The Wolverine – 2013 – en gammal vän ligger för döden..

Jag har aldrig läst serietidningen X-men men jag tror att jag har stött på karaktären Wolverine någonstans. Hos Spindelmannen? Fantastiska Fyran? Hulk? Hur som helst känner jag till honom från de tidigare filmerna, både X-men Origins: Wolverine, de första tre X-men filmerna och X-men: first class. Filmerna utspelar sig i lite olika tidsperioder, X-men Origins: Wolverine är självklart en prequel och den här utspelar sig efter de andra filmerna.

Till en början vår vi stifta bekantskap med en sliten Logan. Han håller sig för sig själv i ödemarken och vill inte ha med folk att göra. Han plågas av fruktansvärda mardrömmar vilket resulterar i att vi – publiken, får ta del av händelser som utspelar sig tidigare i hans liv. Snart står det klart att en gammal vän ligger för döden och att Logen måste åka till Japan för att ta farväl av honom, om än motvilligt. Snart befinner han sig i värsta kaoset. Det är inte klart vem som är ute efter vem men hans gamla vän har i alla fall utvecklat en metod som skulle kunna få Logan fri från sin osårbarhet. Hans otroliga förmåga att regenerera skador skulle kunna flyttas till någon annan. Men innan något händer dör den gamle vännen. Nu är alla ute efter honom.

Faktum är att jag tycker den här filmen är lite rörig. Det har ingen med tillbakablickar och sådant att göra. Det klarar jag av utan problem. Det finns bara inte särskilt mycket motivation i filmen. Den har ingen uppenbar poäng. Att det goda slåss mot det onda är väl självklart kanske men det är inte så självklart här. Karaktärerna är faktiskt inte särskilt svart/vita i den här. Därmed inte sagt att det skulle vara särskilt mångfacetterade eller komplexa. De är mest bara tråkiga och ointressanta.

Givetvis är det bra skådespeleri och filmen i övrigt är bra gjord. Det finns några häpnadsväckande sekvenser, framförallt i filmens sista halva, som är riktigt snyggt gjorda. Och överlag är den andra halvan överlägsen den första. Visserligen finns det väl roligare att se på än de slagsmål som de mesta av filmen är uppbyggd kring, men det är ändå det man förväntar sig. Hugh Jackman är kanon i titelrollen men det krävs något mer. Det krävs en handling som förmår att intressera.

6/10

Trailer: Terry Gilliams The Zero Theorem

Wolf Creek 2 – 2013 – Han älskar sitt Australien!

Det här är absolut inte en dålig film men upp till första filmens höjder når den inte! Det är också en helt annan typ av film egentligen. Den bygger inte lika mycket på överraskning för de iblandade som i första filmen och det mesta av den går åt till biljakter.

John Jarratt är tillbaka som galningen Mick Taylor och det är en fröjd att se hans vansinne. Det finns helt enkelt ingen hejd på honom. Han älskar sitt Australien och ingen utlänning ska få komma och göra sig lustig över honom. Han eller henne blir det synd om och vi som har sett första filmen vet att han inte kommer att lägga fingrarna emellan eller fega ur det han säger att han ska göra.

Jag hade mina tvivel om den här, det ska erkännas. Om det överhuvudtaget var möjligt att göra en film till utan att upprepa samma sak en gång till var tveksamt. Men jag måste säga att man lyckas med den bedriften. Det är inte samma sak en gång till men det är å andra sidan en ganska tjatig film. Biljakterna avlöser varandra och det är inte förrän framåt slutet som det kan bli frågan om den fångenskap och tortyr vi förväntar oss. Slutet är också det bästa i filmen.

Överlag är jag nog besviken men det är trots allt en välgjord film och de flesta skådespelarna sköter sig bra. De får visserligen inte så många känslor att spela med men det de får funkar. Och jag vill hellre fria är fälla när jag ger filmen…

6/10