Recension: Unthinkable

Unthinkable – Den här filmen har en ganska slående titel, framför allt när man vet vad filmen handlar om. Den är en ganska grov kommentar mot statssanktionerad tortyr. Man ifrågasätter om ändamålet verkligen helgar medlen etc. Det är viljornas kamp mellan offret och torteraren där man inte är helt säker på vem som kommer att vara den starke i slutändan. Det finns också en ingrediens, den viktigaste ingrediensen kanske, av en kvinna som först tar avstånd från allt våldet och finner det högst barbariskt för att senare ifrågasätta om det verkligen inte finns en ursäkt att nyttja dessa grova metoder trots allt. Skådespeleriet är i toppklass, åtminstone i de tre stora rollerna, det är Samuel L Jackson, Michael Sheen, som jag spår en lysande framtid, och Carrie-Anne Moss och de har tillsammans alldeles underbara inbördes relationer. Vad som är rätt och fel kanske inte konstateras, men det är heller inte meningen, filmen ställer frågor till åskådaren men ger inte nödvändigtvis svaren. De får man klura ut själv, allt efter eget huvud och egen moral och etik. Men filmen är stark och kan säkert få en och annan att rygga tillbaka inför våldet och det tror jag är nyttigt i ett filmklimat då allt mer våld blir underhållande för sakens egen skull. Allt som händer här har en mening och ett djupare budskap. 

8/10

Recension: The Killer Inside Me

The Killer Inside Me – Det här är ytterligare en film som jag inte har några större minnen ifrån och det betyder som vanligt att den inte kan ha varit speciellt bra. Handlingen i kort går ut på en lagens man som visar sig vara en riktigt bestialisk och kallblodig mördare, rent av psykopatisk. Skådespelarinsatser och sådant är väl ok men det som är filmens främsta egenskap är väl den kallblodigt beräknande mördaren. Tre hyggligt stora namn medverkar och det får väl räknas för något Casey Affleck (ja, det är Ben Afflecks yngre bror), Jessica Alba, som gör en riktigt slampig roll, och Kate Hudson. Utöver detta ser vi bland annat Bill Pullman och Ned Beatty. 

5/10

Recension: The Mini-Skirt Gang

The Mini-Skirt Gang

Regi: Chi Lu

1974

Komedi/Action

Njutafilms

Ett knallhårt gäng av brudar huserar på gatorna. De är allt annat än så oskuldsfulla som deras utseende skvallrar om. Istället är de fullfjädrade kung-fu experter som tjänar sitt levebröd på att stjäla från intet ont anande män.

Så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är inte frågan om någon regelrätt actionfilm i den bemärkelsen att den kan tas på allvar. Det är faktiskt ganska tafatta försök till slagsmål som oftast kommer till. Med detta inte sagt att det inte finns stunder av realism då och då, på sätt och vis i alla fall. Men filmens främsta egenskap är heller inte hisnade och innovativa slagsmålsscener a la Jackie Chan, utan snarare att sexualisera de kvinnliga skådespelarna. Det är ett gott försök och lyckas väl till vis del men på det hela taget är det allför grund handling för min smak. Det blir lite för mycket trams av det för att jag ska trivas.

Det är inte det att det egentligen är en gladporr rulle fast utan så mycket porr. Lite softcore erotik är väl vad man kan få till livs men inget mer och det är knappast tillräkligt för att upprätthålla intresset. Det är heller inte att det är inslag av karatesparkar och dyligt, sådant brukar vara underhållande att titta på och det är definitivt inte humorn. Men det blir liksom lite för mycket av det hela, det blir varken hackat eller malt. Och med risk för att upprepa mig själv, det blir tramsigt. Annars har jag inget emot vare sig gladporr, kung-fu eller komiska situationer.

Filmens stora stjärna, åtminstone så här snart fyrtio år efter premiären är danskan Birte Tove. Hon passar väl in i filmen bland asiatiskorna och blir en frisk fläkt med sitt blonda hår. Att hon är dubbad till kinesiska(?) är väl ofrånkomligt men det vore på något sätt roligare om hon fick använda sin egen röst i filmen. Fast jag ska väl inte gnälla om dubbningar egentligen, sådana använde ju italienarna hela tiden och där fungerar det utmärkt.

Jag tycker inte om att säga det egentligen men i det här fallet var faktiskt omslaget mer underhållande än filmen. Men det är inte den det är fel på egentligen, det är mig! Hade bara filmen varit mer seriös hade jag nog fått ut mer av den…