Enter the Void - 2009 - av regissören till Irréversible

Enter the Void

Regi: Gaspar Noé

2009

Drama

Oscar tar droger, men han är, enligt egen utsago, ingen jävla knarkare! Den ena saken leder till den andra och det bär sig inte bättre än att han till slut dör. Han blir helt enkelt skjuten av polisen. Men även om han är död är han inte borta. Hans själ flyter över staden och tar del av allt som händer. Ett löfte om att skydda sin syster till varje pris finns kvar och gör kanske att han inte riktigt kan finna ro, inte ens när han blir kremerad. Den värld som nu finns för Oscar är en helt annan än den han levde i.

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här filmen och under förtexterna, som blinkar förbi riktigt intensivt, trodde jag verkligen att jag skulle få se en film bortom allt annat. En film som verkligen tog ut svängarna när det gällde visuellt skapande. Men på nåt sätt så blir det aldrig riktigt något av det. Gaspar Noé lyckas aldrig riktigt göra det intressant. Ingenting verkar egentligen ha någon betydelse för handlingen och den handling som finns känns bara som en ursäkt för att kunna flippa ut i långdragna kameraåkningar. Detta gör förstås att det blir en tekniskt fulländad film men utan nerv. Jag känner inget större intresse och engagemang någon gång egentligen.

Allting känns väldigt löst sammanhållet och det är väl hela tanken också kanske. Och visst kan det finnas en poäng med att låta publiken lägga ihop filmens pussel efter eget huvud och skapa sig en egen personlig bild av den som inte behöver stämma överrens men någon annans vision överhuvudtaget. Jag brukar själv gilla sådana filmer men här blir det bara lite för mycket. Det känns oerhört pretentiöst och inte alls i närheten av det som förblir referensverket när det gäller Gaspar Noé för mig, nämligen Irreverible.

Ska man penetrera filmen lite grand så ser jag den som en existemsiell kommantar på något sätt. Det är centralt i handlingen vad som egentligen är livet efter detta, om det nu finns något liv efter detta. Oscar har nyligen börjat intressera sig för en Buddistisk bok när han dör och det är kanske just detta som är filmens huvudsakliga filosofi. Inte nödvändigtvis en Buddistisk livsåskådning men i alla fall ett sorts tankemönster om vad som verkligen händer efter döden. Är reinkarnation svaret på frågan?

Det är en film som tar på krafterna att se. Inte på grund av några speciellt starka scener utan just för att den är så intetsägande. Men efter två timmar händer det något som lyfter intresset och jag vet inte riktigt varför. Det känns bara som att filmen nu sätter igång på riktigt. Jag antar att det är Oscar som försvinner längre och längre in i tomheten vilket gör filmen mer och mer intensiv. Det är ingen konventionell avslutning men liksom Irreverisble finns det scener som kanske först inte visar sig vara speciellt intressanta men som sedan får en oerhörd inverkan på händelseförloppet.

Recension: Earthquake - 1974

Earthquake

Regi: Mark Robson

1974

Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Recension: Friday The 13th part 3 - 1982

Friday The 13^th part 3

Regi: Steve Miner

1982

Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Chris och hennes vänner är på väg till hennes föräldrars sommarstuga som ligger i Higgins Haven bara en bit från Camp Crystal Lake. På vägen dit kör de förbi ett hus där det står en ambulans som är där för att hämta två kroppar som har blivit mördade. Bara en sådan sak borde göra så man vänder om och åker någon annanstans men inte dessa ungdomar, de är fast beslutna att ha roligt, festa, dansa, ha sex och röka joint. Det verkar vara livets jargong för alla. Deras ide var kanske bra men slutresultatet blir inte som de tänkt sig, en efter en går de mot en säker död. 

Då var det dags för den tredje delen i serien och här får vi följa med till ett nytt ställe som ligger en bit från det berömda slaktarlägret. Ingen tänker på att det skulle kunna hända dem någonting, utan de åker dit glada och lyckliga över att de får spendera tid med varandra. Allt hade väl varit strålande om det inte hade varit för Jason som finns bakom buskarna och studerar varje steg de tar.

Skådespeleriet i denna del var helt okej, det finns inte direkt någon som har blivit något stort inom skådespeleriet efter denna film, möjligen att det skulle vara Steve Susskind som i alla fall har fortsatt sin karriär men inte med så lysande framgångar precis.

Här får vi verkligen tacka manusförfattaren till att han fick snilleblixten att ha med rollkaraktären Shelly med sina skräckskämt och på så sätt fick Jason den berömda hockeymasken som han klär så fint i. Han ser genast mycket grymmare ut med den på sig än den där löjliga tygpåsen.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

Jag tycker också att morden börjar bli riktigt coola och uppfinningsrika och inte så enformiga som de har varit i de tidigare delarna. Det som är kul med denna del är att rollkaraktären Chris har varit i kontakt med Jason tidigare och undkommit honom, ska hon lyckas undkomma honom en gång till eller blir hon köttad hon också. Man märker också att Jason har förståndet kvar fortfarande, för han känner igen att han har mött Chris tidigare och vid ett tillfälle syns det verkligen då han lyfter på masken och hon säger ”det är du”.

Har du inte sett serien så börja med den nu, helst i rätt ordning det brukar bli bäst så, men det funkar säkert på annat sätt också, men se den bara säger jag, annars missar du något bra.