Gröna Hissen - 1944 - Sickan Carlsson

Jag är nästan säker på att jag har sett Gröna Hissen förut. I alla fall delar av den. Det som är stort bortom allt tvivel är att jag i förväg kände till storyn och ganska nyligen såg Eva Rydbergs version i scenform. Det var väl en inspelning från Fredriksdalsteatern så klart. Eftersom jag är som jag är och att min fru är Sickan Carlsson fan, så ville jag förstås jämföra och min fru ville också veta vad jag tyckte om denna version. 

Att Sickan Carlsson hade en av huvudrollerna visste jag förstås sen tidigare men det var också intressant att se namn som Karl-Arne Holmsten och John Botvid i rollistan. Jag skrockade för mig själv. Det här skulle bli roligt! Jag lade också märke till att Kar de Mumma varit inblandad i dialogen så jag förväntade mig ganska roliga utsvävningar.

För er som inte känner till handlingen går den i korthet ut på att Ulla (Gaby Stenberg), Billys fru blir uppvaktad på stan av en gammal beundrare som bjuder med henne på operan. Hon tackar ja eftersom hon är så trött på sin man. Enligt henne är han så utomordentligt tråkig och förutsägbar. Samtidigt Har Billy (Max Hansen) och Ulla bjudit paret Frisk på middag samma kväll. Dock har även Peter (Karl-Arne Holmsten) gjort sig andra planer så Lillan (Sickan Carlsson) och Billy blir lämnade ensamma.

Peter är väldigt annorlunda jämfört med Billy. Han är ute på galej och låter sin fru vara hemma och undra vad han håller på med. Själv hävdar han att han går på sammanträde men det är uppenbarligen inte sanningen. Tillsammans kommer Billy och Lillan på idén att göra sina äkta hälfter svartsjuka genom att sätta sig själva i komprometterande situationer med varandra.

Ingen av dem är särskilt bevandrad i varken uteliv eller att bedra sin äkta hälft. Att ta del av deras tafatta försök är tämligen underhållande. De går på restaurang tillsammans för att försöka bli sedda av bekanta som ska skvallra om dem. De tar in på hotell för att ryktet ska gå och försöker rent ut sagt med alla medel. Inget är dock särskilt effektivt. Till slut ger de upp och återgår till hemmet. Eller rättare sagt, Max lägenhet. Vad ska de göra? Jo.. Snart finner de på råd. Spriten kommer fram men eftersom ingen av dem är bevandrade i alkoholkonsumtionens värld får de helt enkelt improvisera. 

Jag vet inte vad det är, men det är fantastiskt kul att se på fulla människor. Vilka idéer de får för sig och hur de försöker sluddra fram fyndigheter. Alla som varit så där lagom salongsberusade vet att man har helt fantastiska argument när man befinner sig mitt i händelsernas mitt. Max och Lillan har ingen aning om hur man blandar en cocktail men eftersom de har hört att whisky är en bra grund börjar de från den grunden. Den ena efter den andra sorten åker ner i blandningen och tillslut skulle jag nog påstå att det är en riktigt häxbrygd.

Vad som sedan följer är egentligen ett fylleslag utan dess like. Max och Lillan dricker och leker och väntar på att deras äkta hälfter ska komma hem och finna dem i en komprometterande situation. Så fort de rasslar i hissen gör de sig förberedda. Det dröjer dock och mer och mer sprit gör att lekarna blir vildare och vildare. Det blir framför allt med högljudda vilken föranleder portvakten (John Botvid) att klaga. Han är en riktigt toffel som styrs av sin dominanta hustru (Julia Cæsar). I alla fall till han får medicin av det stökiga festparet för sitt tryck över bröstet. Han fattar smak och blir snart den som bestämmer i sitt förhållande.

Jag har inte på något sätt bra koll på vad som var gångbart på film vid den här tiden. Men jag tänker att det här var ganska utmanande på sin tid. Dels framställan av alkoholkonsumtion men även en scen där Gaby Stenberg är bar på överkroppen frånsett behå såklart. Dels själva belysandet av dubbelmoralen. Könsrollerna om man så vill. Att Peter går på "sammanträden" är tydligen helt ok i hans ögon men att hans fru umgås hela natten med Billy gör honom rosenrasande och tydligt skilsmässobenägen. Samma sak med Billy hustru, att gå på Operan med efterföljande supé med en beundrare känns helt ok. Men efter att han har släppt loss lite en hel natt med Lillan blir hon rosenrasande. Trots att hon egentligen har bett honom att vara mindre tråkig och inte så hopplöst älskvärd hela tiden.

Själva sensmoralen, som kommer fram dagen efter deras vilda fyllenatt, är inte lika kul att se som fylleriet. Det är heller inte helt oväntat. Fulla personer är roligt. Dock ska väl tilläggas att man aldrig helt luras av skådespeleriet. Fan får aldrig uppfattningen av att det skulle vara på riktigt. Skulle filmen göras idag skulle man säkert kunna få till det. Men å andra sidan var det lite annorlunda med skådespelet överlag förr i världen. Man talade på ett annat sätt och man framställde saker och ting på ett annat sätt. Om det är trovärdigt i dagens samhälle är inte riktigt relevant.

7/10

Ingen tid för kärlek - En film om Johnny Bode

De flesta av oss som känner till Johnny Bode gör det av en enda anledning. Han är nämligen mannen bakom Bordelmammass Visor, de pornografiska schlagers som förevigades på skiva 1968. Jag skulle tro att sångerna Runka mig med vita handskar på och Mutta-spricka-polka på något sätt har satt sig i den svenska folksjälen. Många kanske förnekar det, men många, många har också en relation till dessa sånger.

Jag hade väl lite mer koll än så på Johnny Bode innan jag såg den här dokumentären. Jag visste att han var en notorisk lögnare och mytoman och att det inte gått så bra för honom i livet. Än mer info, och i väldigt underhållande form, fick jag från den eminenta podden Snedtänkt med Kalle Lind. Ett av avsnitten handlar nämligen om Johnny. Det är fantastiskt intressant att lyssna på hur Johnny, som jag vill påstå faktiskt hade stor talang, förstörde det för sig själv gång på gång på gång. Det är helt enkelt fabulösa anekdoter.

Jag får ge lite extra cred också för hade det inte varit för det poddavsnittet hade jag inte börjat söka efter Johnny Bode igen och hittat den här dokumentären som jag inte kände till sedan tidigare.


Det är en mycket intressant person och jag rekommenderar verkligen alla som har det minsta intresse för att ta sig an historien om ett riktigt unikum. Jag vågar påstå att vi inte har haft en artist som Johnny Bode varken förr eller senare. Det är en gripande levnadsöde, samtidigt som man ibland brister ut i gapskratt av omständigheterna.

Filmen har formen av en person som söker efter svaren på vem Johnny Bode verkligen var. Han, så väl som de flesta andra hade gjort sig första bekantskap med honom via de fula visorna. Om det verkligen är så, eller en förevändning för att göra filmen är oklart. Det roliga med filmen är att det delvis förekommer en eller ett par intervjuer med Johnny själv. Visserligen bara audio men ändå. Men framförallt får vi en hel del information från Lillemor Dahlkvist som i slutet av hans liv verkade vara den enda vän han faktiskt hade kvar. Detta är lite anmärkningsvärt efter att han svikit sitt löfte om att låta henne vara en anonym röst på porrskivorna.

Man kan se den har dokumentären på flera sätt. Dels som ett porträtt av en av de största stollarna i svensk historia. Men också som ett tragiskt levnadsöde. Jag för min del kan nog känna en hel del empati för vad han fick utstå även om han till mångt och mycket hade sig själv att skylla. I min värld var han en stor kompositör med en gudomlig röst. Jag skulle gärna se en utgivning av Johnny Bodes kompletta katalog.

Kan man inget om Johnny Bode är det en alldeles utomordentlig inblick i figuren. Kan man lite mer är den kanske inte lika intressant. Personligen hade jag änskat att man hade gått lite mer på djupet. Men man kan inte få allt. Vi får vara glada att Johnny Bode sällskapet existerar och för legenden vidare.

In Memoriam – Åke Cato – 1934-2016

Jag funderade länge vilken av mina många bloggar som skulle vara lämpligast för en dödsruna för Åke Cato. Han var inte musiker även om han, tillsammans med Sven Melander gjorde Vår julskinka har rymt, som Werner och Werner. Bagarparet rönte stor succé i humorprogrammet Nöjesmassakern i mitten på åttiotalet. Och det är väl denna del av hans karriär som jag är mest förtrogen med. Som sketchmakare var Åke Cato slipad och precis lagom galen för att det skulle bli rolig. Han skrev även pjäser och andra framträdanden. Ingen man direkt tänker på förrän man läser efter texterna.

Så med det i bakhuvudet finns det två bloggar som skulle kunna komma ifråga. Dels den mer privata Tankar vid 40+, eftersom jag hade en provat relation till Åke. Det är förstås inte så allvarligt som det låter. Jag kommenterade hans blogg några gånger och understundom svarade han mig. Jag hade, och har fortfarande hans telefonnummer i mobilen. Jag ringde honom aldrig.

Men till slut fanns det egentligen ingen annan plats är den här platsen. Den som jag har använt mest och den som har närmast koppling till Åke i och med hans involvering i Nöjesmassakern och den efterföljande humorserien Tack för kaffet. Två serier som jag för övrigt, utan att skryta, hade en del med att göra med utgivandet av. Efter en namninsamling startad och sänd till SVT fick senare Åke uppdraget att plocka ut de bästa bitarna. Boxen blev sedermera verklighet!

När jag väl hittade hans blogg många år senare läste jag den med stort intresse. Åke var fantastiskt rolig! Han uttryckte sig på ett sätt som ingen annan. Han pratade om sig själv i tredje person och hänvisade envist till sig själv som spalten. På bloggen kunde det hända nästan vad som helst. Vilken inriktning som helst kunde dyka upp. Någon gång beklagade han sig över något men oftast handlade det antingen om minnen eller underfundigheter. Han använde ofta ord som inte riktigt var det korrekta, men ett ord som var till uttalet väldigt lika. Jag minns särskilt att han beskrev sirener (som i polissirener) som syrener. Den typen av humor hade han. Och jag tror att han hade monopol på fotnoter. Hans blogginlägg hade ofta två eller tre dylika.

De senare åren uppdaterade han sparsamt men jag har numera insett att han var rejält sjuk. Det gör gärningen så mycket större. I mina ögon var Åke Cato en stor humorist. Jag kommer att sakna hans humor!

Åke Cato blev 82 år. Vila i frid!