Recension: Inception - 2010

Inception

Regi: Christopher Nolan

2010

Action/Sci-Fi

Cobb (Leonardo Di Caprio) sysslar med den nya tidens industrispionage, nämligen att tränga in i offrets undermedvetna och där extrahera den känslige information som hans uppdragsgivare vill komma åt. Han är mycket skicklig och lyckas nästan alltid. Jag säger nästan för när han slutligen misslyckats blir han en jagad man – i dubbel bemärkelse. Han är redan på flykt eftersom han påståtts ha mördat sin fru, men nu jagar även hans uppdragsgivare, som inte tolererar misslyckanden honom. I sin desperation att orda upp sitt liv tar han sig an ett sista uppdrag som ska få honom rentvådd och välkommen hem till sina barn igen. Han ska plantera en idé i ett omedvetet offer, något som kräver att man går djupt in i det omedvetna – mycket djupt till och med. Riskerna är stora men nödvändiga om Cobb ska kunna leva på riktigt igen.

Nästan var man kommer, var man sitter, var man står hittar man hyllningar till den här filmen! Det finns väl också en och annan som sågar den längs fotknölarna och då rör det sig företrädesvis om människor som har svårt för, eller helt enkelt inte gillar, filmer med flera bottnar. För om det är något den här filmen har så är det en flerbottnad handling – bokstavligen! När teamet tränger in i offret innersta undermedvetenhet innebär det att man måste gå ner flera lager för att nå den innersta essensen så att säga. Och för att krångla till det ytterligare så är tidsaspekterna i de olika lagren olika.

Man kan säga så här. Att det i första lagret av, låt oss kalla det för dröm, undermedvetenhet motsvarar en viss tid av verklighet. Nu minns jag inte exakta siffror från filmen men om vi gör ett räkneexempel för att visualisera så kanske det funkar lika bra? Om fem minuters verklighet motsvarar en timmes drömvärld så motsvarar det i sin tur kanske tio timmar i nivå två, alltså en dröm i drömmen, går man djupare ner pratar vi kanske flera veckor och ytterligare steg blir således åtskilliga år. Det låter nog mer komplicerat än vad det är. Jag säger inte att man inte behöver vara uppmärksam under filmens gång, men jag tycker trots allt att det är ganska tydligt hur det hänger ihop.

Och detta gäller inte bara tidsaspekten. Man behöver inte vara särskilt skärpt för att förstå att det som händer i verkligheten kommer att ha en effekt på drömmen, och drömmen i drömmen (och drömmen i drömmen i drömmen). Berättandet är bra utfört och man blandar de olika verkligheterna på ett bra sätt, man får se deras påverkan på varandra på ett tydligt och lättfattligt sätt.

På skådespelarprestationerna kan man verkligen inte klaga heller, Leonardo Di Caprio har gott från klarhet till klarhet de senaste åren och valt precis rätt filmen, eller så har han en väldigt bra agent som väljet åt honom. Hur som helst är han verkligen en skådis att räkna med numera och därmed inte sagt att de andra inte sköter sig. Det är verkligen hög kvalitet på dem rakt igenom hela filmen. Och även effektmässigt är det hur snyggt som helst som sig bör i en film av Christopher Nolan med hög budget.

Så på det hela taget är det alltså en film som jag finner hur bra som helst. Manuset är välskrivet och det finns ingen plats för några direkta logiska luckor. Det är intressant att se hur allt ska hänga ihop i slutändan även om jag personligen fann att den tappade lite av sin spänning framåt slutet där jag tyckte att man gjorde det lite för lätt för sig. Men det är fortfarande en mycket mycket bra film som jag redan är sugen på att se igen!