Recension: Dead Set - 2008

Dead Set

Creator: Charlie Brooker

2008

Horror

Under inspelningen av den senaste säsongen av Big Brother händer något som ingen kunnat förutse. Utanför det igenbommande huset bryter nämligen en okänd epidemi ut, det börjar lugnt och försiktigt men slutar med att befolkningen en efter en blir blodtörstiga zombies som attackerar de som fortfarande lever för köttets skull. Plötsligt blir Big Brother-huset det säkraste stället att vara och de deltagande bland de sista som överlever attackerna. Men för att överleva måste de nu samarbeta närmare än vad de någonsin gjort förut, in kommer också Kelly, som till vardags jobbar bakom kulisserna, hon besitter kunskap de verkligen behöver för att överleva, hon har sett hur det ser ut utanför huset. Nu måste de barrikadera sig, men först måste de skaffa proviant…

Det finns väl en del filmatiseringar av instängda miljöer i bästa Big Brother anda sedan tidigare, men det här är, mig veterligen, den första gången som det är riktigt uttalat och dessutom första gången man blandar in zombies och gör hela idén med Big Brother så verklighetstrogen.

Nu är jag inte familjär med den brittiska varianten av Big Brother, men för mig är det inte särskilt svårt att ”översätta” det till den svenska motsvarigheten. Jag kan verkligen se Adam Alsing framför mig, även om han nu senast inte längre var programledare för dokusåpan, när jag ser programledaren. Deltagarna är också härligt stereotypiska och de är inte särskilt svårt att byta ut mot lämpliga motsvarigheter från Sverige, eller Norge för den delen. Hur skulle Carolina Gynning, Linda Rosing och Elita Löfblad reagera på en liknande situation?

Men det roliga med det här är att det faktiskt inte rör sig om en regelrätt film. Nej, det här är faktiskt en serie i fem avsnitt. Varje del är inte speciellt lång, runt tjugo till tjugofem minuter om man undantag första episoden som kanske är dubbelt så lång. Jag tror att detta är ett riktigt bra format att berätta i historien i. Själv sträcksåg jag den, men jag tror den förlorar lite av sin charm på det sättet. Den är inte tillräckligt gripande för att fängsla under en längre tid, men helt klart tillräckligt underhållande för att fungera under kortade halvtimmespass.

Skådespeleriet fungerar riktigt bra tycker jag, och det kanske till viss del beror på att man speglar en realityshow. Det blir visserligen lite metafilm över det, men det märks oftast inte. Trovärdigheten är hög och även om detta innebär att man stör sig på en eller annan deltagare, eller för den delen någon ego-producent som lyckats överleva genom att offra andra, så är det en del av den verklighet de medverkande tvingas leva i. Att avgöra vem som ska leva och vem som ska dö för att gruppen ska ha störst chans att överleva kan sannerligen inte vara det lättaste.

Nåja, för den som vill se något annorlunda rekommenderar jag helt klart den här. Det är zombiehistoria med ett lite annat stuk än man är van vid, men om du inte tål lite fart och fläkt ska du förmodligen hoppa över den, här är det inte frågan om hasande och släpande zombies inte. Och inte att helvetet råkar vara fullt heller, det ges helt enkelt ingen särskild förklaring, saker och ting bara händer och så är det med det…

Recension: Sandsharks – 2011

Hur mycket jag än tycker om innovativa historier när det gäller djurskräckfilmer blir det här helt enkelt för mycket! Det är inte det att hajarna simmar runt i sanden som är det värsta, det kan jag leva med. Det är visserligen abnormalt absurt men att bara komma på tanken är på något sätt beundransvärt.

Det är utförandet som är bedrövligt. Ingenstans visar filmen sig vara seriöst menad men den håller heller inte den självdistans som den skulle behöva för att bli rolig. Man kan visserligen inte låta bli att skratta åt eländet men det handlar mer om en irriterande inställningen än en lustigt och underhållande kalkonhumor. Skådespelarna är urusla, handlingen är stulen från Jaws (vilken överraskning) även om man uppenbarligen gör en poäng av att veta om detta och faktiskt inte förneka det på något sätt.

Vill man tvunget se allt ska man självklart se denna också, men säg inte att jag inte har utfärdat en varning!

2/10

Recension: Death Spa - 1988

Death Spa

Aka: Witch Bitch

Regi: Michael Fischa

1988

Horror

Michaels hälsoklubb är belägrad av en massa fasansfulla mord som innefattar mördarbastu och andra ohyggliga anordningar. Michaels fru har tagit självmord ett år innan och hennes bror David (Merritt Butrick) anser att det är Michaels fel. Michael (William Bumiller) måste stoppa blodsutgjutelsen innan han förlorar alla sina kunder. Kommer han att hinna innan det är för sent?

Synopsis skriven av: Linda Snöberg

Hur seriös kan man vänta sig att en film i gymmiljö ska vara? Jag menar det är ju upplagt för massor av klichéer med nakna brudar och stora bröst. Man behöver heller inte vänta särskilt länge innan den första nakna bruden förolyckas i en ångbastu. I ärlighetens namn ska det naturligtvis sägas att det säkerligen finns en och annan godbit för tjejerna att titta på bland trikåerna också, även om jag personligen tycker att töntarna och nördarna tar störst plats bland killarna.

Vi får snabbt lära oss att hela hälsokomplexets funktioner sköts av ett avancerat datasystem, som programmeras av ägarens före detta svåger och filmen verkar faktiskt seriöst menad. Det är ingen positiv egenskap på det här stadiet och backas heller inte upp av skådespelarprestationer eller manus. Morden känns lite fåniga även om de sker på innovativa sätt i annorlunda miljöer. Med de inte sagt att de är dåligt utförda rent effektmässigt. Jag skulle snarare säga att de ligger på den nivå man kan förvänta sig av en film av det här slaget.

För övrigt försöker man misstänkliggöra de man kommer åt så att tittaren inte ska vara säker på om det handlar om en spökhistoria, där Michaels bortgångna fru ligger bakom eller om det helt enkelt handlar om ekonomiska och/eller utpressningssyften angående klubbens ägande. Kanske är det hämndbegär från den avlidna fruns tvillingbror som är lösningen på mysteriet?

Hur som helst tycker jag man kan lämna detta därhän och i stället koncentrera sig på morden. Personligen tycker jag att filmen blir bättre allt eftersom när dödsfrekvensen ökar och allt blodigare och brutalare tillvägagångssätt visualiseras på TV-skärmen. Om det är en konsekvens av den tristess man känner i filmens första halva eller inte vill jag dock låta vara osagt.

Allt som allt kan jag dock inte rekommendera den här filmen, den har allt för många kalkontendenser för min smak. Dock kan ju sådana göra en film sevärd också!