Without a Clue - 1988 - Ombytta roller på Baker Street

För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln på filmen – Ombytta Roller på Baker Street, är mycket bättre än originaltiteln. Det är precis det som det handlar om, Dr Watson är egentligen hjärnan bakom det berömda parets framgångar och Sherlock Holmes är egentligen bara en misslyckad skådis, suput och kvinnokarl som Watson anställt för att hålla skenet uppe. Det blir många komiska situationer och både Ben Kingsley som spelar Watson och Michael Caine som gestaltar Sherlock Holmes passar ypperligt i sina roller. En filmisk bagatell kanhända, men ack så underhållande! – 7/10

Clue

Clue – Filmen bygger på sällskapsspelet med samma namn, eller Cluedo som det heter i Sverige, och det saknas sannerligen inte kända namn i de stora rollerna. Eller vad sägs om Christopher Lloyd, Madeline Kahn och Tim Curry? Det är en hetsig komedi där teorierna om vem som egentligen är mördaren och om mordet skedde med ljusstaken, repet eller pistolen avlöser varandra. Vid filmens slut vet man varken ut eller in och vilken som helst av teorierna kan vara den egentliga sanningen – eller inte kanske? – 7/10

Rollerball (2002)

Rollerball (2002) – Jämförelser med originalet från 1975 är naturligtvis oundvikliga och den här kommer till korta i alla avseenden. Borta är, (nästan i alla fall) det dystopiska samhället och kvar finns endast fokus på ett blodig och våldsam sport. Det blir platt, liv- och meningslöst. Faktum är att inte ens spelet blir vidare intressant och det säger kanske det mesta om den här filmen. Ett kapitalt misslyckande som får en del bonuspoäng som den egentligen inte förtjänar eftersom jag gillar själva idén så mycket som jag gör. – 4/10

Rollerball - 1975 - En framtidsdystopisk kultfilm!

Det här är en film om ett dystopiskt samhälle, inte olikt det som gestaltas i The Running Man eller Fulcis The New Gladiators. I fokus står en våldsam sport mot vilken allas ögon är riktade. Problemet är bara att det är själva sporten som ska stå i centrum, för att kontrollera samhällsmedborgarna på ett enkelt sätt, och inte de enskilda utövarna. Jonathan E. (James Caan) tillhör toppen av eliten och har en trogen skara av fans börjar bli alldeles för populär, vilket måste stävjas. När han vägrar pensionera sig skapas nya hårdare regler och de fem världsledande företagen, som besitter all makt, gör allt för att bli av med honom – på ett eller annat sätt! – 8/10

Forgotten Silver - 1995 - En av Peter Jacksons bästa!

Det här är en så kallad Mockumentary, eller fuskdokumentär som vi kanske säger på svenska. Den är så pass välgjord att den lurade en hel nation av TV-tittare när den sändes för första gången i Nya Zeeländsk TV. I kort går det ut på att Peter Jackson hittat några gamla filmrullar i en lada eller liknande och på så sätt upptäckt en tidig filmpionjär som dessutom skulle ha varit före de tidigaste pionjärerna med sina filmupptagningar. Dessutom hävdas det, som ringar på vattnet, att en hel del andra vedertagna sanningar, såsom vem som egentligen fick det första flygplanet att lyfta faktiskt visat sig vara falska med den glömda filmskattens om referens. Det är mycket välgjort och svårt att se att de gamla filmsnuttarna faktiskt är falska – även när man vet om det. Helt klart en av Peter Jacksons allra bästa rullar ihop med Heavenly Creatures! – 8/10

Meet the Feebles - 1989 - Peter Jacksons dockfilm

Det här känns väl som ett naturligt steg i Peter Jacksons utveckling och en film, trots att det faktiskt är en dockfilm, helt klart kan jämföras med Bad Taste och Braindead. Det är en ganska grov och taktlös berättelse, men inte utan humor och gjord med självdistans. I brist på bättre ord och referenspunkter skulle jag nästa vilja kalla det här för Mupparna – The Splatter Way. Persongalleriet är fyllt till bredden med den ena udda karaktären efter den andra och som om inte det vore nog är den kryddad till bristningsgränser med sex och våld – det här är absolut inte barntillåtet. Personligen tycker jag nästan att den går ett par steg för långt i sin stilistism, men den tar å andra sidan steget fullt ut och det ska den ha en extra eloge för. – 7/10

Braindead aka Dead Alive - 1992 - Splatter av Peter Jackson

Liksom Peter Jacksons första film Bad Taste, fick den här stor uppmärksamhet när fjortisarna ”kom på” att det fanns andra filmer av Peter Jackson än Sagan om Ringen trilogin. Som film betraktat är det absolut inget fel på den här och det är inte svårt att se talangen bakom den. Att den är en splatterfilm i humorns tecken är inget som drar ner intrycken det minsta lilla och det är väl egentligen bara några få scener i filmen början som känns lite väl billiga i sammanhanget. På det hela taget en genomtänkt film med några scener som kommer att stå sig som klassiker i många många år till! – 7/10

Bad Taste - 1987 - Peter Jacksons debutrulle!

Det känns inte som om det var särskilt länge sen man läste om den här filmen på olika fjortiscommunities, där det genomgående skröts om att man verkligen hade sett den och att det minsann var Peter Jackson som hade gjort den. Vi som var med långt innan Sagan om Ringen trilogin och dess succé skakade på huvudet, vi hade ju sett de här tidiga filmerna när de var nya och inte i samband med efterkommande succéer. Nåja, det är inte särskilt svårt att se vilken talang som skapat den här rullen, även om det förstås är lätt att hävda det så här med facit i hand. Det finns en genomgående tanke i filmen och det är inte bara en i mängden av otaliga splatterfilmer som glöms bort lika snabbt som det tillkommer nya. Det beror inte på att skådespelarna är särskilt bra eller på att handlingen är speciellt häpnadsväckande. Jag tror heller inte att effekterna är det som gör att filmen höjer sig över andra filmer. Snarare är det kontinuiteten i den som är så bra. Den är gjord på skoj med enkla medel men det finns en sällsynt filmskaparglädje bakom den som smittar av sig på alla som ser filmen. Så tror jag att det är i alla fall! – 7/10

Anthropophagous: The Grim Reaper - 1980 - D'Amatos mest ökända film!

Av någon outgrundlig anledning har den här filmen fått någon form av högre status i skräckfilmssammanhang. Det finns till och med en mer eller mindre regelrätt nyinspelning av tysken Andreas Schnaas – Cannibal Anthropophagous 2000 som jag också tycker suger ganska hårt. Handlingen är simpel, och heller inte olik flera av Joe D’Amatos andra rullar såsom Erotic Nights of the Living Dead eller Porno Holocaust. Några personer kommer till en öde ö där någon (eller något) väntar dem. I det här fallet handlar det om en skeppsbruten kannibal och så vitt jag förstår är några av gorescenerna i den här så mytomspunna att fansen nästan dreglar över dem. Det ser väl hyfsat ut, men jag vill ha lite mer kropp och själ än vad den här filmen lyckas leverera. Dock menar jag att den naturligtvis bör finnas i referensramen hos alla skräckfilmsintresserade filmtittare och att jag personligen trots allt hyser lite extra fascination för just Joe D’Amatos skapelser utan att jag egentligen vet varför. – 3/10

Analyse That - 2002 - En blek skugga

Endast en blek skugga av första filmen Analyse This som kom tre år tidigare. Överspelet är mer konstant i den här rullen och det begränsar sig heller inte bara till Robert De Niro utan Billy Crystal är också långt ute och seglar emellanåt. Borta är den klockrena betraktelsen av respektfull vänskap mellan gangsterboss och psykiatriker och kvar är bara trams som känns framtvingat bara för att göra en fortsättning på den framgångsrika första filmen. Måste man se allt som finns bör man väl även se denna, men om man inte är komplettist finns det ingen anledning att offra tiden på denna. – 5/10

Analyse This - 1999 - klockren noir-gangster-pastisch

Egentligen en ganska klockren noir-gangster-pastisch där Billy Crystal briljerar väldeliga. Jag vill inte påstå att Robert De Niro gör ett dåligt jobb heller, men filmen innehåller några scener där han spelar över till den mildra grad, kanske för en komisk effekt, att det bara blir tramsigt av det. Handlingen i korthet går ut på att en psykiatriker (Billy Crystal) ska ha samtal med gangsterbossen Paul Vitti (Robert De Niro) om dennes problem, vilket är lättare sagt än gjort då Vitti har en fallenhet att lösa saker och ting på en gangsters sätt. Det gäller med andra ord att hålla tungan rätt i mun för psykiatrikern om han inte vill ha en ståplats i Nybroviken så att säga. Efterhand utvecklas dock en sorts vänskap mellan de två som bara fungerar på grund av gangsterns filosofi om ära och att till varje pris ställa upp för sina egna och så vidare. – 8/10

A Tale of Two Sisters - 2003 - smått komplicerad

Jag vet inte om titeln är en ordlek med Dickens Tales of Two Cities i åtanke, men det handlar i alla fall om en sydkoreansk film som fick väldigt stor uppmärksamhet för några år sedan. Jag tycker personligen att den är väl värd alla sina lovord, då jag, i många avseenden, finner det vara en fantastisk film. Det är kanske inte något man slötittar på eftersom handlingen är lite smått komplicerad och när själva upplösningen kommer är det nog bra om man hängt med lite. Det är inte helt självklart hur allting hänger ihop och sluttwisten är helt klart öppen för tolkningar. Låt oss bara säga att sinnessjuka och mentalsjukhus är en del av handlingen och att man aldrig kan vara helt säker på vad som är fantasi och verklighet. Jag skulle rent av vilja gå så långt som att jämföra den en smula med Das Kabinett des Dr Caligari, som blivit något av en ständig referenspunkt för mig när det gäller komplicerade sluttwists i fantasins gränsland. – 8/10

Allan Quartermain and the Lost City of Gold - 1986 - Uppföljaren till King Solomona Mines

Allan Quartermain and the Lost City of Gold – Richard Chamberlain och Sharon Stone repriserar sina roller i den här uppföljaren till King Solomons Mines från året tidigare. Man känner snabbt igen sig i filmen och den kantas av samma typ av äventyr och humor som gjorde första filmen så underhållande. Den här gången letar Allan Quartermain efter sin försvunna bror och hittar en mytomspunnen stad i guld. Snabbt kastas han och Jesse Hudson (Sharon Stone) in i stadens maktkamp och intrigerna kan börja. Inte fullt lika bra som ettan men fortfarande en klart underhållande film som håller att se om och om igen! James Earl Jones medverkar. – 7/10

The Running Man

The Running Man – Den här framtidsskildringen känns verkligen inte som något som har sitt ursprung i Stephen Kings penna, men det har den. Och det är en ganska cynisk betraktelse av vad framtiden möjligen kan komma att ha i sitt sköte. En värld som styrs av tittarsiffror och manipulerade TV-bilder där den med mest pengar är den som har mest makt. En verklighet där en TV-show – The Running Man, är folkets enda verklighetsanknytning och där allt är fusk. Historien är inte helt olik Lucio Fulci rullen The New Gladiators eller för den delen originalinspelningen av Rollerball (remaken är ett kapitel helt för sig själv). I huvudrollen ser vi muskelberget Arnold Schwarzenegger och han passar utmärkt in i filmen. Det är en ganska stereotypisk betraktning av hjältepekoralet och den amerikanska frihetsdrömmen och faktiskt mycket underhållande! – 7/10

Friday the 13th: Part 10 aka Jason X

Friday the 13th: Part 10 aka Jason X – Den här filmen har, enligt mig, fått ta emot alldeles för mycket skit som den inte förtjänar. Jag tycker helt klart att det är en underhållande film som passar utmärkt in i serien. Att den råkar utspela sig i rymden och i framtiden gör mig ingenting, det är gjort med glimten i ögat och det finns många sköna killz i den. Det är en naturlig fortsättning på serien där karaktären Jason lyfts fram på ett bra sätt. Det finns till och med en del som på ett snyggt sätt knyter tillbaka till Crystal Lake och de mer klassiska filmerna i serien. – 7/10

Friday the 13th: Part 9 – Jason Goes to Hell

Friday the 13th: Part 9 – Jason Goes to Hell – Att förlika sig med bristerna i de andra filmerna i serien är en sak och att förlika sig med den här genomruttna filmen är en helt annan. Visst, man har åtminstone försökt att göra någonting annorlunda och det måste man väl ge en eloge för men resultatet är en rena katastrof. Jag bryr mig inte ens om ifall jag skriver in någon spoiler här, men Jasons medverkar är I alla fall minimal och så får det inte vara i en film ur den här serien. Jag lämnar in mina vildaste protester mot denna dynga och ger den, efter omständigheterna ett generöst betyg. – 2/10

Friday the 13: Part 8 – Jason Takes Manhattan

Friday the 13: Part 8 – Jason Takes Manhattan – Första gången jag såg den här var man måttligt imponerad. Jag tyckte man hade förstört hela serien genom att ge Jason en personlighet och inte bara ett uttryckslöst ansikte (masken) som dödar på ren instinkt och inget annat. Jag har dock senare intagit en mindre fientlig inställning och kommit överens med vad filmen egentligen handlar om. Det är bara en i raden av filmen där vi får se Jason lemlästa och mörda på ett ganska uppfinningsrikt sett. Med andra ord vill jag påstå att den här filmen växt betydligt sedan min första bekantskap med den. – 6/10

Friday the 13th: Part 7 – The New Blood

Friday the 13th: Part 7 – The New Blood – Det här skulle väl i princip kunna vara samma film som föregångaren. De har många likheter med varandra, humorn, klichéerna, det krystade sättet att väcka Jason till liv på etc. etc. Det faktum att man valt att blanda in lite hokus pokus och övernaturligheter i och med den telekinesi som huvudpersonen använder sig av passar utmärkt. Jason är ändå inte mänskligt längre, varför inte ta steget fullt ut? Kane Hooder är en värdig efterträdare till CJ Graham och gör jobbet nästan lika bra. Klart underhållande film! – 7/10

Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives

Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives – Det här är min absoluta favoritfilm i serien, inte för att den kanske är den bästa eller för att den är skrämmande på nåt sätt (själv grundtanken med en skräckfilm är väl att skrämmas?), nej snarare handlar det om att det är första gången man använder de klichéer som filmen är sprängfylld med på ett riktigt effektivt sätt. Det blir en underhållande film där Jason, för första gången, tar steget riktigt fullt ut och blir filmens huvudkaraktär. Jag skulle nästan vilja säga hjälte, för visst är det Jason man hejar på i den här filmen. Man bryr sig väl inte om de stackars ungdomarna som bara finns till för att ge Jason något att sätta tänderna i? Enligt min åsikt gör CJ Graham den bästa tolkning av Jason av alla i den här filmen. Han har rätt kroppsbyggnad och andas på rätt sätt. Vad mer kan man begära?– 8/10

Friday the 13th: Part 5 – A New Begining

Friday the 13th: Part 5 – A New Begining – Man måste ge en eloge till den här filmen även om jag finner den vara blad de absolut svagaste i serien. Man har åtminstone försökt att skapa nånting nytt och utan att avslöja för mycket kan jag säga att premisserna nog var goda och kanske hade funkat om det bara inte varit en del av just den här filmserien. Jag vill inte avslöja mer om det råkar finnas någon därute som faktiskt inte sett filmen än. Hur som helst var det här en stor besvikelse när jag såg den och det dröjde många åt innan jag ens vill ta i den här med tång igen. Numera har jag dock förlikat mig lite mer med filmens tanke. Inte för att jag gillar den ändå men… - 3/10

Friday the 13th: Part 4 – The Final Chapter

Friday the 13th: Part 4 – The Final Chapter – Det är väl egentligen i och med den här delen i filmserien som humorn introduceras. Det är inget man gapskrattar åt, men det finns ändå där i bakgrunden någonstans. Det är ganska typiska händelser oh liksom den föregående delen räknar jag den här som någon sorts transportstäcka inför de senare, och betydligt mer underhållande delarna. Filmmytologiskt är den dock mycket viktig för filmserien då en av de mest centrala gestalterna – Tommy Jarvis, introduceras. Han kommer att spela en mycket viktigt roll i senare delar. – 5/10

Friday the 13th: Part 3

Friday the 13th: Part 3 – Jag vet att många uppskattar den här och den efterföljande delen mest av allt i filmsviten. Problemet för mig är att jag inte riktigt ser poängen med dem, det finns inget vidare unikt över dem, förutom att Jasons mask introduceras och som får anses vara synonym med hela filmserien och kanske också en symbol för hela skräckfilmsvärlden i stort och jag upplever dem snarare som rena transportsträckor än fristående och kreativa slashers. Däremot är jag inte sen att understryka att jag naturligtvis anser att de måste finnas i var skräckfilmsnörds referensram och således måste jag rekommendera den här trots det något motsägelsefulla betyget. – 5/10

Friday the 13th: Part 2

Friday the 13th: Part 2 – Jag tror inte det är särskilt mycket spoiler att säga att Jason Voorhees, det vill säga filmseriens notoriske mördare, dyker upp för första gången på allvar här. Allvar är också något som kantar filmen, det finns inte utrymme för så mycket smålustiga oneliners och/eller komiska situationer som sedan skulle bli fallet i filmserien. Jason framstår också som mänsklig och det blir en ganska tät film av det hela. Detta är kanske den bästa filmen i hela serien sett ur detta perspektiv, det som händer har fortfarande en viss realistisk chans att verkligen inträffa. – 8/10

Friday the 13th

Friday the 13th – Kanske den mesta referenspunkten i slasherfilmens historia! I stort sett alla har hört talas om den här oavsett om man är en fan av slashern eller inte. Man behöver inte ens känna till begreppet slasher och likväl ha den här i sin begreppsvärld som något våldsamt där människor dör i parti och minut. Jag tycker väl personligen inte att det är den bästa filmen som finns i genren och den är inte så där intensivt våldsfrekvent heller men att räkna ut den som en bagatell är å andra sidan att ta. Det råder ingen som helst tvekan om det inflytande filmen har på skräckfilmsvärlden och har man inte sett den är det nog inte mycket annat att göra än att skämmas! – 7/10

Max Payne - 2008 - Trist och träligt

Intressanta premisser slarvas bort i en ganska intetsägande historia om en polis som är ute efter hämnd efter mordet på sin fru. Ärligt talat är jag, efter att filmen är slut, inte helt säker på vad det egentligen handlade om eller hur allting hänger ihop. Vem som egentligen var den största skurken eller om Max Payne verkligen fick den upprättelse han var ute efter. Det är osammanhängande och ganska rörigt berättat och inte i en positiv mening. Filmen bygger på ett TV-spel och det märks lite när man ser vilken mise-en-scène som finns i den. Vid flera tillfällen kan man helt klart se hur förlagan avspeglar sig i produktionen – på gott och ont kanske, det är visuellt framställt men ack så tråkigt och det blir i slutändan bara anonymt pang-pang av alltihop. – 3/10

Rallybrudar

Rallybrudar – Självklart finns rally med som en mycket viktigt ingrediens i den här filmen som ju handlar om att följa sina drömmar och inte låta sig nedslås av samhällets förutfattade normer om könsroller och liknande. Det är bra skådespeleri från de medverkande, som bland annat består av Eva Röse, Marie Robertsson, Claes Malmberg, Maria Lundkvist och Janne ”Loffe” Carlsson bara för att nämna några, men jag tycker inte att man riktigt lyckas fånga känslan av det sextiotal som filmen utspelar sig i. Det blir lite på låtsas och det är svårt att ta det på fullt allvar hela tiden. Bortser man från det så finns det helt klart en del komiska poänger i filmen som man både flinar åt och kanske till och med en och annan situation som man tar med sig i bagaget efter att filmen är slut. – 6/10

Screamers: The Hunting

Screamers: The Hunting – Jag skulle gissa att jag såg Screamers i samband med att den först gavs ut 1995 men den lämnade inga bestående intryck och jag hade väldigt få välbevarade minnen av den inför den här uppföljaren. Premisserna är dock lätt igenkänningsbara, en räddningspatrull som fått ett nödanrop från Sirius 6B och ger sig iväg för att söka efter överlevande. Självklart finns det någon i gänget som inser det oerhörda ekonomiska värdet i screamer-teknologin och medan han laddar ner hemligheterna i ett portabelt minne sätter han också igång mördarmaskinerna. Det är ganska blodiga och välgjorda effekter, men överlag känns det som en riktigt trött produktion som vill mer än vad den klarar av att leverera. Lance Henriksen medverkar och det är väl det som är den egentliga behållningen… – 4/10

Maria Wern: Främmande Fågel - 2008 - Inte lika ny längre!

Det finns ett helt gäng böcker om Maria Wern skrivna av Anna Jansson och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte har en susning om hur många som är filmatiserade just nu. Det här är i alla fall en alldeles ny miniserie och det känns som en bra början på en ny våg av TV-underhållande deckare i stil med Beck och Wallander. I kort går det ut på att Maria Wern kommer tillbaka till sitt arbete som polis efter en längre tids sjukskrivning, vi får sedan ta del av allt fler detaljer om hennes föregående liv och målar på så sätt upp en egen bild av vad som hänt. Samtidigt börjar själva historien ta fart och Maria Wern, som är polisutredare får ta på sig att lösa fallet. Bra karaktärsutveckling med ett underhållande fall, men tafflig dialog och med en upplösning som blev en besvikelse. – 5/10

Nim's Island - 2008 - En tillrättalagd Pippi Långstrump

Vad händer om man tar Pippi Långstrump, visserligen i något mer tillrättalagd version, och sätter henne på en öde ö. Ger henne några djur som bästa vänner, en pappa lika uppfinningsrik som McGyver och lika dedikerad till sin uppgift som självaste Robinson Kruse? Och om man sedan lägger till en äventyrshjälte skriven av en författare som knappast vågar gå utanför sin egen dörr (Jodie Foster) a la Sigourney Weaver i Copycat och inslag av Home Alone, där den lilla tjejen får chansen att försvara sitt hem mot en turistinvasion? Jo, man får en faktiskt ganska söt film även om den på pappret inte borde tilltala undertecknad nämnvärt. Visserligen kan jag inte förneka att Jodie Foster varit en favorit i åratal, men hennes senaste aktiviteter har kanske inte imponerat tillräckligt för att hon ska vara ett säkert kort längre. Här spelar hon dock ut hela sitt register och även om det här naturligtvis är en film som riktar sig till yngre åldrar lyckas hon göra rollen full rättvisa och faller inte i fällan att göra en schablonmässig karikatyr av det hon har att jobba med. En mycket underhållande film som ofta lockar till skratt! – 7/10

Funny Games U.S

Funny Games U.S. – Man känner igen sig genast i filmen då det, i princip, är fråga om en regelrätt karbonkopia av Michael Hanekes eget original (Funny Games) från 1997 – Scen för scen, nästan replik för replik. Varför samma regissör som redan gjort en mästerlig film väljer att göra om den, visserligen på engelska och med amerikanska skådespelare, är lite märkligt. Men för en gång skull görs filmen nästan full rättvisa även i detta format. Naomi Watts är en mycket skicklig skådespelerska som gör rollen som Ann full rättvisa och de andra skådespelarna skäms inte heller för sig. De har mycket att leva upp till med originalet som referenspunkt men jag tycker att det fungerar mycket bra på alla punkter. Några små petitesser som kanske inte ens går att klä i ord är allt jag kunde finna till filmens nackdel och då jämför jag endast med originalet. Ser man det i stort är det här fortfarande en oerhört kraftfull film och bland det absolut bästa jag sett någonsin i genren! – 10/10

The Crippled Masters

The Crippled Masters – Det här är en lite speciell rulle, även om själva handlingen är lika platt och intetsägande som den brukar vara i den här typen av kung-fu filmer. Den har nämligen det gemensamt med Tod Brownings Freaks att man använde sig av riktiga ”freaks” för filmen! Detta gör det delvis mycket intressantare, men också lite motbjudande. Bortser man från detta faktum är filmen ganska ordinär men trots allt ganska underhållande i sin koreografi och bör åtminstone finnas i referensramen för fans av genren! – 5/10

Recension: Chuckens bästa film! - THE OCTAGON - 1980

The Octagon – Det här är en av mina favoritfilmer som jag har sett många många gånger! Jag vet inte riktigt vad det är som tilltalar mig så mycket för om sanningen ska fram är det faktiskt en ganska tunn historia om två adoptivbröder, där den ena (Chuck Norris) väljer den smala vägen, medan den andra (Tadishi Yamashita) satsar på en lukrativ rörelse genom att utbilda terrorister i martial arts. Vi känner igen upplägget från ett otal andra filmer, Chucken spårar upp skurkarna och tar sig an att på egen hand förgöra verksamheten. En efter en besegrar han ligans slagskämpar och ninjor tills han slutligen står öga mot öga med sin adoptivbror. Lee Van Cleef medverkar. – 9/10

King Solomons Mines - 1985 - Fantastisk bra äventyrsfilm!

Myten om kung Salomons skatt torde ha lockat historieberättare att förtälja oändligt många historier genom årens lopp och den här filmen, signerad J. Lee Thompson, med Richard Chamberlain som Allen Quartermain och Sharon Stone i huvudrollerna är heller inte den första filmatiseringen av Haggards bok på ämnet. Men oavsett hur många filmatiseringar som kom före den här eller hur många berättelser det finns är det här en mycket underhållande film som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Man driver friskt med hjälteparollerna även om man också väver in allvarsamma ämnen som urbefolkningens rättigheter och att man inte ska vara girigare än vad man behöver. Den kom bara några år efter Raiders of the Lost Ark och det är svårt att inte konstatera likheter mellan Indiana Jones och Allen Quartermain. Här är humorn befriande och balanserar precis på gränsen mot trams. Gränsen överskrids dock aldrig och resultatet blir en mycket underhållande film som man kan se om och om igen utan att tröttna! – 9/10

The Stendahl Syndrome - 1996 - DARIO ARGENTO!

När jag såg den här i samband med att den först släptes på den svenska marknaden i form av en VHS-kassett var jag helt tagen redan innan förtexterna ebbat ut. När jag såg om den några år senare var jag väl inte lika lättflirtad men visst tusan är det här en bra film! Man kan helt enkelt inte komma över de visuella sinnesstämningarna som gestaltar Stendahlssyndromet är hur vackra som helst och det betyder mycket i den här filmen. Det betyder såklart inte att den övriga handlingen är eftersatt på något sätt utan bara att vi, som följt Mäster Argentos karriär vant oss vid en lägstanivå som i sig är mycket hög. Det är en våldsam historia om jakten på en mördare som utspelar, tack vare syndromet, i en verklighet där man inte kan vara helt säker på vad som verkligen händer och vad som är en illusion. – 8/10

Blue Eyes of the Broken Doll - 1974 - En klassisk gaillo... från Spanien!

På många sätt en klassisk giallo även om en sådan, enligt de flesta definitioner ska komma från Italien och inte Spanien som här. Bildspråket är estetiskt tilltalande och de enkla melodislingorna, som är så typiska för genren funkar hur bra som helst. Kanske är historien lite för komplicerad med lite för många lösa ändar för min smak. Jag menar, visst gillar jag när man lockas på villospår av alla möjliga konstiga ledtrådar men här blir det liksom lite rörigt. Det är många intressanta karaktärer och många intressanta intriger dem emellan, men det blir som sagt lite mycket av det. Det spretar åt alla håll liksom. Morden är för övrigt snygga även om blodsfärgen inte riktigt är det rätta, man känner dock igen estetiken och gillar man gialli, lär man komma bra överens även med den här. – 6/10.

Deep Throat aka Långt Ner i Halsen - 1972 - Hennes klitoris sitter i halsen!

Precis som man konstaterar på omslaget till Studio S Entertainments nya utgåva av Deep Throat, så är det här sannerligen en film som nästan varje vuxen människa känner till eller åtminstone har hört talas om. Med det i bakhuvudet kanske vi ska vara tacksamma för kulturgärningen att äntligen få enkel tillgång till filmen, och möjligheten att skapa sig en egen uppfattning för oss som faktiskt ännu inte sett den. Handlingen är enkel även om det tar en stund att komma till pudelns kärna så att säga. Linda Lovelace, som också är ett namn nästan alla vuxna människor känner igen, kan inte få orgasm. Hon njuter visserligen av sex, men saknar det där lilla extra. Efter diverse experiment går hon slutligen till doktorn, som konstaterar att hon faktiskt saknar klitoris – åtminstone en normal placering av en dylik. Hennes sitter nämligen långt ned i halsen varvid hon behöver ägna sig åt helt andra aktiviteter än de vaginala som hittills utgjort merparten av äventyren. Lite humor finns emellanåt, men på det hela taget finner jag det ganska bedrövligt. De pornografiska kvalitéerna är heller inget att hurra för även om jag finner det en smula ovanligt för tidsperioden med rakade underliv och analsex. Jag är förvisso ingen expert på området men ett par har man ju sett.

The Fanglys - 2004 - Huvaligen...

Att man inte ska döma filmen efter omslaget är naturligtvis ett axiom, men likväl händer det att man får för sig att filmen är på ett visst sätt enbart baserat på omslagsgrafiken. I det här fallet hade jag förväntat mig en maffig skräckfilm även om den av olika skäl troligen skulle vara gjord med en väldigt lite budget. På några punkter fick jag rätt, filmen verkar onekligen gjord med mindre pengar än vad jag har i lön, och jag räknar mig inte till de högavlönade i samhället, och skräck var det också. Men det första epitetet – maffigt, är det verkligen inte. En ganska fånig historia som endast överträffas av de taffliga skådisarna och det katastrofala sminkjobbet. Totalt sett en ganska meningslös film som tyvärr verkar ta sig själv på lite för stort allvar också. Jag säger inte att det är pretentiöst eller så, men lite mer glimten i ögat hade nog filmen mått bra av. – 2/10

Against the Dark - 2009 - Vampyrer, Zombies och STEVEN SEAGAL!

Jag är absolut inget stort fan av Steven Seagal, men av någon anledning brukar jag se hans filmer ändå. Ibland rent av med förtjusning även om det tillhör undantagen att jag finner det jag ser riktigt bra och filmerna blir, med handen på hjärtat, faktiskt bara sämre och sämre. Nåja, det var i alla fall roligt att se honom som vampyrjägare i den här filmen även om vampyrerna knappast kan kallas för vampyrer. Det är med frågan om en zombieliknande smitta som gör att de infekterade trånar efter blod att livnära sig på. I filmen nämner man mutanter som beskrivning och det passar egentligen mycket bättre eftersom det också finna olika typer av dessa vampyrer, de utvecklas alltså från att först bara vara blodtörstiga bestar till tänkande och rationella varelser. Allt som allt en ganska intetsägande film, men kan vara av intresse för fanatiska fans av genren och/eller Steven Seagal. – 3/10