Recension: Filmvision Gotland - Besatt - 2012

Besatt

Regi: Anders Ekedahl

2012

Horror

Det finns något speciellt med amatörfilmer, de som gör filmer fast de inte har tillgång till ordentlig utrustning, använder sina kompisar som helsunkiga skådespelare och ger sig ut för att filma, till synes vid första bästa plats. Ibland har dessa filmer till och med ett manus fast man inte kan tro det och även om allt inom en som kritiker skriker åt en kan man ändå inte låta bli att underhållas av det hela. Det viktiga i de här fallen är inte nödvändigtvis slutresultatet utan ambitionen som fanns från början. Är det ett riktigt seriöst försök att göra något får man försöka se det som ett läroverk.

Det här är en film som fyller upp de flesta av dessa kriterier. Det är tydligt att man har använt flera kameror eftersom bilden inte ser likadan ut hela tiden. Ibland är den knivskarp medan den ibland ser ut som om det vore filmad genom diskvatten. Lätt överdrift förstås, men det är lite suddigt. Det märks också att man inte riktigt har koll på det där med ljud och ljus eftersom vissa ljud är hur höga som helst medan man knappast hör dialogen vid ett par tillfällen. Det skulle behövas lite mera balans där. När det gäller ljuset verkar det ibland som om samma scen vore filmad vid olika tidpunkter eftersom det ser ljust ut ena sekunden och mörkt i nästa, rena Ed Wood feelingen! Jag tror dock inte att det beror på vädrets makter utan på att man inte bemästrat att filma i rätt vinkel.

Handlingen är ganska töntig men om jag förstår det rätt så är det meningen också. Så vitt jag vet är det frågan om en skräckkomedi även om det egentligen inte framkommer. Det finns några rysliga episoder, eller försök till några i alla fall, men avsiktig komedi är svårare att finna. Det skulle i så fall vara dialogen kanske, jag vet faktiskt inte. Men det positiva är att det bara kan bli bättre!

Jag tycker att det är orättvisst att betygsätta den här filmen.

9:e maj i filmhistorien - Fredagen den trettonde!

Idag för 33 år sedan hade Fredagen den Trettonde premiär!

Recension: Svenska rysaren MARIANNE – 2011

Man ska väl inte gnälla men det här är nog bland det västa jag har sett på mycket länge! Själva historien, som handlar om hur Krister hemsöks av en Mara efter en bilolycka som kostade sambons liv, är det i grunden inget fel på. Men utförandet säger något helt annat! Det är frågan om syner och drömmar man det är inte tillräckligt tydligt när det är det ena eller det andra, eller om det rent av är verklighet. Till slut får man väl någon sorts poäng med det hela men det är på tok för sävligt innan man kommer så långt.

Av de skådespelare som medverkar så är väl huvudrollsinnehavaren Thomas Hedengran helt ok. Tintin Anderzon medverkar nästan ingenting trots att hon står som etta eller två i förtexterna. Jag tror inte hon har en enda replik, men jag ska inte ta gift på det. I så fall var det något i förbigående. Peter Stormare medverkar i en mindre roll som psykolog och är tveklöst den bästa skådespelaren här, den mest kända också naturligtvis. Att rabbla upp namn på den övriga skaran för att skriva ner dem i smutsen ser jag ingen direkt mening med. Övriga är ungefär jämdåliga så det är heller ingen inbördes konkurrens. Man skulle kunna tycka att någon av dem skulle visa en trovärdig känsla någon gång under filmens lopp men så är alltså inte fallet.

Dialogen är inte bättre den. Oftast är den så löjeväckande att det faktiskt på något sätt blir underhållande, men det är knappast på rätt grunder. MEN… det finns ett par bildkompositioner framåt slutet som jag gillade riktigt mycket och som räddar filmen från en total katastrof. Faktum är att det faktiskt blir en smula obehagligt till slut. Det är synd att man inte tagit tillfället i akt mera kontinuerligt under hela filmen. Hade man hållit samma stämning som i avslutningsscenerna hela vägen hade det varit en riktigt otäck film vill jag påstå!

3/10