Pathfinder - 2007 - Nyinspelningen av vägvisaren!

Pathfinder

Regi: Marcus Nispel

2007

Action/Äventyr

I en tid daterad till sexhundra år före Columbus blir en ung vikingapojke, efter blodiga sammandrabbningar med Amerikas urbefolkning, kvarlämnad på den nya kontinenten. Han tas om hand av indianerna som uppfostrar honom till en av sina egna, men riktigt så lätt har han det inte. Han plågas av sitt förflutna och måste förtjäna sin plats i samhället. Hans livsstig är annorlunda mot de andras och han måste möta sitt förflutna för att bli accepterad fullt ut i stammen. Plötsligt ser han ett skepp av samma sort som han känner igen från sin barndom, det är vikingarna som är tillbaka efter femton år, för att åter bränna och plundra landet. Dessa blodtörstiga män skyr inga medel och dödar allt som kommer i deras väg, vare sig det är män, kvinnor eller barn. Han ser hur hans adoptivföräldrar slaktas vilket slutligen blir för mycket för honom och han är nu fast besluten att hämnas, en efter en ska de falla offer för hans hand.

För det första måste jag väl börja med att erkänna att jag faktiskt inte sett det norska originalet – Vägvisaren, men jag gillade verkligen den här filmen skarpt! Marcus Nispel, som tidigare mest gjort musikvideos lyckas verkligen fånga brutaliteten i det nästan sepiabruna fotot. Det känns skitigt och hänsynslöst och vikingarna framstår verkligen som bestialiska monster i sammanhanget. Jag tycker han har lyckats bra mycket bättre här än i vad som blev hans genombrott – remaken av Texas Chainsaw Massacre, som många onekligen uppskattar.

Det finns en realism i filmen som verkligen berör och som gör att saker och ting känns helt äkta. Detta även om jag, utan att på något sätt vara varken vikinga- eller vapenexpert, kan ställa mig skeptisk till vikingarnas vapenarsenal ur ett historiskt perspektiv. Inte för att det egentligen är något stort problem, utan snarare för att det får mig intresserad av den historiska prägeln filmen försöker att förmedla. Samma sak kan gälla vikingarnas rustningar och kanske framförallt hjälmar. Att de historiskt sett inte var dekorerade med stora djurhorn torde vara allmän kännedom numera, men det funkar ändå mycket bra i filmen. De ser enorma ut, skrämmande och nästan lite fantasyinspirerade och det är inte svårt att förstå varför indianerna refererar till dem som ”drakmännen”. Som en extra krydda talar de dessutom isländska vilket jag anser vara ett lyckodrag!

Nåja, både svärden, som känns lite väl skarpa emellanåt, och stridsgisslen känns som sagt var, inte riktigt vikingatypiska men är väldigt effektiva och blodet skvätter rikligt omkring. Lyckligtvis har man trots detta inte fastnat i splatterfällan och våldet är brutalt och närgånget utan att någon gång bli fånigt. Kanske kunde man ha önskat sig en något mer oväntad utveckling av handlingen, då det inte är särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända ganska tidigt i filmen, men jag tycker faktiskt att det är helt ok. Det krävs inte så mycket eftertanke i den här typen av sagor, för jag vill nog påstå att det handlar om en vikingasaga, och faktum är att man aldrig påstår att det handlar om något annat än en gammal legend. Mer saga än så blir det inte hur våldsamt det än är!

Visuellt är filmen skarp och ger också den där känslan av realism som jag talade om tidigare. Miljöerna kan möjligen tyckas lite konstlade emellanåt och ibland verkar det vara väldigt få steg mellan barmarken och vinterlandskapen. Detta är heller inget som gör något i helheten och med tanke på att filmen utspelar sig under rådande vår, kanske det är helt i sin rätt. Lägger man också till att den utspelar långt norrut och i bergstrakter är det kanske inte så konstigt. Någonstans måste ju gränsen dras och så vitt jag förstår är denna gräns precis där filmens handling berättas. Det är också viktigt ur både dramaturgisk och storymässig synvinkel.

Skådespelarmässigt har jag inget att klaga på, möjligen skulle man kunna hävda att en del av indianerna inte riktigt ser ut som fullblodsindianer utan mer som en skapelse av kostym- och sminkdepartementet, men även detta anser jag vara av mindre vikt för helhetsintrycket. Det är fullt drag nästan genom hela filmen, den är blodig, fantasieggande och realistisk och det är vad jag vill ha ut av en film av det här slaget.

Rekommenderas!

7/10

Recension: Paranormal Activity - 2007

Paranormal Activity

Regi: Oren Peli

2007

Horror

Katie och Micah flyttar in i ett nytt hus i förorten. Hon har sedan barnsben förföljts av något övernaturligt men Micah är skeptisk och tar inte riktigt saken på allvar. Han skaffar en videokamera för att dokumentera vad som händer, men gör samtidigt narr av situationen. När fler och fler oförklarliga händelser trots allt börjar inträffa lovar han Katie att inte provocera den övernaturliga närvaron ytterliggare. Micah fångar grövre och mer mystiska natthändelser med sin kamera som hela tiden övervakar dem när de sover och blir allt mer medveten om att något faktiskt händer runt om dem. Skrämda beslutar de sig för att fly, men Katie ändrar sig i sista stund…

Den här filmen har väl varit på allas läppar en tid nu och jag har äntligen tagit mig i kragen och sett den. Den utspelar sig liksom Blair Witch Project och [REC] helt och hållet genom diegetisk kameraföring, det vill säga genom den videokamera som det unga paret använder för att dokumentera händelserna. Detta gör förstås att man ökar realismen med kvadraten och om det är lika väl genomfört som det är här blir illusionen komplett! Jag tror fullt ut på att det faktiskt är verkliga händelser som visas i filmen även om jag vet att så inte är fallet.

”påverkar åskådaren ända in i märgen!”

Självklart förstärks också denna realism av att det inte är två kända Hollywoodaktörer vi får se framför kameran utan två tämligen okända skådespelare. Jag säger två eftersom det mestadels fokuserar på dessa även om det råkar ha något besök då och då. De lever tätt inpå varandra och utforskar videoinspelningarna antingen samtidigt som vi får se dem. De upptäcker allt som vi upptäcker även om vi får ”första tjing” ibland på natten och de inte riktigt upptäcker vad som hänt förrän morgonen efter.

Spänningen infinner sig egentligen redan från början med blir starkare och starkare och kryper sig på en utan att man egentligen är beredd på det. Man blir mer och mer intresserad av vad det är som händer, man vill liksom ha en lösning och väntar spänt på att något ska uppenbara sig. Dock är det här en film som inte visar för mycket trots att man får se allting. Det kan låta lite märkligt men det är faktiskt helt sant. Man får tänka lite själv och det är i alla händelser att föredra mot att få alldeles för mycket information och gör såklart att spänningen påverkas i en positiv riktning!

”Blair Witch Project har inget att komma med”

Det finns tre slut på filmen och även om jag inte vill kalla något av dem för direkt dåligt eller ovärdigt menar jag att två av dem helt klart är att föredra framför det tredje. Men oavsett hur filmen slutat i detaljnivå är resan dit magnifik och bland det bästa jag har sett i sitt sammanhang faktiskt! Blair Witch Project har inget att komma med jämfört med den här. Den besitter en svårslagen stämning som påverkar åskådaren ända in i märgen!

Det finns helt enkelt inga superlativ starka nog för att beskriva den här filmens kvalitéer!

Recension: Paradiset - 1955

Paradiset

Regi: Arne Ragneborn

1955

Drama

Bertil (Åke Grönberg) får en sista chans på fabriken, han har varit nykter i sex månader och mår hur bra som helst. Men påtryckningar från kompisar och motgångar i hemmet driver honom tillbaka till en öl, sedan två öl och sedan… tja, låt oss säga att hans nyktra stunder från det ögonblicket är väldigt lätträknade. Han får sparken vilket gör att hans alkoholförtäring ökar. Samtidigt blir direktören (Edvin Adolphson) på fabriken ombedd av sin läkare att dra ner på sin alkoholkonsumtion. Han hävdar att han måste för representationens skull men det är uppenbart att han har grava problem. Snart får även han sparken från sin position vilket gör att han går ner sig ännu mer. Hans fru går ifrån honom och snart är kronofogdens utmätning av hemmet ett faktum.

Tack vara Klubb Super 8 får vi chansen att se den här filmen som tydligen har varit försvunnen i många år. Och ska sanningen fram så hade jag min uppfattning om vad det här skulle vara för en film. En halvkomisk pilsnerfilm som skulle vara bortglömd så fort den var slut, men så var det inte! Visst skulle man kunna kalla det för en pilsnerfilm, utan att för den delen syfta på någon ordvits. För det är onekligen en underhållande film trots att den berör mycket allvarsamma ämnen, dessutom på ett allvarsamt sätt. Det är en tragisk film och om det nu finns något budskap handlar det om att det kan gå illa för vem som helst, fattig som rik!

Något som imponerar på mig och som jag verkligen inte hade räknat med är verklighetsförankringen och de filosofiska resonemangen som ursäktar, eller åtminstone försöker förklara, drickandets anledningar. Och det finns flera, det är inte bara en beroendeframkallande dryck, det finns också sociala delar, grupptryck och gemenskap. Problemet är förstås när kontrollen förloras såsom det är med alla typer av missbruk.

Det jag gillar med filmen är att det inte är så där rysligt klämkäckt som det ofta kan vara i äldre svenska filmer. Jag vet att det finns ett agg mot just det här fenomenet där ute, framförallt bland ungdomar. Jag förespråkar som alltid att jag ska ge allt en chans innan man fördömer och i det här fallet får man verkligen sin belöning. Skådespeleriet är visserligen föråldrat men ändå realistiskt och inte överdrivet teatraliskt som det annars kan vara i filmer från den här tiden.

Man sugs in och kan inte slita blicken, det känns som slutet är oundvikligt – det tragiska slutet. Men ändå kan man inte vara riktigt säker på hur det kommer att gå. Man väntar sig trots allt ett lyckligt slut och är nyfiken på hur säcken kommer att knytas ihop. En mycket imponerade film som verkligen väcker nyfikenheten mot Arne Ragneborns andra filmer – fyra till antalet, som tydligen ska behandlas liknande ämnen. Totalt fem filmer som regissör men ändå omtalad som svensk films rötägg nummer ett enligt extramaterialet. Flera av hans filmer lyckades nämligen fastna i censuren och frisläpptes bara efter omfattande klipp och någon av dem lyckades till och med dra på sig ett totalförbud!

Förutom Arne Ragneborn själv och de tidigare nämnda Åke Grönberg och Edvin Adolphson medverkar även Gösta Bernhard, Stig Järrel och Sif Ruud i mindre roller. Det här är en riktigt bra film som verkligen imponerar!