Killer Nun - 1979 - Nunsploitation med Anita Ekberg

Det här kanske är en av de mest kända filmerna inom den så kallade nunspoitaiongenren. Den innehåller dock förvånansvärt få sexuella situationer och våldet är inte särskilt explicit det mesta av tiden. Faktum är att den är ganska långtråkig i kanske en timme innan den börjar komma loss lite. Handlingen centrerar sig kring en nunna (Anita Ekberg) som måste komma över morfin för att inte bli galen och utspelar sig på ett sjukhus för äldre som nunnorna driver. Premisserna har helt klart potential men det hela blir allt för pretentiöst när man försöker att komplicera till handlingen mer än nödvändigt. Att göra något kvasiintellektuellt av en rulle av det här slaget är, enligt mig, totalt onödigt och tillför inte filmen några positiva aspekter alls. Några scener höjer dock upp upplevelsen och gör att det inte bara är tid som gått till spillo och med facit i hand anser jag nog att det här är en rulle som bör finnas i referensramen! 

6/10

Boys Don’t Cry - 1999 - Hillary Swank gör bra ifrån sig

Linda var i sin recension av den här filmen alldeles lyrisk över dess egenskaper och det har under en tid stört mig lite att jag faktiskt inte sett den. Man blir ju nyfiken när den typen av superlativ uttalas om en film inte har sett. Och således gjorde jag nyligen slag i saken och såg den! Jag kan väl inte påstå att jag var lika imponerad som Linda men filmen var ingalunda dålig! Jag var heller inte lika imponerad över Hillary Swanks insats men viss gör hon bra ifrån sig. Det är väl dessutom vanligare att män spelar kvinnor (Tootsie, Mrs Doubtfire och To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar är några exempel) och på det sättet intressant. Hur som helst så tycker jag det dröjde lite för länge innan den tog tag i mig och att den inledningsvis var ganska seg. Allt eftersom historien utvecklas blir den dock mer och mer intressant och slutet är ganska starkt! Jag hade för min del inte riktigt räknat ut hur det skulle gå och det är ju alltid ett plus. Ett plus är också att filmen tydligen baseras på en verklig händelse och som sådant är det förstås ett tragiskt drama! Och en gång för alla måste man slå fast att filmens viktigaste egenskap inte är vad den visar utan vad den får åskådaren att tänka på. Och filmen har sannerligen ett budskap som man inte slutar att fundera över så fort den har tagit slut. Nej, moraliska funderingar om självförakt, främlingsfientlighet och ett förakt mot saker man inte riktigt förstår eller kan sätta sig in i, kvarstår! 

7/10

Eat the Rich - 1987 - Lemmy i en riktigt svart komedi!

Eat the Rich

Regi: Peter Richardson

1987

Komedi

Alex (Alan Peelay) är en sur och missnöjd servitör på den svindyra och exklusiva restaurangen Bastard. Han har inte mycket till övers för samhällstoppen och efter att ha fått sparken och blivit utslängd på gatan tvingas han ta itu med problemen på allvar. Han är övergiven av sina forna vänner och bryter med hela etablissemanget. Revolten är ett faktum och med hjälp av några likasinnade tar han upp kampen mot överklassen och tar också över restaurang Bastard med våld. Det nya namnet blir Eat the Rich som också beskriver restaurangens nya meny på pricken…

Det här är en riktigt svart komedi som inte sällan är tämligen smaklös i sin humor. Inte för att det är någon nackdel, snarare tvärtom. Stilmässigt påminner den allt som oftast om filmer från John Waters skalle, till exempel filmer som Pink Flamingos, Serial Mom, Pecker och Cecil B. Demented – fast brittisk. Jag finner alltså att historien har en poäng bortom filmteknisk dramaturgi och utan vidare kan appliceras på en verklig kontext. Det finns en mening med de samhällsparodiska och satirpolitiska inslagen som återspeglas direkt på samhällsstrukturen i den fiktiva värld filmen utspelar sig i.

Handlingen kretsar dels, som nämns ovan, kring den avskedade servitören Alex och dennes anarkistiska kamp mot överheten, dels runt Home Secretary Nosh (Nocher Powell) som dessutom kandiderar för premiärministerposten. Det är en grovhuggen och burlesk typ som inte drar sig för att dricka öl direkt ur burken och lägga av ljudliga rapar på de finaste middagar. Dessutom finner vi i bakgrunden den hemliga brittiska agenten Commander Fortune (Ronald Allen) som dessutom är rysk dubbel agent. Med hjälp av sin underhuggare Spider (Lemmy) manipulerar han Alex och hans anhang dit han önskar med målet att undergräva Nosh’s kandidatur.

Visst verkar det rörigt? Det är det som är lite av humorn! Filmens parallellhandlingar sluter sig sakta samman och korsar också varandras väg emellanåt. Men inte bara historien är klurig, skådespelarna är också bra och det vimlar av kändisar från musikbranschen i rollerna. Allt från cameos där man bland annat kan se Bill Wyman och Paul McCartney till ganska stora roller där framförallt Lemmy från det brittiska hårdrocksbandet Motörhead kan nämnas. Motörhead är förresten också ansvariga för filmens soundtrack och det var faktiskt så jag fick nys om den här filmen för rätt många år sedan nu.

Detta soundtrack består naturligtvis av hård rockmusik och vid ett tillfälle i filmen får vi till och med se när Motörhead framför Dr Rock på en klubb. Bara detta är säkerligen värt pengarna som filmen kostar för de riktiga Motörheadfansen! Själv har jag länge väntat på en ordentlig utgivning av den här filmen men den som väntar på något gott väntar ju som bekant aldrig för länge!