hela på ett så lyckligt och fridfullt sätt som möjligt. Jag säger inte att det är ett olyckligt slut för det är det verkligen inte men det är ett slut som filmen verkligen förtjänar!

6/10