Hostel III
Regi: Scott Spiegel
2011
Horror
Under en svensexa i Las Vegas blir de fyra vännerna uppraggade av ett
par snygga damer som lockar dem med sig till en klubb långt utanför stan. De
får möjlighet at leva ut alla sina fantasier men morgonen efter saknas en av
dem. De andra söker med ljus och lykta men lyckas inte hitta några spår. I alla
fall inte till en början men allt eftersom pusselbitarna faller på plats kommer
de ett steg närmare sanningen om hans öde. Snart befinner de sig alla inlåsta i
källarvalven där rejäla vaktar avlägsnar dem en efter en. Föga anar de den
underhållning som väntar dem, en sadistisk förströelse där de är offren…
Oavsett vilken inställning man
har till de två första Hostel-filmerna,
om man älskar eller hatar dem eller inte bryr sig speciellt mycket alls, så kan
man inte förneka at Eli Roth skapade
en ny trend i och med första filmen. Uppföljare ligger väl i tiden mer än
någonsin så det är knappast förvånande att det nu kommer en tredje film i
franchisen. Personligen har jag tagit första och andra filmen till mig i
efterhand, när jag förs stiftade bekantskap med dem, framförallt första filmen
var jag måttligt imponerad. Således var jag oerhört nyfiken på den här. Delvis
också tack vara att jag tycker att det här är ett av de få tillfällena när
uppföljaren faktiskt har varit bättre.
Skulle det här då visa sig vara
ännu bättre? Nja, på sätt och vis kan man kanske säga det, men ändå inte. Det
är en snyggare film och det finns, åtminstone i filmens första halva, en hel
del situationer designade att lura oss – publiken att tro att saker och ting
förhåller sig på ett helt annat sätt än vad det sedan visar sig göra. Man
slänger helt enkelt ut vilseledande skådespeleri och berättarteknik. Jag gillar
greppet och det gör att man blir lurad ett par gånger när man tror att man vet
vad som kommer att hända och vilka som är ”skurkarna”. Det är kanske inte helt
logiskt alla gånger men det gör inte så mycket, det blir pluspoäng för försöket
att skapa något annorlunda i alla fall!
Men samtidigt är den snyggare
filmen mera tillrättalagd och mindre ”skitig”. Det är inte samma fokus på
tortyr i mörka fängelsehålor som det var till exempel i tvåan. Faktum är att
det inte är mycket tortyr överhuvudtaget, visserligen är det säkerligen en
plågsam död offren går till mötes men det känns inte som att det är för
lidandet skull utan för dödandet. Det blir, visserligen plågsamma, rena
avrättningar av det istället och det kanske inte var lika kul. Dessutom sker
det i ett upplyst rum bakom en glasskiva med publik utanför, en publik som men
snillrik apparatur kan satsa pengar på vad som ska hända i ”avrättningsrummet”.
Vilka metoder som kommer att användas och hur offret kommer att reagera.
Kort sagt känns det som om den
här uppföljaren har tagit ett litet kliv åt sidan när det gäller den
ursprungliga idén. Man har förstås behållit det mesta, den hemliga ”Elite
Hunting Club” med tatueringar etc. men ändå gjort det lite annorlunda. Det är
inte lika gruvligt och inte lika revolterande i sin framtoning men trots detta
ändå en värdig uppföljare, bara lite annorlunda.
