Recension: Cannibal Holocaust - 1980

Cannibal Holocaust

Regi: Ruggero Deodato

1980

Drama

Harold Moore (Robert Kerman), professor i antropologi, färdas till Sydamerikas ogästvänliga djungler i jakten på ett förvunnet filmteam. Trots miljön lyckas professorn och hans guider ta sig längre och längre in i den snåriga urskogen och hittar längs vägen också ledtrådar till vad som kan ha hänt de försvunna dokumentärfilmarna. Det är snart ställt bortom allt tvivel att ingen i kvartetten överlevt djungeln men några av deras filmrullar verkar ha klarat sig hos infödingarna. Professorn lyckas genom övertalning återfå filmrullarna och beger sig genast hemåt för att granska dem. Synen som möter honom är så chockerade att han gör allt för att förhindra den sändning TV vill göra av materialet.

Den lugna inledningsmusiken, ihop med de vackra djungelflygfotona, vittnar knappast om hur våldsam och brutal den här filmen egentligen är. Men filmen är ju ganska ökänd, så det lär väl inte komma som någon chock för någon, om jag säger att den innehåller mycket ultrarealistiskt våld. Faktum är att man ibland glömmer bort att det är en film man tittar på, då det finns väldigt få saker som skvallrar om att det här faktiskt inte är på riktigt och man blir alltså snart varse om att filmen inte är lika fridfull som inledningsscenerna insinuerar.

Det finns en dokumentarisk känsla över bildspråket som säkerligen förstärker närvarokänslan och att blanda in både naturbilder och vilda djur i handlingen är definitivt ett genidrag som bidrar till dokumentärkänslan. Jag brukar inte kommentera Dvd-utgåvors kvalitet men det här är helt enkelt för bra för att gå onoterat förbi. Ljusår bättre än den 7-8 handskopia jag såg av filmen i min ungdom och alla detaljer är chockerande tydliga.

Men vad hände egentligen filmteamet? Professorn undersöker och intervjuar kollegor och anhöriga och vad han får höra är inte vidare sympatiskt. Tydligen är de välkända för att iscensätta och fejka sina berömda dokumentärfilmer, något som blir allt mer tydligt för den upprörda professorn när han börjar gå igenom deras återfunna material.

Mondogenren får sig en rejäl känga i denna del av filmen och man kanske till och med skulle kunna gå så långt som att kalla det ett satiriskt påhopp. Filmteamet gör verkligen allt för bra bilder, till och med offrar sina egna för en bra film. En del av dessa grymheter ackompanjeras dessutom av samma lugna musik som inledningsvis användes och tillsammans med de grymma bilderna och att någon ur filmteamet utropar hur vackert det är, bildar en paradoxal effekt. Allt är sensationalism och illusionen av äkta återfunna filmrullar är fantastisk!

Det finns inte nog starka superlativ för att förklara min kärlek till den här filmen. Den är helt enkelt ett av filmhistoriens allra viktigaste och bästa verk. Den ifrågasätter vilka som egentligen är vildarna, infödingarna eller den vite ”civiliserade” mannen. Den väcker avsky och beundran. Ta bara den berömda sköldpaddsslakten som fortfarande väcker starka känslor till liv trots att filmen idag är över 25 år gammal. Få filmer har haft sån genomslagskraft på en hel subkultur och dessutom varit så hatad av sina motståndare.

Ett riktigt mästerverk!

Recension: Cannibal - 2005

Cannibal

Regi: Marian Dora

2005

Drama/Horror

2003 sätter tysken Armin Meiwes, en man med en livslång fascination av kannibalism in en annons på Internet. Han söker efter ett villigt offer som frivilligt vill låta sig ätas och hör och häpna! Han får faktiskt napp! Efter att ha växlat mejl med varandra en tid bestämmer de sig för att äntligen göra slag i saken och träffas. Det är en högtidlig stund för dem båda, offret som ska få sina innersta böjelser besannade och Armin Meiwes som äntligen ska få bejaka sina livslånga önskningar. Allt går bra, de dricker en kärleksfull kopp kaffe tillsammans, har sex och slutligen delar de på offrets penis som en sista kärleksmåltid.

Ibland är faktiskt verkligheten betydligt mera skrämmande än en uppdiktad historia. Att den här utomordentligt sjuka filmen bygger på ett verkligt fall gör att förväntningarna är uppskruvade på maximal nivå. I alla fall om man följt med någorlunda i rättegångsartiklar etc. om ”den tyske kannibalen” eller Armin Meiwes som han egentligen heter.

Tyvärr förmår inte filmen leverera samma motbjudande klump i magen som diverse artiklar om fallet gör och det är lite synd. För här har man faktiskt en historia som har en sällan skådad potential, åtminstone i kannibalfilmsgenren. Det är upplyftande att man äntligen tagit steget ut ur djungeln och ritualistiska och missförstådda urinnevånare. Missförstå mig inte nu, det är inget fel på dessa filmer, men de brukar egentligen behandla kannibalism väldigt lite och kulturkrocken mellan infödingarna och den vita ”civiliserade” mannen väldigt mycket.

Nåja, tillbaka till filmen… Vi får följa kannibalen genom lite udda och konstiga vinklar som förtydligar hur avvikande han egentligen är. Den här delen av filmen belyser också hans ständiga jakt efter kärlek, sin egen förvirring efter vad det är han egentligen vill ha och det avvisande han möter från sina kontakter. Undan för undan kommer han långsamt närmare sitt offer och det som till en början kan verka vara en långsam och trist utvecklingen av historien menar jag är en skickligt utförd karaktärsbyggnad.

Homoerotiken finns närvarande redan i den inledande delen av filmen men förstärks ytterliggare när väl kontakten mellan kannibalen och hans offer är tagen. Sexscener blandat med lusten av de båda männen att gå ett steg längre, nakenhet och kärleksfulla kramar och kyssar. De är lite väl ömma mot varandra och jag tycker att kannibalen faktiskt framställs som lite mesig och offret som den drivande kraften bakom dådet!

Hur som helst så är de följande effekterna från slakten och styckningen ganska väl utförda. Kanhända att det känns aningen överdrivet emellanåt men man har i alla fall inte fastnat i fällan att vräka på med rena splatterorgierna utan försökt hålla filmen på en realistiskt nivå. Troligen har filmen en starkare genomslagskraft för den som inte är van vid kontroversiella rullar men en luttrad filmrecensent som undertecknad hade velat känna ännu mer ångest efter att ha sett den här bisarra historien.

Recension: The Canterbury tales - 1972

The Canterbury Tales

Pier Paolo Pasolini

1972

Drama/Komedi

En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.

Filmen börjar med stilrena sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och miljöer.

Vidare tycker jag att filmen var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta. Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket. Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är lika tabubelagt idag.

Man känner igen Pasolini stil ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.

Det finns några scener som lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.

Avslutningsvis då: Jag tror man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.