Recension: Chainsaw Cheerleaders - 2008

Chainsaw Cheerleaders

Regi: Donald Farmer

2008

Horror

För femhundra år sedan levde en häxa som i sina sista levande ögonblick passade på att uttala en förbannelse. Femhundra år senare, i nutid, blir hon återuppväckt av några hängivna satanister som öppnar det tidsfönster hon behöver för att fly den annalkande brasan. Lika ond som alltid tar hon ingen som helst hänsyn till vilken tidsålder hon råkar befinna sig i utan spiller ingen tid innan hon påbörjar sina nya missgärningar. I hennes väg står Dawn, som tvångsintagits till cheerleader-linjen på collage för att kunna hantera sitt humör, och tre andra stereotypiska blondiner. Just det ja… de har ju motorsågarna med sig också!

Som komplement till ovanstående beskrivning tänkte jag börja med att beskriva mina intryck med hjälp av några enkla stödord:

Tillbakablick,

Usla Skådisar,

En Häxa,           

En sista Förbannelse,

80-tals Känsla,

pretentiöst,

komik,

förlösande,

glimten i ögat,

Blondiner,

ironi,

satir,

Smaklöst,

Nakna bröst,

kalkonvärde,

Nakna stora bröst,

Demon,

uselt sminkjobb,

korsade motorsågar,

slutstrid.

Det beskriver mina känslor ganska bra tycker jag men nu ska jag försöka gå in lite mer i detalj på vad jag menar.

Den initiala tillbakablicken är naturligtvis väsentlig för filmens handling då hela plotten egentligen skapas där. Tyvärr är det ju ingalunda något nytt med en häxa som uttalar någon form av förbannelse just i det ögonblick hon ska till att brännas eller liknande men det funkar och även om det inte är någon Black Sunday som utspelar sig framför ögonen. Redan innan tankarna föll på denna mästerliga rulle av Mario Bava hade jag förresten redan tyckt mig känna igen konturen av något djur eller någon växt eller för den delen någon hybrid däremellan från Day of the Triffids. Nu tror jag i och för sig inte att det är frågan om någon hommage till den filmen men formen är onekligen ganska lik.

Väl tillbaka i vår egen tid tycker jag mig återfinna samma känsla som i de småusla filmerna jag själv brukade hyra på 80-talet. Jag har ingen specifik titel i bakhuvudet utan det är mer en övergripande känsla av halvseriös skräckis som verkar vilja mer än vad den klarar av. Det är på gränsen till alldeles för pretentiös men ett paradoxalt soundtrack räddar i sista sekund filmen från att ta sig själv på ett alldeles för stort allvar. Man kan säga att den andra fasen, och den klart mest underhållande delen av filmen inleds med detta.

Något som jag inte gillar är när man inte visar tillbördlig respekt för de döda och även om Anna Nicole Smith inte tillhör någon av mina favoriter eller förebilder tycker jag inte om att man nämner hennes namn på det sätt som man gör. Man hade kunnat lösa det på ett betydligt smakfullare sätt, men nu är jag kanske inne på petitesser… Nåja, den andra fasen av filmen innehåller rikligt med kalkonhumor, det är stereotypiska karaktärer och större glimt i ögat än vad man lyckats åstadkomma här finns nog inte. Allt det pretentiösa är som bortblåst och filmen tar sig inte ett smack på allvar.

Det finns också gott om både ironi och satir, som till exempel vad en cheerleaders bör äta om hon ska kunna behålla den perfekta kroppen. Anorexi berörs och ska man ta någonting på allvar i filmen så är det väl just det där?

Nåja, filmen fortsätter och vi introduceras snart för huvudattraktionen – den femhundra år gamla häxan. Det funkar väl sådär och kalkonhumorn bibehålls på en behaglig nivå. Att påstå att det här är något annat än en tvättäkta kalkonrulle vore att föra folk bakom ljuset, men även om de kvalitativa nivåerna i filmen inte är de högsta i mannaminne ska vi komma ihåg att det är just det som är charmen med filmen och att det är riktigt urusla sminkjobb och att kedjorna på motorsågarna faktiskt inte rör sig spelar kanske inte så stor roll. Man för en stunds avkoppling från den stressiga vardagen och behöver inte tänka på att allting serveras perfekt hela tiden, men lite mer motorsåg kunde vi väl ha fått av en film med en sån titel?

Recension: The Cave - 2005

The Cave

Regi: Bruce Hunt

2005

Action/Horror

En team grottdykare och vetenskapsmän undersöker ett nyligen upptäckt grottsystem i Rumänien. När ett stenras gör att ingången blockeras tvingas upptäckarna att ta sig djupare in i systemet för att hitta en alternativ utgång. De blir dock snart varse om att de inte är ensamma i grottorna, där finns mystiska odjur som teamet måste tampas mot för att överhuvudtaget ha en chans att nå utgången.

Filmens prolog utlovar tyvärr mera än vad filmen sen klarar av att hålla och den spänning och mystik man faktiskt lyckats åstadkomma under filmens inledande minuter är sedan som bortblåst. Tilläggas kan också att fotot i dess inledande minuter faktiskt är mycket imponerande och bådar gott inför framtiden.

Den verkliga filmen är inte lika imponerande, varken fotot som visserligen har sina ljusglimtar eller något annat. Förvisso är väl inte skådespelarna sämre här än i andra filmer av det här slaget men det finns liksom ingen motivation bakom dem. Det finns heller ingen motivation och drivkraft i själva handlingen och de saker man kunde tycka vara intressanta utelämnas nästan helt. Man vidrör till exempel mycket lätt en legend som skulle ha med grottan att göra men man svischar förbi den så snabbat att man inte hinner utveckla denna möjlighet till en intressant story.

Till filmens försvar måste dock sägas att varelserna är mycket skickligt gjorda och att filmen håller ett ganska högt tempo! Kanske allt för högt för filmens bästa egentligen, spänningsmomenten som hade kunnat uppnås genom att tittaren fått en bättre uppfattning om själva grottmiljön, som faktiskt också den är förvånansvärt välgjord, försvinner i de snabba och virriga kamerarörelserna. De klaustrofobiska vanföreställningar man hade kunnat utnyttja går också de helt förlorade i jakten på actionsekvenserna.

Men på det stora hela blir det här alltså en berättelse som utlovar mer än den lyckas hålla och blir mestadels är ganska ointressant och intetsägande. Ska man prompt se en nyare film i grottmiljö rekommenderar jag den betydligt bättre ”The Descent” istället!

Recension: Castle Freak - 1995

Castle Freak

Regi: Stuart Gordon

1995

Horror

Baronessan på ett gammalt italienskt slott dör plötsligt och hela rasket – slottet, inventarier och adelstiteln ärvs av John Reilly (Jeffrey Combs)s, en amerikan som inget hellre vill än att avyttra alltihop som fort som möjligt och plocka ut pengarna som arvet kan generera. Han har en dyster historia eftersom han några månader tidigare kört ihjäl sin son på fyllan, en olycka som dessutom gjorde hans dotter blind. Han har inte förlåtit sig själv än men har i alla fall hållit sig nykter i flera månader, något som inte hindrar hans fru från att lägga mer skuldkänslor på honom. Saker och ting blir heller inte bättre när de väl befinner sig på det nya arvegodset, tvärtom faktiskt! Och slottet döljer också en hemlighet, för i källarvalven finns en förvriden och hungrig varelse som snart slipper fri och sprider skräck omkring sig. Ett extra gott öga verkar denna monstruösa individ ha till den blinda dottern. Bättre blir saken heller inte av att John Reilly blir misstänkt och arresterad för de våldsamma dåden.

Jag vet inte när jag såg den här filmen första gången, det kommer jag inte ihåg. Jag vet i alla fall att jag såg den under ett besök på FFF i Lund något av de år jag besökte denna festival. Jag minns också att jag hade mycket goda minnen av filmen, det vill säga att jag mindes filmen som mycket bra utan att för den skull ha några detaljer att se tillbaka mot. Det är som det brukar vara helt enkelt. Förutsättningarna för ett återseende är inte bra, eftersom man trots allt utvecklat både sin kunskap och referensram på de år som gott och det är lätt att man ser tillbaka med nostalgi på det som har varit.

                                                               

Och jag kan väl heller inte förneka att det finns en viss nostalig där. Det är inte en lika bra film som jag minns den, men jag är petig och det är väl kanske en del saker som jag inte borde bry mig om som jag reagerar för. Jeffrey Combs, som den favoritskådespelare han är, har jag inget emot även om hans spelar över lite vid något tillfälle, och jag har väl egentligen inget emot något av skådespelarna heller, men särskilt blind verkar inte dottern vara. Det finns flera scener när hon verkar vara allt utom blind faktiskt. Ingen större skada är skedd men helhetsintrycket dras förstås ned något.

Jag är dock fascinerad av Stuart Gordons filmer, det brukar jag vara och då framförallt de som bygger på HP Lovecrafts berättelser på något sätt – och det gör alltså den här historien. Jag har inte läst berättelsen som ligger till grund men jag blir helt klart sugen på att göra det. Således vet jag inte om det är en bra adaption eller inte men jag tycker helt klart at den fungerar väl. Det finns lite inslag av The Shining i det hela, och då tänker jag alltså på relationsproblemen paret emellan. Det är säkert en överanalys från min sida men också att de befinner sig på ett slott är en likhet till den berättelsen.

Det är bra miljöer och det ser väldigt autentiskt ut. Det är det säkert också, det enda man kunde önska är att det fanns en riktig virtuos till ljussättare som hade kunnat bidra till en ännu starkare gotisk känsla. Tänk om Mario Bava hade varit inblandad och miljöerna hade sett ut som i Baron Blood, vilken mumma det hade varit!

Men man får vara nöjd med det man får och det är inte så illa faktiskt. Jag tycker inte att filmen är lika vass som jag mindes den, men då jag mindes den som riktigt riktigt bra är det faktiskt inte fy skam heller. Den är fortfarande bra och sevärd och det finns inte många som kan filmatisera HP Lovecrafts berättelser på det sätt som Stuart Gordon kan. Jag var ju tidigare inne på det och Stuart har ju gjort några stycken vid det här laget!