Recension: Beanstalk



Beanstalk
Regi: Michael Davis
1994
Komedi

Jack (J.D. Daniels) försöker på alla sätt hjälpa sin dubbelarbetande ensamstående mor ekonomiskt och spelar in alla bra idéer han får på band. När han av misstag hittar några magiska bönor som slår rot börjar en jättelik bönstjälk växa i trädgården. Jack får höra om den gyllene gåsen som värper guldägg och stora högar av guld uppe hos jättarna i toppen på bönstjälken och bestämmer sig för att klättra upp.
                                                             
Påhittig variant av den engelska sagan om Jack och bönstjälken. Den här utspelar sig i modern tid och man har verkligen försökt flytta handlingen så gott det går, jag tycker det lyckas klart över förväntan. Många av dagens problem anpassas till historien och även om det verkar lite väl barnsligt och fjantigt emellanåt måste man komma ihåg att det här faktiskt är en barnfilm. En barnfilm som vuxna också kan se, om inte annat så för de komiska vändningarna på sagan när man får se det från jättens synvinkel. För även om barn kanske inte tänker på de politiska aspekterna här, så är det helt klart en del av behållningen för de vuxna som ser den. Tänk på sagan som propaganda och begrunda om du verkligen kan lita på det du trodde var sant, synvinkeln har väldigt stor betydelse här.

Margot Kidder spelar över som den smått hispiga Doktor Kate Winston på ett skojigt sätt. Hon är fullständigt övertygad om att jättar verkligen existerar och blir naturligtvis inte trodd av sina jämlikar. Inte ens när den jättelika bönstjälken skjuter i höjden är det någon som reagerar, det enda folk tänker på verkar vara att exploatera den och att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jättarna är framställda som ganska dumma, men det är de egentligen inte. De har bara inte kommit längre än till 50-talet i sin utveckling, varför kan man fråga sig. Kanske finns det politiska referenser även här, det är klart man ser sin fiende som dum, äcklig, elak och ond. Det är propaganda igen på ett skickligt och satiriskt sätt.