Recension: The Bunny Game

The Bunny Game

Regi: Adam Rehmeier

2010

Horror/Extreme

Bunny är Konstant hög på kokain. Hon suger av killar för att finansiera sitt missbruk och spanar ständigt efter nya torskar. Hon gör det som krävs av henne för pengarna och det begränsar henne verkligen inte till avsugningar. En del torskar är mycket våldsamma men hon har lärt sig att leva med det. I alla fall fram tills nu… En lastbilschaffis kidnappar henne och binder upp henne på flaket. De följande dagarna ägnar han sig åt att få henne att önska att hon aldrig hade blivit född!

Så länge jag kan minas hade det figurerat rykten om och omkring snuff – filmen som säga vara helt äkta – där dödsscenerna är på riktigt – men ingen har hittills kunnat bevisa existensen av denna typ av extrema filmer. Nu har tiden kommit, för första gången har vi här en film som påstår sig vara effektfri. Det man ser är det som händer – på riktigt! Det är et bra sätt att marknadsföra filmen inte sant?

Det är en provocerande film, om det råder det inget tvivel! Vissa scener fastnar som klister på näthinnan men på det hela taget hade jag inbillat mig att den skulle vara mycket brutalare än vad den var. Jag menar, det är påträngande terror och när Bunny skriker efter hjälp är det oerhört trovärdigt men det finns väldigt lite äkta tortyr iden (tack gode Gud för det!), Det är som sagt ett par scener med brännmärkning och lite annat när det kommer till permanenta skador. Det är förstås oerhört jobbigt att se på men bilden jag hade målat upp framför mig besannades inte riktigt! Det kanske säger mer om mig än om filmen egentligen.

Men även om den fyskiska tortyren inte är fejkad är det inte detta som är filmen starkaste kort. Tortyren är övergående men offrets hjälplösa terror och lastbilschaffisens sadism är vad som är det jobbigaste att bevittna. Det finns absolut ingen väg att fly och det känns hela tiden! Bunny lever förstås ett mycket destruktivt liv, det tar inte lång tid att förstå. Hon behöver kokainet för att överhuvudtaget stå ut med sin tillvaro. Det är en väldigt rå bild av verkligheten som visas upp!

När chaffisen kommer in i bilden tar det heller inte lång stund innan man inser att även han brottas med sina inre demoner. Förresten, det är så mycket ångest och rädsla i den filmen att Ingmar Bergman hade blivit grön av avund! Alla är egentligen offer, det finns inga vinnare bara förlorare! Och vad säger det om vi som tittar på filmen? Är vi också förlorare som luras att se en våldsam film bara för att det inte finns några effekter i den? För ingen hade höjt ett ögonbryn annars!

Filmen har ett mycket vackert svart och vitt foto. Jag tror inte den hade funkat lika bra i färg men det är förstås omöjligt att sia om. Det här svart-vita tar filmen till en helt annan nivå! Handlingen berättas inte på det enklaste sättet och den är inte alltid linjär heller. Skådespelarna, i alla fall de två huvudskådespelarna, är fantastiskt trovärdiga och så vidare. Men det som mest av allt når mina innersta känslor är en undran över vad som ska komma härnäst. Den här filmen har tagit ett steg i filmkonstens evolution och jag är inte säker på att jag trivs med det. Som filmfanatiker och skräckfilmsfan är jag inte nödvändigtvis intresserad av att se människor skadas på riktigt. Det är inte underhållning längre, det blir lite för skruvat och jag hoppas att det aldrig görs en film som denna igen.

Med det sagt inser jag naturligtvis att en film av det här slaget tjänar som en ögonöppnare. Tydligen använde Rodleen Getsic, som spelar Bunny, inspelningen av den här filmen som någon sorts terapi för att komma över traumat från liknande händelser. Funkar det är det väl ok förstås. Men det är en utmaning att titta på och förstå filmen. Vad är nästa steg? Snuff?