Recension: Warning!!! Pedophile Released - 2009

Warning!!! Pedophile Released

Regi: Shane Ryan

2009

Drama

Efter sex år släpps Malachi ut från fängelset efter att ha anklagats för sexuella övergrepp mot tolvåriga Echo. Han har hela tiden nekat till brott och hävdat att han bara velat vara henne nära, som i vilken relation som helst egentligen. Hon har väntat på honom under nästan hela sin uppväxt och nu när han väl kommer ut kan de äntligen återförenas. Detta är dock något som verkar lättare sagt än gjort då det plötsligt sitter lappar uppsatta med hans ansikte över hela området som varnar för hans sexuella läggning. Pedofil Frisläppt!

Det här är nog en av de svåraste recensionerna jag gett mig på att skriva. Pedofili är ett så pass känsligt ämne så om man inte formulerar sig exakt rätt finns alltid risken att någon missförstår och tolkar det man skriver som någon form av ursäkt för ett vidrigt beteende. Betänk dock att det bara är en film och problematiseringarna som denna gestaltar är rent hypotetiska och något som man faktiskt måste ta ställning till på ett rent filosofiskt plan om man ska komma någonstans. Det gäller också att skjuta sina emotionella reaktioner åt sidan och rationellt analysera den situation som filmen berättar.

                                    

För det första tycks andemeningen vara att det är den sexuella avvikelsen som ska bestraffas, inte kärleken. Och hur skruvat det än låter så är det faktiskt en kärlekshistoria filmen berättar. Två människor som vill vara tillsammans även om deras ålderskillnad, han arton och hon tolv, sätter käppar i hjulen för dem. Hur mycket det ligger bakom de anklagelser som slutligen skickar killen bakom galler är inget som filmen avslöjar, om det faktiskt inte hänt något sexuellt mellan dem eller inte. Skulle anklagelserna om sexuellt utnyttjande eller liknande vara sanna kanske det i det senare skedet handlar om Stockholmssyndromet, då hon faktiskt tyr sig till och väntar på honom.

Men oavsett hur det ligger till är det en synnerligen provokativ film som verkligen sätter åskådaren på svåra prov. Kan man åsidosätta sin instinktiva avsky för själva situationen och se bortom utnyttjandet? Kanske det rent av handlar om ömsesidig kärlek? I vilket fall som helst så hävdarfilmen att situationen gör att flickan, som ju påstås vara tolv vid själva anklagelsetillfället, går ner sig i en ond spiral av dekadens i sin väntan. Hon upptäcker världen på det mest brutala och hänsynslösa sätt.

Visuellt gestaltas detta genom en rätt jobbig kameraföring som svischar fram och tillbaka mest hela tiden med tjejen i centrum. Det är jobbigt att titta på och symboliserar, så vitt jag förstår, hennes livsresa. Och det är just denna iakttagande känsla som nästan hela filmen är uppbyggd kring. Det finns inte så mycket uttalad handling att följa utan man får tänka sig det mesta själv och filmen hjälper till med att påverka med en sinnesstämning.

Shane Ryan och Kai Lanette, som ligger bakom filmen gör också de två stora rollerna som Malachi och Echo riktigt bra! Men eftersom filmen är uppdelad i tre segment och det mesta går ut på att visualisera Echos levnadsöde under olika tidsperioder, får hon dra det tyngsta lasset ihop med kameraföringen.

Recension: Torso - 1973

Torso

Aka: Corpi presentano tracce di violenza carnale, I

Regi: Sergio Martino

1973

Thriller/Horror

När ett par unga collagestudenters sargade kroppar återfinns står polisen maktlös och med endast ytterst få spar att följa. Det viktigaste är att mördaren har en röd och svart skarf, vilket ringer en klocka i Janes (Suzy Kendall) öron, när hon får veta det genom polisens desperata försök att fiska fram vittnes bland medstudenterna. Strax blir hon hotat till livet om hon ens försöker minnas vem hon sett med en sån skarf och för att lugna ned nerverna tar hon tre kompisar med sig och åker till farbroderns sommarställe för att vila upp sig. Mördaren är dem dock hack i häl och snart är mardrömmen i full gång igen.

Torso borde väl, med tanke på originaltiteln (I corpi presentano tracce di violenza carnale), egentligen hetat någonting i stil med – Kroppar med spår av köttsliga sår, vilket förvisso är en något omständligare titel. Torso funkar fint, det har en rak och brutal klang och insinuerar dessutom den översättning jag själv tog mig friheten att göra. Dessutom anspelar den också, åtminstone i viss mån, på sex. Vilket också är en viktig ingrediens i den här rullen.

                                                         

Den är nämligen ganska rejält sleazy och även om det inte förekommer någon fullskallig penetration, så är nakenhet en naturlig del av filmen. Dels tillåter några av flickorna sig att bli fotograferade utan en tråd på kroppen, dels så tycks lesbianism vara ordentligt utbrett bland studentskorna, vilket bland annat föranleder några av de komiska poängerna i filmen. För naturligtvis blir byns cyklande livsmedelsbud vittne till tösernas softcoreorige i samband med en leverans till lantstället. Ingen tror honom naturligtvis, men bilderna på näthinnan får han ju ha kvar i alla fall.

Men trots denna nakenhet blir det aldrig pornografiskt eller nedvärderande. Det är smakfullt iscensatt och också humoristiskt självcensurerat, definitivt med glimten i ögat från regissörens sida. Till exempel vid panoreringar där naturlig könsbehåring skulle ha varit närvarande, har man istället blockerat denna vy med föremål, som dessutom får en metaforisk betydelse med smekningar och dylikt. Mycket underhållande måste jag säga!

Så till avdelningen våld då. Där är det naturligtvis mycket stilistiskt och estetiskt tilltalande, som sig bör i en giallo. Dock skulle jag nästan vilja kalla Torso för en hybrid mellan genrerna, då det återfinns även karateristiska drag från slashern här. Det tydligaste är väl kanske den maskbeklädda mördaren, som förvisso bär svarta handskar på bästa giallomanér och storyn som man också känner igen en smula från slashern som genre, eller snarare reagerar man på avsaknaden av klassiska gialloingredienser som till exempel själva utredningen där villospåren lurar publiken både till höger och vänster. Den här filmen bygger mera på spänning eller som någon så fint uttryckte det en gång – Mer yta än innehåll! Jag ser absolut ingenting negativt i detta och det är en fröjd att få ta del av de eleganta kamerarörelserna, den effektiva musiken och den smakfulla fokuseringen på ögon, som inte är helt ovanlig inom italiensk film, utan att behöva koncentrera mig på någon djupliggande handling. Man nöjer sig helt enkelt med att konstatera en traumatisk barndoms upplevelse ligger i grunden och sedan är det inte mer med det.

Ologiskt kan tyckas, men väldigt vackert!

Recension: Web of the Spider - 1971

Web of the Spider

Regi: Antonio Marghriti

1971

Horror

Journalisten Alan Foster slår vad om att han kan stanna en hel natt ensam i ett slott som sägs vara hemsökt. Det dröjer inte länge innan han upptäcker att han ingalunda är ensam. En efter en dyker människor upp, däribland den sköna Elisabeth som han snabbt förälskar sig i. Att stanna en hel natt borde inte vara något problem om det inte vore för att alla i slottet tycks vara döda och dessutom vara ute efter hans blod för att kunna fortsätta sin existens som levande döda.

Det här är en film som jag har haft stående i mina hyllor väldigt länge. Jag vet inte varför jag inte har tagit mig för att se den egentligen. Det är väl bara så det är ibland, man tar sig inte för… Ursprungligen köpte jag den, inte för att jag visste att det var en spökhistoria, utan för att jag med titeln som bakgrund hade fått för mig att det var en djurskräckfilm. Det är väl därför den har stått så länge antagligen.

Inte var den värd väntan heller. Det här är i princip dynga om man frågar mig. Kanske gör det sitt till att utgåvan är riktigt bedrövlig. Det är svårt att höra vad som sägs och det är inte den bästa bilden heller. Men jag har sällan varit med om en spökfilm som har varit så oengagerade. Nu är det förstås så att stora delar filmen ägnas åt en kärlekshistoria också, men så fort det står klart för Alan Foster att det handlar om levande döda borde man väl ha lagt inte en extra växel? Förresten så fattar ju vi – publiken, att det är frågan om något mystiskt från början och borde ha fått några kalla kårar längs vägen.

Det finns några snygga åkningar/klipp i filmen men för det mesta är det slöseri med tid att se den. Jag kommer aldrig någonsin att se om den, inte ens med tanke på att Klaus Kinski spelar en lite roll som Edgar Allan Poe. Han gör det bra men det finns helt enkelt inte tillräckligt många timmar på dygnet för att se den här fler gånger. Det utlovas på omslaget ett det ska vara en klassisk skräckberättelse och jag håller med! Premisserna blir knappast mer klassiska är så här det är bara det att det är uselt…

3/10