Efter några minuter känns det här som en ganska
standardiserad svensk deckare. Varken bättre eller sämre än något annat, vare
sig det heter Beck, Wallader, Van Veeteren, Maria Wern eller Irene Huss. När
den är slut har man heller inte fått mer, kanske något mindre faktiskt. Ett
krystat slut och en krystad förklaring till ett krystat fall. Inte en av de
svenska deckarnas krönta mästerverk direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar