Recension: Dead Silence - 2007

Dead Silence

Regi: James Wan

2007

Horror

Den lokala legenden i den lilla staden Ravens Fair handlar om en buktalare som fortfarande är närvarande många år efter sin död. Man tror också verkligen på att det är hon som ligger bakom en mängd mystiska dödsfall, på i och utanför staden, genom årens lopp. Jamie (Ryan Kwanten) som lyckats komma därifrån får en dag ett paket levererat utanför dörren, ingen avsändare finns att finna på paketet som innehåller en buktalardocka vid namn Billy. Genast minns han de gamla legenderna och det skrämmande godnattsagor han hörde som barn, det dröjer heller inte länge innan hans fru dör en våldsam död och han själv anklagas för mordet. Det finns bara en sak att göra, konfrontera sin rädsla, återvända till sin födelsestad och söka efter svaren…

En på många sätt ganska bra och effektiv film, den är faktiskt mycket spännande en stor del av tiden och det märks att unge James Wan, som kanske är mest känd för att ha gjort Saw, behärskar så stora delar av filmskapandets konst, trots sin ringa ålder. Man kan hitta referenser till både gamla klassiker från femtiotalet samt mer stämningsfulla verk av till exempel Mario Bava gömda i filmen. Så förskräckligt gömda kanske de inte är förstås, snarare är de ganska ytliga och är man någorlunda bevandrad i genren upptäcker man en hel redan vid första anblicken.

Detta hindrar ju förstås inte att det är effektivt och att man lyckats göra den där buktalardockan synnerligen skrämmande, jag tror det framförallt är för att man lyckats så bra med ögonen. Den ser lite diabolisk ut och man känner att man inte riktigt vet när det ska börja leva igen, synnerligen suggestivt berättat. Man kan heller inte klaga på det visuella, skuggor och ljussättning är i absolut toppklass medan man under stundom kan gnälla lite på lite livlöst skådespeleri och oinspirerad regi som känns lite slarvig emellanåt. Inget som stör helheten så otroligt mycket i och för sig, men jag tyckte det var tillräckligt för att vara nödvändigt att nämna.

Akilleshälen är sålunda manuset, även om själva historien även den visar potential. Den känns lite slarvig hoptejpad på sina ställen och det känns som man inte riktigt tänkt igenom alla lösa ändar som bildas efter hand, ändamålet helgar inte medlet i det har fallet och det här drar tyvärr ned filmen från att ha kunnat blivit riktigt riktigt bra till de medelmåttigas stora skara.

Ska man drista sig till att jämföra med något får jag nog störst vibbar av Darkness Falls, som jag dock tycker fått oförtjänt dåligt rykte från många håll. Jag tycker mig också se en viss inspiration hämtar från The Woman in Black (1989) och de allra effektivaste skrämselscenerna påminner mig faktiskt mest om denna fantastiska film.

Avslutningsvis spår jag en ljus framtid för James Wan, kan han bara lära sig att jobba med ordentligt välskrivna manus tror jag han kan gå hur långt som helst. Han har ju framtiden för sig och borde kunna leverera åtminstone ett par framtida klassiker under sin karriär. Den som lever får se, men jag tänker i alla fall följa hans filmande framöver med stort intresse!

Recension: The Thing – 2011

När jag först hörde talas om att den här filmen skulle bli verklighet var jag förundrad över varför någon överhuvudtaget var intresserad av att göra om den. Sen insåg jag att det faktiskt inte alls är en nyinspelning av John Carpenters 80-tal rulle (som även den har en föregångare). Den utspelar sig nämligen före det som händer i John Carpenters film, den film som de flesta skräckfilmsälskare verkar kalla för mästerverk. Själv är jag osäker på om jag vågar se om den. Ibland är det bäst att låta det förflutna vara det förflutna istället för att rota i gamla minnen.

Således börjar den här filmen med norsk dialog, det var ju norrmännen som först upptäckte ”saken” i isen. När man sedan blandar in amerikaner i undersökningarna förändras också språket. En och annan replik på norska dröjer sig kvar och jag gillar det. Det är skönt att man har varit ambitiös nog att behålla norskan som en större ingrediens än bara en touch i inledningen. Det bidrar också till ökad realism.

Tyvärr är filmen ganska själslös. Den är inte vidare spännande och det beror säkert delvis på att man redan vet vad som kommer att hända. Även om det inte känns som att man har kopierat eller stulit någonting är det ändå mycket som känns igen. Den lilla extra nerven saknas helt enkelt.

Varelsen är mera i bild än vad jag minns från 80-talsfilmen. Det är inte odelat positivt eller negativt heller för den delen. Ibland ser det riktigt bra ut medan det ibland tar sig rena löjeväckande uttryck. För MTV-generationen fungerar säkert den här filmen alldeles utmärkt. Den är välgjord och den är till synes ganska tät i sitt innehåll, rent av mystisk om man inte hade sina förkunskaper. Men för filmfreaks är det väl inget att hänga i granen. En ganska ordinär film som inte bjuder på något utöver det vanliga.

6/10

War Horse - 2011 - Trohet mellan människa och häst!

War Horse

Regi: Steven Spielberg

2011

Drama/Krig

Albert älskar sin häst – Joey. Egentligen är det förstås inte hans häst utan en som hans envisa pappa ropat in på auktion bara för att byns rikaste inte ska få honom. Hur som helst är det Albert som tränar honom, lär honom att plöja och göra allt möjligt annat som alla säger är bortkastad tid. De blir helt enkelt bästa vänner och visar att inget är omöjligt. Detta är i alla fall sanningen tills den dag kriget kommer och Joey säljs till armén. Albert svär Joey evig trohet och lovar att söka upp honom igen oavsett vilka hinder som ställs dem emellan. De går skilda vägar men varthän hästen Joey finns väcker han starka känslor och har förmågan att locka fram det bästa i människorna.

När det gäller mer obskyra rullar brukar man lite slarvigt säga att ”filmen inte är för alla” och liknande. Men faktum är att inte heller en så här stor Hollywoodproduktion tilltalar alla! Den som är fanatiskt inne på europeiska kultfilmer från 70-talet lär till exempel inte vara intresserad av den här. Nu undrar ni varför jag låter den här recensionen ta den här vändningen? Jo, det är nämligen så att jag inte var särskilt förtjust i den men jag kan inte helt enkelt inte med att ge den ett lågt betyg utan att konstatera varför jag gör det. För naturligtvis är det en välgjord film, det finns inte mycket i miljöerna och skådespelarprestationerna som är värt att ändra på och produktionsvärdena är förstås höga.

Det som stör mig och det jag har svårt att ta till mig är att den är så överdrivet sötsliskig. Allting är så fint och tillrättalagt och alla som stöter på hästen är alltför älskvärda. Det betyder inte att krigsmiljöerna på något sätt är fåniga eller orealistiska. Skyttegravsdramatiken känns oerhört äkta och faktiskt lite skrämmande. Men bara lite, för det är även här allt för uppenbart att det handlar om film, att det finns en skapad dramaturgi snarare än ett naturligt flöde av händelser. Där fick jag nog till det, det är i alla fall delvis det jag har problem med. Det känns forcerat hela vägen och det påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska kunna njuta av produktionen.

För mig blir det tråkigt när man så pass medveten försöker att trycka på mig känslor som det är meningen att jag ska känna. Men visst finns det scener som jag verkligen gillar. Till exempel finns det en där Joey först fastnat i taggtråd, en mycket tragisk scen där man nästan kan känna hästens smärta. Det visar sig sedan att Joey har fastnat mellan tyska och brittiska skyttegravarna, vilket i sin tur innebär att soldaterna kan lägga sin fiendskap åt sidan för ett ögonblick. Det är en rörande scen som trots allt lockar fram en känsloanstormning.

Överraskningar finns det få i filmen, känslan att allting kommer att lyckas på ett eller annat sätt försvinner aldrig. Det gör att spänningen försvinner och det är fullständigt uppenbart hur det hela kommer att sluta. Jag skulle inte ens betrakta det som en spoiler att avslöja det här, men jag låter trots allt bli.

4/10

Bilder: ©DreamWorks II Distribution Co., LLC.