Recension: Shrek 2 – 2004

Efter att ha drabbats av mersmak av den första filmen tog jag mig an den andra också. Den fortsätter med en naturlig historia som kopplar dem väl samman. Men allting är inte nytt längre och det som gjorde första filmen så bra var delvis att man blev överrumplad av tonen som filmen hade. Här är det ingen överraskning längre, man vet vilken personlighet träsktrollet Shrek har och så är det med det. Den andra underhållande faktorn, det vill säga hänvisningar och referenser till sagofigurer och filmkaraktärer är dock närvarande – och mycket underhållande. Jag anser mig vara rejält kunnig på området men tvekar ändå inför hur många jag kan tänkas ha missat. Det ger en liten fingervisning om vilken frekvens det är på referenserna. Stabil underhållning som duger att se om flera gånger men ingalunda av samma kvalitet som den första filmen!

6/10

Recension: Final Stab aka Final Scream – 2001

Efter Scream 3 gjordes den här filmen som någon slags inofficiell uppföljare till succétrilogin. Det finns väl vissa gemensamma nämnare men mestadels var det naturligtvis ett sätt att rida på framgångsvågen av Screamfilmerna. De filmer jag tidigare har sett av David DeCoteau har alla varit ganska usla, jag kan inte säga direkt hur många det handlar om men det är i alla fall inte mer än en handfull eller så. Den här var faktiskt över mina förväntningar. Den lider av dåliga skådisar, men det är långt ifrån katastrofala och det största problemet är istället manuset. Karaktärerna beter sig oerhört korkat och det är något som är svårt att förlåta. Det finns onekligen en potential men den slarvas tyvärr bort. Man lyckas aldrig få filmen direkt spännande och morden, som är så viktiga för en slasher, är oerhört tama. Jag har inte direkt några belägg för det, men det känns som om den version av filmen jag har fått tag i är aningen klipp – i varje mordsekvens.

4/10

Recension: Blow Out – 1981

En nyinspelning på Michalangelo Antonionis Blow Up från 1966. Här har Brian De Palma bytt ut fotot som originalfilmen kretsade kring till en ljudinspelning. Konspirationen finns kvar men till skillnad från Blow Up är det här en ganska ordinär thriller. Det finns inte den surrealistiska ton som gjorde Blow Up så bra. Det är en mycket enklare historia som det inte finns något direkt att fundera över, inget mysterium eller tankenöt. I huvudrollerna ser vi John Travolta och Nancy Allen och de gör väl sitt jobb men jag blir ändå besviken över hur ”enkel” filmen är. Den är också väldigt daterad och även om detta inte borde spela någon större roll påverkar det ändå upplevelsen. Däremot är jag väldigt förtjust i John Lithgows rollprestation som slemmig lönnmördare. Han passar utmärkt i rollen och tillför filmen den nerv den så väl behöver för att intresset ska vakna.

5/10