Koreanska REDEYE - 2005

Redeye

Aka: Redeu-ai

Regi: Dong-Bin Kim

2005

Horror

Detta är sista resan för tåget mellan Seoul och Yeosu, inte bara sista resan för dagen utan faktiskt den sista resan för alltid eftersom linjen ska läggas ned. Mi-Sun, som har bytt skift med en arbetskamrat och dessutom är helt nyanställd, anländer och resan tar sin början. Till en början flyter hennes jobb att servera passagerarna tilltugg och olika drycker bra och hon får god kontakt med de övriga anställda på tåget. Passagerarskaran är ganska blandad och militärer på permission blandas med ungdomar som håller på att filma övernaturliga händelser. Bland personalen tycks råa skämt om den hemska olycka som inträffade på linjen några år tidigare florera. Bland de bitska skämten börjar man dock skönja mer och mer allvar och de olika karaktärerna binds samman via denna fruktansvärda händelse. Plötsligt tvärbromsar tåget för att undvika att kollidera med ett barn som befinner sig på spåret. Detta blir startpunkten för allehanda mystiska händelser ombord på tåget och resan kan börja, en resa ombord på spöktåget.

Det här är kanske inte den mest originella spökhistoria som gjorts på film och med tanke på framgångarna som just asiatiska spökfilmer haft de senaste åren får kanske heller inte denna Syd-koreanska film all den uppmärksamhet som den egentligen förtjänar. Det här är en bra film helt klart och det som historien eventuellt saknar i originalitet tar man igen med råge när det gäller stil och finess!

På välkänt maner berättas historien mycket långsamt och karaktärsutvecklingen är verkligen magnifik. Det känns som man verkligen tränger in under skalet på personerna och ingen av deras djupaste hemligheter lämnas orörd. Samtidigt är det här i högsta grad en film där man får bilda sig en egen uppfattning om händelsernas förlopp och förväntar man sig att bli överöst med olika lösningar på mysterierna är man helt fel ute. Det här är en ganska svår film att hänga med i och det formligen kryllar av twists. Dessa staplas ofta på varandra och det är inte alltid helt lätt att hålla reda på vem som är vem.

Personligen tycker jag det här är en av de mest spännande filmerna på senare år och vida överlägsen många av de upphaussade och mer kända filmerna från öst. Jag skulle heller inte tveka att ge den ett toppbetyg om det inte blivit lite väl krångligt framåt slutet när karaktärernas inbördes relationer ska förklaras. Den tenderar också att bli lite seg i detta slutskede av den enkla orsaken att det är lite för intensivt i mittenpartiet och att filmen inte förmår hålla denna intensitet hela vägen.

Spökfilm från Korea när den är som bäst!

8/10

Recension: Kevin Bacon och Christian Slater i MURDER IN THE FIRST - 1995

Murder In The First

Regi: Marc Rocco

1995

Drama

Skriven av Linda Snöberg

År 1938 sändes Henri Young (Kevin Bacon) till Alcatraz för att ha stulit 5 dollar. Efter ett misslyckat rymningsförsök fick Young ett straff som betydde att han skulle tillbringa en tid, instängd i den mest fruktade isoleringscellen i fängelsets mörka källare. Maxtiden i isoleringscellen skall vara 3 veckor, Henri sitter där 3 år, ensam, naken, utan ljus, toalett och utan kontakt med en levande människa. När han då äntligen släpps ut, dödar han den medfånge som tjallat på honom. Nu anklagas han för mord och vittnena är många. James Stamphill (Christian Slater) blir Henris försvarare. Fallet blir inte det lättaste för den unga oerfarne James och det verkar helt omöjligt att vinna. Men när James inser hur omänskligt Henri plågats, framförallt av den grymt osmaklige fängelsedirektören (Gary Oldman) är han fast besluten att återupprätta hans heder. Kampen leder till en stark vänskap, och till att James får hela rättssystemet emot sig.

"Murder in the first" är en grym, gripande och tragisk film och även inspirerad av en sann historia. Slater spelar advokat, en orutinerad ung man som ska ta hand om ett mordfall. Han var kanske inte den bästa att spela rollen, men han gör skapligt ifrån sig får man ändå säga. Fast filmen hade nog blivit bättre med en starkare skådis.

Kan Gary Oldman någonsin göra fel i sitt agerande? Svar nej! Oldmans prestation är felfri som den grymme och sadistiska fängelsedirektören. Underbart vidrigt att slå en fånge och fortfarande tycka att det är rätt. Sådana här roller är han som gjord för. William H. Macy gjorde också han mycket bra ifrån sig som åklagare.

Kevin Bacon är den person som gör filmen till vad den är, hans roll som den misshandlade fången är helt storartad, en av de bästa prestationerna jag någonsin har sett. Han visade upp sin karaktär som en liten pojke i en mans kropp och han klarade av det elegant.

Vänskapen mellan Henri och James som växer fram mer och mer under filmens gång är otroligt och fantastiskt att skåda.

Jag kommer ihåg scenen när Slater och Bacon träffades första gången inne i cellen. Då kameran stannar kvar utanför och sveper sedan runt hela fängelseburen, mycket läckert. De svartvita tillbakablicksinslagen i filmen är helt makalöst bra och förstärker filmen kraftfullt.

Recension: Rats: Night of Terror - 1984

Rats: Night of Terror

Regi: Bruno Mattei

1984

Horror

I en postapokalyptisk framtid anländer ett motorcykelgäng till en ny plats. De finner alla slags förnödenheter och blir utom sig av lycka för sådana varor som till exempel mjöl och socker. Men inte bara livsmedel finns att finna, det verkar vara ett forskningscentrum och högteknologisk utrustning finns på platsen. Dock visar det sig också krylla av råttor och tillika de halvruttna och halvt uppätna liken av forskarna. De upptäcker också en gammal maskin som de först tror är ett TV-spel men som sedan visar sig vara en avancerad dator. De får igång denna och den börjar genast arbeta på den fråga de gav den. Problemet är bara att de inte har en aning om vilken fråga de ställde… Svaret låter dock inte vänta på sig och snart står det total utplåning på dataskärmen. Men vilka är det som ska utplånas, är det råttorna eller de själva?

Det här är beviset på att en film inte behöver vara kvalitativ för att vara underhållande. Taffligt manus, usla skådespelare, tam regi och kass dubbning är några av sakerna den här filmen har emot sig, trots detta kan jag inte låta bli att fascineras av den. Den har något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som lockar.

Det är ingen regelrätt djurskräckis även om den ingår i Djävla Djur boxen. Snarare är det en postapokalyptisk rulle med en extra touch av muterade superintelligenta råttor som krydda åt historien. Eller rättare sagt, historien är beroende av rått-temat för att kunna fungera men inte så centralt som i den genomsnittliga djurskräckfilmen. Det här är trash-cinema på hög nivå och man dras sig inte för att utnyttja de kvinnliga kropparna som dragplåster, några tuttar har väl aldrig skadat populariteten?

Karaktärerna heter rätt roliga saker minsann och jag kan inte låta bli att dra lite på smilbanden åt Lucifer och Lillith, negressen Chocolate eller Taurus och Noah. Jag vet inte om man ska kalla dessa namn för oerhört genomtänkta eller korkade men de berör i alla fall oavsett hur man ser det och det är ju bra.

Råttorna ser förvånansvärt bra ut, åtminstone i de fall man använt riktiga råttor. Vid attackerna har man bytt ut dem mot konstgjorda ekvivalenter men det är väl å andra sidan inget annat att vänta, det är ju sånt som är en del av charmen med filmer som den här. Hade man tagit den på fullt allvar hade mycket av behållningen gått förlorad. Man måste ta filmen för vad den är helt enkelt.

En postapokalyptisk berättelse som rekommenderas å det varmaste, med eller utan råttor.