Recension: The Canterbury tales - 1972

The Canterbury Tales

Pier Paolo Pasolini

1972

Drama/Komedi

En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.

Filmen börjar med stilrena sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och miljöer.

Vidare tycker jag att filmen var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta. Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket. Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är lika tabubelagt idag.

Man känner igen Pasolini stil ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.

Det finns några scener som lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.

Avslutningsvis då: Jag tror man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.

Recension: Case 39 - 2009

Case 39

Regi: Christian Alvart

2009

Thriller

Socialarbetaren Emily Jenkins (Renée Zellweger) utreder fall där barn kommit kläm eller lever i en ogynnsam uppväxtvärld. Hon är överhopad med fall men får ändå ytterligare ett på sitt skrivbord – fall 39! Det visar sig vara en lite flicka som är livrädd för sina föräldrar. Hon påstår att de konspirerar för att mörda henne och mycket riktigt störtar polisen in en dag mitt under pågående mordförsök. Föräldrarna anses vara psykisk sjuka och den lilla flickan ska placeras i fosterhem. I flickans bästa intresse ansöker dock Emily om vårdnaden om vårdnaden tills en fosterfamilj kan hittas. Allt för att den lilla flicka ska slippa att placeras på ett barnhem, något som anses vara förödande i hennes fall. Efter hand inser dock Emily att hon gjort ett misstag, att föräldrarna inte alls är så galna som man först ville göra gällande och att den lilla flickan inte alls är så oskyldiga som man först kunde tro!

Filmen inleds i ett ganska makligt tempo och man är från början inte helt säker på vart filmen kommer att leda. Spänningen är väl inte så där trollbindande men det finns ändå ett intresse att veta hur allt kommer att hänga ihop. Den första historien som berättas, det vill säga det som flickan påstår, verkar hur trovärdigt som helst egentligen, men spricker på grund av att det är en alldeles för enkel lösning. Filmen skulle bara vara någon halvtimme lång om det var så.

Men riktigt hur det ligger till är inget som skrivs på åskådarens näsa. Handlingen och terrorn, för det handlar till stor del om terror, växer långsamt fram och Jodelle Ferland, som spelar den lilla flickan gör ett mycket bra jobb med gestaltningen. Hon är förvisso inte galen, men jag ser inget annat sätt att beskriva hennes steglösa förvandling från oskyldigt offer till den drivande terroriserande kraften i filmen.

Något som man kanske skulle kunna ha lämnat utanför är de övernaturliga elementen. De behövs kanske förvisso i filmens narrativ men det gör att det blir en lite märklig film. Den blir inte lika fullt realistisk som den skulle kunna ha varit, med den typen av kvalitativt skådespeleri, och det är lite synd. Det är svårt att bedöma vad man egentligen ska tycka eftersom det, å ena sidan, är en av de stora byggstenarna till filmen, och å andra sidan påverkar den realistiska upplevelsen negativt.

Renée Zellweger är kanske inte den mest trovärdiga rolltolkaren av socialarbetaren heller. Jag vet inte riktigt vad det är, men hennes skådespeleri smittar inte ut sin rädsla och frustration över händelseförloppet ut genom film och till åskådaren. Faktum är att det överlag är en ganska flegmatisk samling skådespelareprestationer, vilket möjligen skulle kunna vara meningen om man ville göra en poäng av ett opersonligt arbetssätt. Att systemet kring problematiken är uppbyggt på ett sådant sätt att personligt engagemang inte är möjligt, byråkratiska förfaranden in absurdum helt enkelt. Dock tror jag att jag överanalyserar problemet och att det inte alls handlar om ett medvetet grepp.

Hur som helst så håller jag filmens positiva egenskaper för mer än de negativa och det är väl det enda viktiga egentligen.

Recension: Case of the Scorpions Tail - 1971

Case of the Scorpions Tail

Regi: Sergio Martino

1971

Thriller

Lisa Baumer (Ida Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar. Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att försöka utreda det mystiska mordet.

Det här är en ganska typisk giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen. Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.

Alla ingredienser finns med, allt från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.

Något som är viktigt, förutom det som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.

Det är också viktigt att man verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa litterära statusen precis.

Gillar du giallorullar? Då gillar du även den här