Witchouse - 1999 - Den första i trilogin!

Witchouse

Regi: David DeCoteau

1999

Horror

Elizabeth samlar en grupp speciellt utvalda vänner för att ha en något udda fest. Hon har dekorerat hela det i sig ganska spöklika huset med allahanda föremål som borde finnas i ett hemsökt hus. Snart visar det sig att hon faktiskt är ättling till den onda häxan Lillith som brändes på bål för exakt trehundra år sedan. Elizabeth ämnar att återuppväcka sin förfader och att gästerna ska vara villiga blodsoffer för denna rit. Den visar sig också att samtliga närvarande hade förfädrar som aktivt bidrog till häxbålet för så länge sedan. Lillith är tillbaka och hon vill utkräva hämnd!

Att det här är en lågbudgetfilm märker man ganska omgående och jag tycker att man ska bedöma den som en sån. Att skådespelarna är ganska dåliga är således något man får leva med. Vad som däremot är riktigt bra är sminkjobben och miljöerna i det gamla spöklika huset. Det skapar en stämning som gör att man kan ha överseende med förutnämnda skådespelare.

Historien lämnar kanske en del att önska men emellanåt är man någorlunda innovativ och försöker åtminstone göra så mycket som möjligt av materialet, kanske beroende på att filmens budget inte medger några större utsvävningar. Kameraföringen är på sina ställen intressant och kanske den allra största behållningen av filmen.

Dialogen är filmens andra stora problem. Den känns tydligt skriven och när skådisarna är så här dåliga funkar det inte. Man stannar inte upp när man blir jagad av värsta demonen eller häxan och förklarar hur ett proppskåp fungerar, det gör man bara inte.

En ganska ointressant film som bjuder på en del överraskningar, framförallt i miljöerna som bitvis är riktigt spöklika. Att i princip hela filmen utspelar sig i samma hus tycker jag inte är en nackdel. Det betyder, bland annat, att man kunnat lägga ned maximal energi på dessa väldigt få sets. Å andra sidan är inte manuset tillräckligt välskrivet och intressant för att man ska komma undan med de få platserna.

Vill man se lågbudgetfilm, som emellanåt bjuder till skratt och vid enstaka tillfällen låter en ta del av ovanligt kameraarbete ska man se Witchhouse men är man ute efter en skrämmande och välgjord film bör man nog undvika den.

2/10

Venom - 2005 - Inte en djurskäckis men en slasher!

Venom

Regi: Jim Gillespie

2005

Horror

Ray Sawyer (Rick Cramer) kör bärgningsbil. Allt funkar bra för honom ända tills han dör i en bisarr olycka när Miss Emmie (Deborah Duke) kör av vägen och blir hängandes över ett stup. Ray kliver in för att rädda henne. Hon bönar och ber om väskan som ligger i baksätet på bilen och Ray ger sig åter in i bilen för att hämta väskan. Samtidigt som bilen rasar ned för stupet blir Ray biten av de ormar som finns i väskan. Innan Ray hinner bli obducerad vaknar han åter till liv, nu besatt av de onda själar Miss Emmie fångat genom voodoo i ormarna. Endast Miss Emmies barnbarn Cece (Meagan Good) förstår vilken ostoppbar mördarmaskin Ray blivit men frågan är om hennes begränsade kunskaper i voodoo är nog för att stoppa honom…

Jag hade ingen som helst förkunskap om den här filmen och resonerade helt sonika att det här skulle vara en djurskräckfilm baserat endast på dess titel. En intressant film om ormar och voodoo tog sin början för att ganska snart byta karaktär och bli en mer vanlig och hederlig slasher där visserligen voodoo är en av de viktiga hörnstenarna. Jag får väl säga att det är en av de mest påhittiga orsakerna till mördarens motivation på länge även om jag blev aningen besviken på filmens utveckling.

Som slasher är den inte särskilt beroende av karaktärsutveckling och de luckor som finns i historien spelar kanske heller inte så stor roll. Det som är viktigt är hur själva morden går till och hur filmens spänning hålls uppe. Morden skvätter det ganska rikligt kring och tempot i filmen är förhållandevis högt. Tyvärr är den alldeles för tråkig för min smak och jag sitter varken och hejar på mördaren (som jag kan till exempel kan göra i en Friday the 13th uppföljare) eller oroar mig för att offren ska råka i vägen för mördaren. Det känns tämligen klart hur det ska gå redan från början, vem som ska överleva och vem som ska dö och det känns som det kvittar faktiskt.

Det skvätter som sagt om morden men jag vill nog påstå att de trots detta inte är speciellt underhållande. Kanske är de trots allt för verklighetstrogna och inte tillräckligt stilistiskt rena för att fungera fullt ut. Kanske saknas också den humor som till exempel gjort de senare uppföljarna till Friday the 13th så framgångsrika, en sorts självdistans helt enkelt.

Rekommenderas endast till de mest hängivna slasherfans som måste se allt i genren!

3/10

Violent City - 1970 - Charles Bronson i sitt esse!

Violent City

Aka: The Family

Regi: Sergio Sollima

1970

Thriller/Drama

Jeff Heston (Charles Bronson) är en yrkesmördare som efter att ha blivit bedragen och lurad lämnas att dö i en pöl av sitt eget blod. Eftersom han överlever är naturligtvis hans hämndlystnad stor och han spårar upp dem han anser vara skyldiga till förräderi mot honom. Under denna vedergällning konfronteras han också med Weber, (Telly Savalas) en gangster som vill att Jeff ska ingå i hans organisation. Jeff avböjer men ingen tackar nej till ett sådant erbjudande från maffian ostraffat! Intrigerna tätnar och snart befinner han sig insnärjd i ett händelseförlopp där man inte riktigt kan vara säker på vem planens arkitekt är.

Det var länge sen jag såg en film med min gamle favoritskådis Charles Bronson i huvudrollen och direkt i inledningsscenen märker man att det är ett kärt återseende. Sedan följer en biljakt på 70-tals maner som faktiskt är väldigt välfilmad. Det skickliga bildspråket gör att det faktiskt blir lite spännande även om det absolut inte borde vara det. Både denna men även nästa scen, som nästan för tankarna till en klassiks västern shoot-out, skvallrar om att det är en europeisk produktion.

Bronson var ju ett stort namn inom europeisk film på 70-talet och det är ett nöje att se honom spela mot sin fru Jill Ireland som han gjorde många gånger. Det finns liksom en speciell kemi dem emellan som är oefterhärmlig. Något som är störande är dock att en del scener endast finns bevarande med italienskt ljudspår, vilken är relativt irriterande. Dock kan jag säga att om det inte vore för dessa scener och en komplett film, hade den vid flera tillfällen blivit totalt obegriplig. Trots att engelska och italienska blandas och är irriterande är det alltså ändå att föredra!

Även Telly Savalas gör ett bra jobb som maffiabossen Weber. När Jeff börjar plågas av samvetskval, ånger och sentimentalitet uppväger Weber det med en rå attityd av någon som befinner sig i maktens position. Man har dock anledning att tvivla på vem det är som egentligen ligger bakom planerna. Vem är en bricka i spelet eller en marionett som styrs från annat håll? Kanske är denna del av filmen lite för tydlig, men vad gör väl det när man får njuta av filmmusik från självaste Morricone?

På det hela taget tycker jag den här filmen är bra utan att för den skull bli något mästerverk. Man får det man förväntar sig av Charles Bronson och Telly Savalas, Jill Ireland är lika vacker som vanligt och visar faktiskt lite hud i ett par scener. Det är i alla fall inget filmen får minuspoäng av!

En självklar film för Bronsonfantasten men kanske inte annars…

6/10