Caché - 2005 - Det är riktigt påträngande!

Caché

Regi: Michael Haneke

2005

Drama/Thriller

Plötsligt upptäcker familjen Laurent att någon iakttar dem när de hittar videokassetter tagna på deras hem utanför dörren. Eftersom det inte rör sig om några direkta hot kan polisen inget göra och Georges och Anne är helt enkelt tvungna att göra sina egna efterforskningar om de vill ha något svar på mysterierna. Sakta med säkert fattar Georges misstankar mot en person från barndomen men vill inte gå in på några detaljer när Anne frågar honom. Hela händelsen tär mer och mer på deras förhållande och när sonen Pierrot försvinner ställs allting på ända. Georges är övertygad om att hans misstankar är korrekta och att Majid är den skyldige även om denne nekar till anklagelserna, för hur kan det annars hänga ihop?

Det är riktigt påträngande och voyeurismisk redan i inledningsscenerna utan att det egentligen händer någonting. Det man får ta del av är att en videokamera övervakar ett hus med omnejd och kommentarer kring detta från filmen huvudkaraktärer som just hittat själva bandet. Mysteriet tar alltså sin börjar direkt och utan omsvep. Man grips genast av en nyfikenhet att få reda på hur det egentligen ligger till, vad som ligger bakom och så vidare. Helt enkelt briljant och med medel så enkla att man knappt förstår hur effekten åstadkoms. Det finns en otrolig närvaro som åstadkoms på något mystiskt sätt. Det borde helt enkelt inte vara så intressant som det faktiskt är och jag vet inte vilka trådar det egentligen är Haneke rycker i.

Eftersom det inte finns några direkta hotelser förknippade med övervakningsbanden, även om det förstås måste vara riktigt obehagligt för de som är utsatta, så kan polisen inget göra. Detta är också något som filmens karaktärer kommenterar flera gånger i filmen vilket förstås kan tolkas som någon form av samhällssatirisk kommentar av Haneke. Jag är inte säker på att så är fallet men efter som jag precis har hans trilogi om utanförskap (The Seventh Continent, Bennys Video och 71 Fragment of a Chronology of Chance) i färskt minne ligger det nära till hand satt göra den typen av tolkningar och antaganden. För övrigt kan man fråga sig var gränsen för trakasserier egentligen går, för även om det inte finns någon direkt brottslighet eller uttalade hot inblandade måste det förstås vara väldigt kränkande för den som utsätts och det är kanske det som filmen, åtminstone delvis, belyser.

Situationer som i vilken annan film som helst skulle vara fullständigt orealistiska funkar alldeles utmärkt här och känns dessutom som fullständigt äkta. Till exempel när någon ringer på dörren, Georges frågar vem det är med får naturligtvis inget svar, varvid han, trots allt som tidigare hänt (även om detta är i filmens början), öppnar dörren, går ut för att se sig omkring för att sedan gå in igen. Detta skulle vara fullständigt otänkbart att ta på allvar i någon annan film, men här faller det sig naturligt och dessutom både logiskt och realistiskt. Återigen kan jag inte peka på någon direkt orsak men det är uppenbart att Haneke klarar att manipulera åskådaren precis som han vill. Han ger motivation till skådespelarna att vara fullständigt övertygande. Vad som händer i denna scen är dock inte speciellt oväntat och resulterar förstås i ytterliggare ett videoband.

Tyvärr tappar filmen temo efter ett tag och det som med inledningsscenerna verkade vara en uppvisning i hur man hanterar just tempo försvinner en smula. Det är fortfarande väldigt bra men det blir betydligt segare än vad jag hade förväntat mig. Hade stämningen i filmens början kunnat hålla isig hela filmen igenom hade det här varit ett fantastiskt mästerverk, men nu får det alltså klara sig med att bli rubricerat som ”bra”! Men det finns trots allt ett par scener som riktigt överrumplar åskådaren och som ger filmen tillbaka sin intressanta lyster och i slutändan får man väl säga att den trots allt är relativt välbalanserad. Något som är synnerligen intressant är förresten att man inte kan vara helt säker på om man ser det egentliga händelseförloppet eller en inspelning som plötsligt börjar spolas på ena eller andra hållet i en video, vilket jag tycker är ett kul grepp. Det är väl ett sätt att överlista tittaren på och det gillar jag!

Det jag gillar med Haneke överlag, och den här filmen är inget undantag, är att det händer mycket framför kameran men inte särskilt mycket med kameran. Skådisarna får göra sitt jobb och det finns inga direkta kameraåkningar eller udda vinklar som tar fokus från handlingen eller förvillar tittaren. Det man ser är det man får varken mer eller mindre. Det är en stabil och statisk kamera som ibland följer en person, och således inte är lika statisk längre, men som ger effekten av att det blir än mer närgånget och personligt. Det känns nästan som om man känner personerna i filmen på ett helt annat plan än vad som brukar vara fallet i andra filmer.

Som tittare formulerar man förstås sina egna teorier om hur det egentligen ligger till. Dessa sammanfaller ibland med de ledtrådar vi ges av filmen, men inte alltid. Jag vill inte gå in på detaljer men jag hade tidigt tydliga misstankar åt ett visst håll, med ett eller ett par specifika motiv. De teorier som paret själva kommer fram till, eller Georges egentligen, är också intressanta och kan mycket väl vara sanna, för man ges inga direkta svar av filmen, det är helt enkelt upp till var och en att tolka den efter eget huvud. En egenskap som jag verkligen gillar när det kommer till film! Det är också delvis detta som gör att man behåller intresset för filmen, intresset för vad som egentligen har hänt en gång i tiden och den enfaldiga tron på att man kommer att levereras några svar i slutändan. Det är naturligtvis en lönlös förhoppning…

Det finns mycket paranoia mellan raderna och man skulle dessutom kunna uppfatta en underliggande ton av rasism eller främlingsfientlighet om man är på det humöret. Nu menar jag absolut inte att Haneke skulle ta ställning till något om detta ämne i filmen utan ser det mera som en objektiv betraktelse med en historisk prägel. Det finns också ett eftertryck av hat och långlivad ovänskap eller avundsjuka som kanske har med främlingsfientligheten att göra också. Kanske överanalyserar jag, vem vet?

Det som också är intressant men som för betraktas som en sekundär handling är hur huvudpersonernas äktenskaps slits och hur deras irritation på själva situationen smittar av sig på varandra. De bråkar mer än tidigare och det är inget konstigt med det. Kanske är det rent av så att det är det här som är den egentliga handlingen och själva mysteriet med vem som bevakar dem som är sekundärt? Det finns som sagt många frågor som inte får sin lösning efter att filmen har tagit slut!

Recension: Cowboys & Aliens - 2011

Cowboys & Aliens

Regi: Jon Favreau

2011

Action/Sci-Fi/Western

En man vaknar upp utan minnen om vem han är (Daniel Craig), var han har varit eller vart han är på väg. Den enda ledtråd han har är de mystiska armband som tycks vara omöjligt att ta av som han har på sin vänstra handled. Han ger sig mot närmsta stad – Absolusion, där han upptäcker att inget händer i den lilla staden utan att Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) kommit med sitt godkännande. Men mannen med minnesförsluten tänker inte böja sig för någon och råkar snabbt i trubbel. På väg till den federala sheriffen tillsammans med Dolarhydes son händer det något. Främlingen armand börjar glöda och snart visar det sig att det är ett vapen av enorm kraft. Det passar bra eftersom du just nu blir attackerade av aliens som rövar bort människorna från gatorna med sina flygande farkoster.

Själva titeln på filmen tycker jag anspelar på något väldigt fånigt och skrattretande. Man kan helt enkelt inte blanda ihop vad som helst men i detta tidevarv är det tydligen ok att låta både ninjor, och här cowboys, men utomjordingar. Men faktum är att det låter mycket tamsigare än vad det är. Filmen är helt klart seriös och faktiskt riktigt välgjord också! Utimjordingarna ser bra ut även om det känns som att man har lånat lite utseende från Ridley Scotts film – Alien. Men bara lite kom ihåg det! Jag menar inte att det skulle vara någon kopia på något sätt, det är subtilt och kanske jag som överanalyserar och ser likheter där det egentligen inte finns några.

Harrison Ford är en fantastisk skådespelare och här få han göra något han inte gör så ofta, spela skurk. Eller nästan skurk i alla fall, det är väl inte så att han är genomond eller så men det är i alla fall inte hjälterollen eller huvudrollen heller för den delen. Filmens hjälte, eller antihjälte snarare står Daniel Craig för och även han gör ett bra jobb även om han känns lite malplacerad i en westernfilm. Jag vet inte varför, det bara känns så. Men han övertygar och visar att han faktiskt klarar rollern med bravur. Visserligen spelar Ford skjortan av honom men i alla fall…

Handlingen är inte överraskande om man bortser från den något udda kontrasten av cowboys och aliens. Men det där är yta, innehållsmässigt är det inga direkta överraskningar. Det var väl i och för sig inte oväntat heller och det behöver heller inte alltid vara oerhört genomtänkt och banbrytande. I det här fallet så helt klart det yttre i fokus och ska göra det också. Det är en actionfilm med tämligen underhållande action och en skön touch science fiction. Att man inte utvecklar alla frågor och svar om vem, var och varför är inte så noga.

Jag gillar den och den är underhållande. Vad mer kan man egentligen begära? Har du inget annat för dig kan du göra sämre val än att se den här!

7/10

Mission Impossible: Ghost Protocol - 2011 - Den fjärde filmen är riktigt bra!

Mission Impossible: Ghost Protocol

Regi: Brad Bird

2011

Action

Ethan Hunt (Tom Cruise) sitter i serbiskt fängelse. IMF befriar honom med ett uppdrag som liknar de andra som de brukar utföra – det ser helt enkelt omöjligt ut men funkar trots allt! Väl ute får Ethan ett nytt uppdrag, att ta sig in i Kreml för att stjäla några viktiga filer om en viss Cobalt. Man känner inte till hans riktiga identitet men konstaterar snabbt att det rör sig om den svenska professorn Kurt Kendricks (Michael Nyqvist). Hans plan är att utlösa en stomexplosion för att utrota allt liv på jorden i syfte att bringa planeten in i en ny era – i en tid av fred!

När första filmen kom ut 1996 var jag måttligt imponerad av den. Jag var vid tidpunkten riktigt biten av den gamla TV-serien, det vill säga den gamla serien från 60-talet till och med innan Peter Graves blev synonym med serien. Jämförelsen med serien och filmen som i sitt effektsökeri sökte billiga publikpoänger var oundviklig och där actionfilmen drog det kortaste strået. Jag är inte ens säker på att jag sedan såg uppföljarna när de kom men den här missade jag naturligtvis inte!

Det är kul att se Michael Nyqvist i en skurkroll och han är faktiskt riktigt bra också! Jag har heller inget att klaga på hos de andra skådespelarna och det är onekligen en underhållande film. Jag jämför inte längre med någon förlaga utan ser filmen för vad den är. Det är en actionfilm som man egentligen skulle kunna se om och om igen utan att den tappar så mycket underhållningsvärde. Den bygger mestadels på actionsekvenser som är hur underhållande som helst och dessutom ser teamet ut att vara i större trubbel än vanligt. Den här gången riskerar de inte bara att förnekas om de blir fångade eller dödade utan också att bli stämplade som terrorister. Insatserna är höga men hotet om ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och USA överväger helt klart riskerna.

Ghost Protocol är presidentens order om att förneka hela IMFs existens, Organisationen finns helt enkelt inte och ska teamet lyckas med sitt omöjliga uppdrag har de ingen backup utan måste klara sig med en handfull tekniska hjälpmedel och sin egen uppfinningsrikedom. Egentligen är det väl ingen skillnad eftersom de har allt man kan tänka sig ändå och självklart räknar man ut precis hur det kommer att gå men jag gillar den här filmen. Actionsekvenserna är bra utförda och det är väl bara på något enstaka ställe man anar att det förekommer någon datorgenererad effekt. På det hela taget en mycket lyckad film som jag skulle kunna tänka mig att se om igen inom en snar framtid!

8/10