Recension: Inception - 2010

Inception

Regi: Christopher Nolan

2010

Action/Sci-Fi

Cobb (Leonardo Di Caprio) sysslar med den nya tidens industrispionage, nämligen att tränga in i offrets undermedvetna och där extrahera den känslige information som hans uppdragsgivare vill komma åt. Han är mycket skicklig och lyckas nästan alltid. Jag säger nästan för när han slutligen misslyckats blir han en jagad man – i dubbel bemärkelse. Han är redan på flykt eftersom han påståtts ha mördat sin fru, men nu jagar även hans uppdragsgivare, som inte tolererar misslyckanden honom. I sin desperation att orda upp sitt liv tar han sig an ett sista uppdrag som ska få honom rentvådd och välkommen hem till sina barn igen. Han ska plantera en idé i ett omedvetet offer, något som kräver att man går djupt in i det omedvetna – mycket djupt till och med. Riskerna är stora men nödvändiga om Cobb ska kunna leva på riktigt igen.

Nästan var man kommer, var man sitter, var man står hittar man hyllningar till den här filmen! Det finns väl också en och annan som sågar den längs fotknölarna och då rör det sig företrädesvis om människor som har svårt för, eller helt enkelt inte gillar, filmer med flera bottnar. För om det är något den här filmen har så är det en flerbottnad handling – bokstavligen! När teamet tränger in i offret innersta undermedvetenhet innebär det att man måste gå ner flera lager för att nå den innersta essensen så att säga. Och för att krångla till det ytterligare så är tidsaspekterna i de olika lagren olika.

Man kan säga så här. Att det i första lagret av, låt oss kalla det för dröm, undermedvetenhet motsvarar en viss tid av verklighet. Nu minns jag inte exakta siffror från filmen men om vi gör ett räkneexempel för att visualisera så kanske det funkar lika bra? Om fem minuters verklighet motsvarar en timmes drömvärld så motsvarar det i sin tur kanske tio timmar i nivå två, alltså en dröm i drömmen, går man djupare ner pratar vi kanske flera veckor och ytterligare steg blir således åtskilliga år. Det låter nog mer komplicerat än vad det är. Jag säger inte att man inte behöver vara uppmärksam under filmens gång, men jag tycker trots allt att det är ganska tydligt hur det hänger ihop.

Och detta gäller inte bara tidsaspekten. Man behöver inte vara särskilt skärpt för att förstå att det som händer i verkligheten kommer att ha en effekt på drömmen, och drömmen i drömmen (och drömmen i drömmen i drömmen). Berättandet är bra utfört och man blandar de olika verkligheterna på ett bra sätt, man får se deras påverkan på varandra på ett tydligt och lättfattligt sätt.

På skådespelarprestationerna kan man verkligen inte klaga heller, Leonardo Di Caprio har gott från klarhet till klarhet de senaste åren och valt precis rätt filmen, eller så har han en väldigt bra agent som väljet åt honom. Hur som helst är han verkligen en skådis att räkna med numera och därmed inte sagt att de andra inte sköter sig. Det är verkligen hög kvalitet på dem rakt igenom hela filmen. Och även effektmässigt är det hur snyggt som helst som sig bör i en film av Christopher Nolan med hög budget.

Så på det hela taget är det alltså en film som jag finner hur bra som helst. Manuset är välskrivet och det finns ingen plats för några direkta logiska luckor. Det är intressant att se hur allt ska hänga ihop i slutändan även om jag personligen fann att den tappade lite av sin spänning framåt slutet där jag tyckte att man gjorde det lite för lätt för sig. Men det är fortfarande en mycket mycket bra film som jag redan är sugen på att se igen!

Recension: Killer Flood: The day the dam broke - 2003

Killer Flood: The day the dam broke

Regi: Doug Campbell

2003

Action

Skriven av: Linda Snöberg

Här har vi en liten stad och bakom den finns en enormt stor dam. Allt verkar vara bra i den lilla staden tills en dag då olyckan är framme och en dör. Det blir rättegång för man ifrågasätter om dammen har byggts som den skulle. Mr Walker (Bruce Boxleitner) säger att allt är i sin ordning och att de har byggt efter de ritningar de har fått av David Artur Powell (Joe Lando) som är gift med borgmästaren för staden, Natalie Powell (Michele Greene). De lever dock inte tillsammans längre, utan hon lever ensam med deras son Garth (Michele Greene). Han kommer tillbaka tillstaden efter 5 år när han hör att det är rättegång. Han säger att det är fel på dammen, att den har byggts för långt mellan stammarna, men ingen vill tro på honom, inte ens hans familj. Så en dag är ytterligare en olycka framme och det börjar läcka från dammen, alla ombeds lämna staden. Natalies man och son är fast inne i dammen och kan inte komma ut. De förbereder sig på att spränga på olika ställen, det ska minska trycket så dammen håller längre.

Detta är en hemsk film när man ser på special effekterna som har gjorts, visserligen är det ju en tv film, fast man borde ju tänka lite längre än vad näsan räcker och förstå att vi tittare inte uppskattar sånt skit. När vattnet spolas fram är det en ren katastrof och man känner sej oengagerad.

Jag fortsatte dock att titta på filmen för att just Bruce Boxleitner var med och det var kul att se honom i en skurk roll, han var väl den enda som spelade bra. Fast inte hjälpte det upp filmen, det fanns alldeles för mycket som inte stämde in.

Musiken var inte riktigt genomtänkt på sina ställen eller tog man bara någon låt för att det skulle vara musik på just då, det verkade som att det var riktiga amatörer som hade gjort denna film.

Jag är ju en sådan person som gillar katastroffilmer som har med naturen att göra, just för att det kan hända i verkligenheten och på så sätt är sådana här filmer väldigt otäcka. Är du en person som jag och uppskattar sådant här, ska du helt klart se den trots de dåliga effekterna.

Battleship - 2012 - Storfilmen med Alexander Skarsgård

Battleship

Regi: Peter Berg

2012

Action/Sci-Fi

Vetenskapsmän på jorden sänder ut en signal till ett solsystem långt långt borta, men med en planet som enligt våra föresatser har de korrekta förutsättningarna att upprätthålla liv. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän utomjordingar uppmärksammar signalen och dyker upp i samband med en militärövning. Plötsligt befinner sig flottan i strid med utomjordiska farkoster med massiv förstörelseförmåga.

Det är naturligtvis en välgjord film men X antal miljoner dollar i budget. Skådespelarna är mestadels bra och svenske Alexander Skarsgård sköter sig bra. Tyvärr är historien ganska seg och berättad många gånger förr. Naturligtvis räddar den som oftast råkar bete sig som ett klantarsel hela baletten och blir hyllad som aldrig förr av sina överordnade. Jag vill inte göra någon stor sak av det och faktum är att det känns som ovanligt lite amerikanskt flaggviftande men visst är handlingen lite i stereotypiskaste laget.

Det är dock en snygg film och väldigt få scener avslöjar att det som händer inte händer på riktigt, det ser så pass bra ut! Farkosterna är ypperliga och interiören av de amerikanska båtarna verkar hur trovärdig som helst. Jag har aldrig satt min fot på någon av dem så vad vet jag egentligen?

Det är inte direkt spännande någon gång, man vet hur det kommer att sluta, men längs vägen är det faktiskt underhållande! Det är bra actionsekvenser och underhållande effekter som faktiskt tillför filmen något förutom en snygg yta. Dock är det sparsamt med utomjordingar. Jag menar att det är klart att de finns där men de tar inte så stor plats och den stora fienden är egentligen deras farkoster. Man skulle kunna säga att det egentligen handlar om ett sjöslag men med fiender som har mer avancerade vapen än mänskligheten kan uppbringa och de inbördes relationer som besättningen har.

För att vara en storfilm är den ovanligt klen tycker jag. Effekter finns där som sagt men handlingen är för trist, det hade behövts lite mer för att det skulle bli riktigt bra. Det som nu finns för att den ska bli underhållande en gång men se om den tror jag inte att jag gör. Det finns alldeles för lite substans för det.

6/10