Recension: Bröllopsfotografen



När Ulf Malmros ligger bakom en film vet man att man kommer att bjudas på ett rikt persongalleri och att samhällstrukturen som filmen uppvisar kommer att bjuda på någon form av dysfunktionell egenskap. Det handlar ofta om relationer mellan människor och om mindre samhällen. Här har han förevigat värmländska Molkom på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att skratta åt det. Nu vet inte jag om jag skulle vilja framställa mina hemtrakter på ett komiskt sätt men han lyckas göra det med charm och samtidigt belysa problematiken som en liten by kan råka ut för när bruket läggs ned. En enda arbetsgivare som gör att nästan alla mister jobbet! Vår huvudperson, som drömmer om att bli en fullfjädrad fotograf, ger sig dock iväg från den lilla hålan till Stockholm för att söka lyckan. Där träffar han dottern (Tuva Novotny) till en rik knös (Johannes Brost) och försöker sälja in sina idéer som fotograf till denne. Även Kjell Bergkvist har en framträdande roll som misslyckad skådespelare och även han försöker snylta så mycket han kan på överklassen. Och det är väl det filmen går ut på kan man säga, det finns helt klart ett budskap där. Man ska vara sig själv och när man väl står inför döden är vi alla lika ändå. Det uttalas till och med så i filmen vid något tillfälle. Hur som helst tycker jag att filmen oftast blir lite för enkel och även om den är underhållande och man sitter med ett fånigt flinande på läpparna mest hela tiden hade jag önskat mig ett lite mer komplicerat manus. Man ska inte glömma sitt ursprung och vara ödmjuk mot de man passerar på vägen upp men jag skulle nog vilja ha lite mer än så. 

6/10