Recension: Mad Money - 2008

Mad Money

Regi: Callie Khouri

2008

Komedi

Bridgets (Diane Keaton) man blir arbetslös och eftersom de står i begrepp att förlora sitt fina hus på grund av den förlorade inkomster söker hon alla möjliga och omöjliga jobb för att bidra till hushållskassan själv. Att hon aldrig tidigare jag jobbat utan förlitat sig på att pengarna ska komma in via hennes man är inte till hennes fördel, men till slut får hon i alla fall ett städjobb. Men inte vilken städjobb som helst, hon ska städa på centralbanken! Genast sätt synen av alla uttjänta pengar som bara ska förstöras griller i huvudet på henne. Kunde man inte hitta på ett sätta att plocka ut lite av dem för att på så sätt dryga ut kassan? Hon strider till verket men för att verkställa sin plan behöver hon hjälp av Jackie (Katie Holmes) som kör vagnen med pengarna i och Nina (Queen Latifah) var arbetsuppgift består i att förstora pengarna i en form av dokumentförstörare.

Man får väl kalla filmens upplägg för någon form av heist, men det handlar inte om en sådan i strikt och vanlig bemärkelse. Visst är rånmetoden tillräckligt avancerad för att passa in i valfri film av den slaget, men de komiska inslagen är alltför påtagliga för att kunna beblandas med dylika förebilder. Missförstå mig inte nu, det är inget fel i att filmen har en komisk framtoning och jag tror ärligt talat inte att den hade fungerat annars, men detta innebär också att en del av den naturliga spänningen uteblir. Man förstår ganska lätt vad som kommer att hända, vem som kommer dem på spåren och så vidare. Ja, den är helt enkelt lite för förutsägbar.

Skådespelarmässigt funkar den dock alldeles utmärkt alla de tre damerna är väldigt trovärdiga i sina rolltolkningar, och det märks att man lagt vikt vid att göra dem så olika varandra som möjligt. Diane Keaton är den rika hemmafrun, som fram tills nu haft råd med både städhjälp och annat och som knappast har beblandat sig med fysiska arbetsbördor. Queen Latifah är å andra sidan den ensamstående mamman som alltid sätter sina barn i första rummet, uppfostrar dem att sköta sig i alla lägen etc. En helyllemamma med andra ord. Annat är det med Katie Holmes, som helst klart är den skönaste karaktären i filmen, hon är så där härligt utflippad och när man inte riktigt vet om hon verkligen är så blåst som hon verkar vara kommer hon med ytterliggare någon kommentar som gör att man inte blir ett dugg klokare. Hon är faktiskt en fröjd att se på och hon verkar verkligen njuta av sin medverkan, hon har roligt helt enkelt!

Själva planen, är så dum att den naturligtvis är helt genomförbar. Ingen har tänkt på de simpla tricks som den nyanställde toalettstäderskan kommer på för att föra ut pengarna. Enda problemet är att när väl pengarna kommit ut finns det andra problem att hålla i. Det är kanske till exempel ingen vidare smart idé att sprida alltför mycket pengar omkring sig, det kan ju verka en smula misstänksamt. Alla är medvetna om detta, men trots det råkar några av dem, så att säga, ut för frestelser de inte kan motstå…

På det hela taget är det här en tämligen underhållande film. Handlingen kommer inte att gå till historien som en av de mest fyndiga, men jag tror heller inte det är meningen. Man får underhållning i drygt en och en halv timme av sitt liv och större ambitioner än så tror jag inte filmen brottas med. Det är lite segt emellanåt och man kanske kunde kortat ned några minuter här och där, men på det hela taget känns filmen ganska av skådespeleriet och inte av handlingen.

Recension: The Machinist - 2004

The Machinist

Regi: Brad Anderson

2004

Drama/Thriller

Trevor Reznik (Christian Bale) lider av insomnia, han har inte sovit på ett år. Det chockerande sönderfallet av både hans fysiska och mentala hälsa har gjort hela hans vakna tillvaro till en smärtsam existens fylld av förvirring, paranoia, skuldkänslor, panikångest och ren och skär terror. Hans enda tillflyktsort blir den ömsinta prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) men när kryptiska meddelanden dyker upp i hans lägenhet och hallucinationer av en medarbetare orsakar en allvarlig olycka på fabriken där han arbetar, beger han sig för att söka efter sanningen. Finns det en komplott emot honom för att driva honom till vansinne eller är det hans egna sinnen som på grund av utmattningen förnekar honom rätten till sitt eget förstånd?

Inför den här rollen gick Christian Bale ner en himla massa kilon för att se så mager ut som möjligt. Det är verkligen otäckt att se honom så benig och om han vore smalare skulle han inte längre existera, något som de klokt nog poängterar i filmen. Förutom detta så gör Christian Bale en strålande rollprestation i alla avseenden, han är verkligen helt trovärdig som den förvirrade och paranoida Trevor. Andra skådisar i filmen är t.ex. Jennifer Jason Leigh och en av mina favoriter Michael Ironside, båda gör mycket bra insatser.

Det här är en film som inte berättas riktigt konventionellt, man får reda på ledtrådar lite här och där till Trevors sönderfall men inget körs ned i halsen på tittaren och man kan, när filmen är slut, tänka sig tillbaka och koppla samman alla detaljer som först när man vet hela sanningen får någon större betydelse och vikt. Dock inte sagt att filmen inte har en synnerligen linjär handling, för det har den. När man ser filmen får man också en känsla av klaustrofobi, man har ingenstans att ta vägen och man tvingas ta del av Trevors liv utan en chans att titta bort. Filmen tar heller inga genvägar utan är precis det som den utsäger sig för att vara - fylld av obehag och med en känsla av oundviklighet.

Likheter med Sir Alfred Hitchcocks filmskapande har frekvent används i diskussioner kring den här filmen. Man har till exempel jämfört vissa av billfärderna med dem i Psycho och visst kan det väl ligga en poäng i det. Men jag tycker att Brad Anderson ska ha credit och inte Hitchcock även om han helt klart funnits med som inspirationskälla.

Slutligen tänkte jag överösa filmen med superlativ, det är helt enkelt svårt att sätta ord på vad jag känner efter att ha sett den. Fraser som ”det bästa jag sett i år” och ”Mästerverk” tycks helt enkelt inte vara tillräckliga beskrivningstermer för den här filmen – En mycket stark rekommendation från min sida!

Recension: The Living Dead Girl - 1982

The Living Dead Girl

Regi: Jean Rollin

1982

Horror

Ett par gravplundrare som dessutom lagrar tunnor med farligt avfall under jord bryter upp kistorna i en gravkammare för att stjäla smycken. Det bär sig inte bättre än att ett jordskalv blockerar ingången till gravkammaren och slår omkull tummorna med avfallet. När detta når den yngre kvinnan i kistorna väcks hon åter till liv med en omåttlig blodtörst. En barndomspakt med bästa kompisen gör att hon nu kräver hjälp att tillfredställa sin blodtörst.

Inte vet jag om Daniel Lehmussaari hämtade inspiration från denna när har skrev Svart Död men det finns onekligen likheter i de händelser som leder fram till själva historien. Det är förstås ganska tunt och alla filmer där läckande farligt avfall väcker någon/något till liv är kanske på något sätt sprungna ut samma grundidé? I så fall lär den knappast vara den här som är arketypen. Likheterna med Svart Död är därmed också över för där det handlade om zombies handlar det här istället om vampyrism. Kanske inte i ordets allra vanligaste bemärkelse, det suktas efter blod men det finns till exempel inga huggtänder och den blodkrävande har heller inga problem med att vistas i solljus etc.

Vi ska komma ihåg att det här en film av Jean Rollin och att det som kan tyckas vara konventionellt i vamyprmytologin sällen är det i dessa filmer. Den erotiska grundidén finns där och det är allt som oftast oerhört stilistiskt tilltalande. Det är också det som räddar den här filmen, dess kompromisslösa estetik. I alla fall om vi undantar några riktigt dåligt utförda gorescener och rejält överspel i filmens upptakt!

Det är också förvånansvärt lite naken hud i filmen, några scener finns det förstås och de flesta är närmast slutet av filmen. Nakenhet är något som vi lärt oss att Jean Rollin använder sig flitigt av och skådespelerskorna brukar dessutom vara riktigt tilltalande och vackra. Det är delvis sant även här men jag kan inte riktigt hitta skönhet i alla de kvinnliga karaktärerna…

Det intressantaste med filmen är nog ändå trots allt den återuppståndna kvinnans motsträvighet. Hon är inte alls intresserad av att leva vidare och livnära sig på andras blod. Hennes barndomspakt betyder dock mer än vad hon tror och det finns inte mycket utrymme att göra något åt situationen. Det är bara att finna sig i de blodtörstiga instinkterna vare sig men tycker om det eller inte!

För min egen del var det här helt klart en besvikelse som inte innehöll lika mycket som jag hade hoppats på. Jean Rollins talang att hitta intressanta kameravinklar och dylikt höjer upplevelsen och miljöerna kan jag inte heller klaga på men skådespelarmässigt var det lite för svagt för min smak. Det finns som sagt förmildrande omständigheter som jag har försökt belysa ovan men jag tycker inte riktigt att det räcker. Det borde ha kunnat bli mycket bättre!

5/10