Rutger Hauer - En Krönika

Rutger Hauer var en av de första skådespelare jag intresserade mig för. På den tiden det begav sig handlade det om att hyra film på VHS i därför avsedda (fysiska) butiker och på min hemort fanns det fyra sådana (om jag minns rätt). Tillsammans med en kamrat eller två gick jag systematiskt igenom den ena butiken efter den andra på jakt efter filmer med Rutger Hauer. Jag kan inte påstå att allt som sågs var bra men det var i alla fall ett steg närmare en komplett filmografi, så komplett den nu kunde bli med de förutsättningar som fanns.

När intresset försvann kan jag inte riktigt redogöra för. Försvann är naturligtvis fel ord men i och med att allt som fanns att hyra redan var hyrt fanns det liksom ingen morot att söka efter mer. När sedan tiden efter dessa fysiska butiker var kommen fanns det inte mycket tanke på att återuppta intresset faktiskt. Det fanns allt för mycket annat som hägrade för att det skulle finnas tillräckligt med energi att inkludera en subsamling av Rutger Hauers filmer.

Jag ser fortfarande hans filmer med stort intresse när jag får möjlighet men det synes mig som att han numera fokuserar på att göra biroller i större sammanhang. På den tiden det begav sig handlade det om andra grejor. Det var genrefilm med huvudroll som gällde. Det var tider det!

Så här ser det ut idag. Sedda filmer i fetstil. (källa Wikipedia)

Turkish Delight (1973)

The Wilby Conspiracy (1975)

Katie Tippel (1975)

Soldier of Orange (1979)

Spetters (1980)

Nighthawks (1981)

Blade Runner (1982)

The Osterman Weekend (1983)

Eureka (1984)

A Breed Apart (1984)

Terror in the Aisles (1984)

Ladyhawke (1985)

Flesh + Blood (1985)

The Hitcher (1986)

Wanted: Dead or Alive (1987)

Escape from Sobibor (1987) (TV)

Legend of the Holy Drinker (1988)          

Blind Fury (1989)

Salute of the Jugger (1989)

Past Midnight (1991)

Wedlock (1991)

Split Second (1992)

Beyond Justice (1992)

Buffy the Vampire Slayer (1992)

Blind Side (1993)

Voyage (1993)

Surviving the Game (1994)

Fatherland (1994)

Mr. Stitch (1995)

The Call of the Wild: Dog of the Yukon(1997)

Deathline (Redline) (1997)

Omega Doom (1997)

Lexx (1997)     

Crossworlds (1997) (Brazil)

Bleeders (1997)

Knockin' on Heaven's Door (1997)

Tactical Assault (1998)

Merlin (1998)

Simon Magus (1999)

Lying in Wait (2000)

The 10th Kingdom (2000) (TV)

The Last Words of Dutch Schultz (2002)

Confessions of a Dangerous Mind (2002)

Scorcher (2002)

Salem's Lot (2004)

Sin City (2005)

Batman Begins (2005)

Dracula III: Legacy (2005)

The Poseidon Adventure (2005)

7eventy 5ive (2006)

The Hunt for Eagle One (2006)

Minotaur (2006)

Mentor (2006)

Moving McAllister (2007)

Goal! 2: Living the Dream... (2007)

Magic Flute Diaries (2008)

Brideflight (2008)

Barbarossa (2009)

The Mill and the Cross (2010)

Hobo with a Shotgun (2011)

Black Butterflies (2011)

Alle for en (2011)

The Rite (2011)

De Heineken Ontvoering (2011)

The Cardboard Village (2011)

The Reverend (2011)

Dracula 3D (2012)

True Blood (2013)

RPG (2013)

Dårfinkar och Dönickar – 1988 – Könsrollsproblematik

Den här TV-serien från 80-talet är väl egentligen något som jag aldrig skulle ha tittat på. Men slumpen är som slumpen är och av olika anledningar tittade DVDn in i min spelare i alla fall! Det är en barn- och ungdomsserie om en flicka som flyttar till en ny ort med mamman och hennes nya älskare. Simone som flickan heter tycker verkligen inte om den nye älskare – Yngve, men har förstås inget val med tanke på att hon bara är tolv år. Efter ett gräl klipper hon av sig sitt lång röda hår i protest och ger sig iväg för sin första dag i den nya skolan. Där visar det sig att en bokstav fallit bort från hennes namn och fröken presenterar henne som Simon, den nya pojken i klassen…

Jag har vid flere tillfällen refererat till filmer som Tootsie och Mrs Doubtfire när jag har skrivit om filmer där könsrollerna kastas om ända. Det finns förstås fler exempel och eftersom det i det här fallet är en flicka som blir pojke är kanske Boys Don’t Cry ett bättre exempel. Här ä det dock inte frågan om något allvarsammare utan det hela är egentligen ganska lättsamt. Åtminstone om man tillhör seriens främsta målgrupp. Som vuxen kanske det är lättare att se underliggare problematik när Simone förälskar sig i Isak eller när Kattis blir kär i Simon, som hon ju tror är en kille. Det är inga konstiga förvecklingar egentligen, men tämligen underhållande. Jag skulle rent av vilja kalla det spännande när det efter sju och ett halvt avsnitt är dags att klara upp förvirringen.

Eftersom jag gillar historier där var och en får chansen att vara sig själv, utan att andra egentligen har något att säga till om, fastnar jag snabbt för historien. Det är inte det att Simone egentligen vill vara pojke, det bara blir så, men var och en – oavsett kön – ska väl ha rätt att bete sig som man själv vill och trivs med. Att kunna röra sig över de stereotypiska könsrollerna är få förunnat!

Och det finns faktiskt en hel del underliggande pedagogik också. När morfar flyttar in hos mamman och hennes älskare för att han inte vill dö på sjukhuset kommer det också lite allvar in i bilden. Inte för att serien egentligen handlar om döden, för det gör den inte. Men redan i unga år konfronteras ändå många med den. Mor- och far föräldrar dör och till och med föräldrar går bort, för att inte tala om husdjur. Det är ett ämne som är svårt att greppa men som alla utan undantag förr eller senare måste konfronteras med. Det är också morfar som definierar seriens titel. Dårfinkar, de som behöver lite spänning och äventyr, gör lite tokiga saker för att se vad som händer, och, dönickar som tar det säkra före det osäkra och på så sätt inte riktigt får uppleva livet på samma sätt som dårfinkarna. Det är riktigt bra beskrivet faktiskt!

Jag gillade serien mer än jag trodde jag skulle göra. Det är åtta avsnitt som håller på i ungefär 30 minuter var. Det går väl att plöja alltihop på en gång om man är intresserad av det men det är också en utmärkt serie att ta ett eller två avsnitt varje dag, så är det över på en vecka. Det är inget som kommer att revolutionera en vuxen människa och ett barn kanske inte förstår hela konceptet med utanförskapet men det är helt klart givande underhållning i ett par timmar!

7/10 

KONGA – 1961 – Chimpansen som blev en jättegorilla!

Regi: John Lemont

Horror/Sci-Fi

I början av filmen kraschar Dr. Charles Decker i djungeln. Alla tror att han är död men ett år senare återvänder han till civilisationen. Han menar att han inte kunde motstå vissa efterforsknignar när han ändå befann sig i en djungel med en massa okända växter. Med sig tillbaka har han en chimpans – Konga, som verkar betyda allt för honom. Han har också växter som han snabbt planterar och sedermera utvinner extrakt ifrån genom att pressa bladen. Detta serum injicerar han sedan i Konga som också befalls att lyda sin herre genom något som närmast kan liknas vid hypnos. Konga växer och växer och blir till slut en jättelik… GORILLA!

Jag gillar verkligen premisserna med den galne vetenskapsmannen och hans tokiga experiment. Att han verkar lida av storhetsvansinne gör inte saken sämre. Allt och alla som inte är han själv är endast kuggar i hjulet som får hans experiment att gå framåt. Han utnyttjar folket runt omkring sig och om någon skulle hota honom eller hans framtida berömmelse röjer han helt enkelt hindret ur vägen – genom att skicka Konga att bryta nacken av offret.

Jag tycker inte att skådespeleriet är så dåligt som jag har sett andra referera det till. Främst är det väl Michael Gough som märks, men så har han ju huvudrollen också. Jag gillar hela konceptet. Det enda jag har lite svårt för är väl just det där med att apan byter art när den växer. Om jag ska till att spekulera i varför så kan jag tänka mig att det var lättare för en skådespelare att krypa in i en gorilladräkt än att försöka gestalta en chimpans. Det är nämligen uppenbart att det rör sig om en skådespelare i en gorilladräkt och inget annat. Det här är långt ifrån de stopmotioneffekter som fick King Kong att bli en mästerlig upplevelse. Det finns dock några trickfilmningar som får apan att se större ut.

Och på tal om King Kong så är det förstås också uppenbart att det här rör sig om att exploatera föregångaren så mycket som möjligt, så kallad kongsploitation. Även om vägen dit inte är exakt likadan slutar det med en gigantisk apa som river och förstör staden, i det här fallet handlar det om London. Det finns kanske inte lika mycket klockrena byggnader som Empire State Building i den här men Elizabeth Tower (populärt kallad Big Ben även om det egentligen är namnet på slagklockan i tornet) skymtar i alla fall förbi.

Överlag är det dock kalkonfaktorn som är det mest underhållande. Gorilladräkten är hur rolig som helst och de övriga effekterna i filmen är heller inte bättre. Storyn är stereotypisk som få och blir framåt slutet nästan lite för mycket. Kort sagt skulle man kunna säga att det går precis som man tror att det gör. Mer förutsägbar film finns nog inte men det är ändå med en viss charm. Kräver man finess är det här kanske inte filmen man ska se men är man ute efter lite lättsam underhållning är det en annan femma. Och så är Claire Gordon som spelar Sandra Banks, studenten som Dr. Decker vill ha i säng, hur het som helst!

5/10