The Ninja Misson – 1984 – Mats Helge Olssons mest (ö)kända film!

Det här är inte första gången jag ser Mats Helge Olssons mest (ö)kända film. Men det var några år sedan sist och så värst mycket minnen hade jag inte. De minnen jag har är dock inte särskilt positiva. Men vem är jag att lita på minnen från förr? Det är klart att jag fräschar upp minnet innan jag skrivet något. Att skriva direkt ur minnet, så gamla minnen dessutom, är ingenting att hålla på med.

Faktum är att det var en positiv överraskning att se om filmen. Det är mediokra skådespelare som bäst och det saknas tillräckligt tempo i filmen för att göra den riktigt intressant, men grundidén är faktiskt inte så dum. Inget unikt kanske men ändå något som tilltalar, trots att jag inte är särskilt förtjust i politiska thrillers. För det är egentligen en politisk thriller det är. En professor, som hittat något odefinierat i sina studier, något så viktigt att det kan äventyra världsfreden om det hamnar i fel händer, skall fritas från Ryssland. Han ska helt enkelt hoppa av. Det blir inte lika enkelt som man har tänkt och ryssarna lurar honom att tro att han numera befinner sig på säkert territorium i Sverige. Det är lite biljakter och lite skjutande här och där, helt enkelt lite action.

Detta håller på ungefär en timme innan det kan bli tal om något egentligt ”Ninja Mission”. För inte kan man låta professorn, som alltså har blivit lurad av ryssarna, sitta kvar och avslöja sina hemligheter för fienden. Man skickar helt enkelt in sina bästa killar – ninjorna! Det är inte mycket ”ninja” i filmen alls men framåt slutet blir det som sagt lite. Hur det går är tämligen självklart när man ser filmen men jag väljer ändå att inte avslöja för mycket.

Antagligen är det inte en film som tilltalar de som inte har actionfilmerna från 80-talet bland preferenserna. Jag tycker att det är rätt kul att se även om en del scener är smärtsamt långdragna och händelsefattiga. Mest ser jag den nog som ett tidsdokument över en tid när man med relativt små medel och en stor portion inspiration kunde producera actionfilmer i Sverige. Det ska vara Mats Helge till det!

4/10

In Search of Dracula – 1975 – Dokumentär/Mondo

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av den riktige Dracula. Alltså inte den karaktär som Bram Stoker skrev om och som var vampyr, utan den person som han delvis grundade sin roman på. Det lär nämligen vara en historisk figur, en härskare grym som få.

Jag hade hoppats på en riktigt ingående genomgång här men jag är besviken. Nästan genast börjar Christopher Lee, ett fantastiskt val av berättarröst, tala om de gamla legenderna i Östeuropa. Således börjar själva dokumentären med just det jag inte var intresserad av. Givetvis inser jag att det inte finns något annat sätt att ta sig an uppgiften. Först måste man förklara myten, sedan kan man gå in på riktig historik.

Jag vet inte om det har att göra med att filmen numera är över trettio år gammal men det känns inte som att den levererar något nytt. Kanske är undertecknad redan allt för kunnig i ämnet eller så griper dokumentären helt enkelt inte tag i mig. Bilder från gamla filmer ackompanjerar berättandet och under stundom undrar jag om inte bilderna tillhör något helt annat ämne egentligen. Detta skulle i så fall innebär att filmen förflyttas från dokumentärernas värld till Mondofilmen. Jag vet faktiskt inte. Det känns emellanåt som att man vill visa mer arkivbilder än vad man klara av. Jag är inte säker på att alla bilder verkligen föreställer det som man påstår.

Är man ute efter kunskap skulle jag nog hellre rekommendera ett bibliotek. Är man ute efter underhållande Mondo finns det också annat som är mer lämpat. Men vem kan då vara intresserad? För det första är det förstås en kulturskatt och för det andra är det alltid sevärt att se Christopher Lee som Dracula. För han agerar inte bara berättare, han tar också på sig rollen som Dracula och Vlad Tepes. Att klippa in scener från de Draculafilmer han har medverkat i känns väl inte så svårt förstås. Nä, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer!

4/10

Masters of the Universe – 1987 – Dolph i hockeyfrilla

Det här är ytterligare en av de där filmerna som jag ville se redan när den kom utan att faktiskt göra det. Sedan har det inte blivit av trots att jag har haft möjlighet under ganska många år nu. Ibland blir det helt enkelt så. Man prioriterar annorlunda helt enkelt.

 

Filmen i sig är en fantasyfilm och utspelar sig delvis i ett alternativt universum. Det är förstås kampen mellan det goda och det onda som är den huvudsakliga handlingen. För det onda står ”Skeletor” (Frank Langella) som ser ut precis som namnet antyder, den goda motpolen består av He-Man som spelas av vår egen Dolph Lundgren. I övrigt hittar vi en del andra skådespelare som vi känner egen från senare prestationer. Courteney Cox behöver väl ingen närmare presentation. Om hon inte gjorde sig ett namn i Scream-filmerna lär väl de flesta förknippa henne med TV-serien Vänner. Mer okänd är kanske Robert Duncan McNeill som åtminstone jag känner igen från Star Trek Voyager. Slutligen vill jag nämna Meg Foster som, med sina speciella ögon, passar fantastiskt bra in i produktionen och i sin roll!

 

Överlag är det inga fantastiska insatser. Det är inte ens mediokra i de flesta fall, men filmen är ändå en viss charm och jag är svag för fantasyfilmer där kampen mellan det goda och de onda bryts ned till enkla begrepp. Man kan säga att filmen är som en blandning av Star Wars, som i åtminstone ett par scener blir helt uppenbart, och The Tenth Kingdom som låter karaktärer från vår värld interagera med de från det alternativa universumet. Det finns ganska fantasifulla varelser också. Det är förstås inget unikt för en fantasyfilm.

 

Annars bjuder filmen på godkända specialeffekter. Alla kanske inte är bra men man får nog säga att det, plus miljöerna, är filmens främsta tillgång. Framförallt gillar jag miljöerna i Skeletors palats. Det känns som att man lagt rätt mycket krut där. Hur filmen står sig mot de tecknade varianterna av historien vet jag inte.

 

Överlag är det mycket fighting i filmen. Det är laservapen och gamla hederliga svärd. Det är väl svärd som är magiskt laddade förstås och det är ok action. Överlag ångrar jag absolut inte att jag äntligen tog mig tid att se filmen men visst finns det bättre fantastyrullar än så här. Det blir lite väl fånigt emellanåt och det är inte ovanligt att man får glädja åt de kalkonvärden filmen har.

 

5/10